# ID: svediakorp-gov422886
# author: Trentin (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 424
# sentences: 10
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr rådsordförande, herr kommissionsordförande, herrar kommissionärer!
Jag instämmer helt och fullt i de resonemang som förs fram i betänkandet från Bullmann och framför allt hänvisningen till vissa mål som antogs i Lissabon när det gäller visionen av en välfärdsstat som han ser, inte som ett komplement till den ekonomiska politiken, utan som en avgörande faktor inom ramen för en politik för hållbar utveckling mot full sysselsättning och en förbättring av arbetets kvalitet.
Vi delar också många av de förnuftiga resonemangen i betänkandet från kollegan Karas.
Men den strategiska roll som gavs i Lissabon åt forsknings- och utvecklingspolitiken, det livslånga lärandet, ökningen av den sysselsatta andelen av befolkningen och sysselsättning för de äldsta arbetstagarna kräver att dessa mål blir en del av en ekonomisk och social politik som utarbetats på ett och samma ställe och genom en enhetlig beslutsprocess, även med öppna samarbetsformer.
Ur den synpunkten är det oroande att konstatera de förseningar som uppstått när det gäller investeringar, offentliga och privata, inom forskning och livslångt lärande som, låt oss inte glömma det, låser processerna för rörlighet och flexibilitet vid det outplånliga kravet på säkerhet och rigiditet.
Men än mer oroande är tecknen på en uppbromsning när det gäller skapandet av en policy mix som förenar samordningen av den ekonomiska politiken för hållbar utveckling med politiken för sysselsättning och social sammanhållning för att stimulera en ny fas i den sociala dialogen.
Om en sådan tendens, som i dag verkar dominera - dvs. att återgå till en åtskillnad mellan den gemensamma ekonomiska politiken, som för övrigt ofta saknas, och den sociala politiken, som riskerar att nedflyttas till rangen av stödpolitik - verkligen skulle undervärderas i Barcelona och inte öppet bekämpas, så skulle det innebära att man ohjälpligt komprometterar de mål som sattes upp i Lissabon för perioden 2002-2010.
Denna fas blir än allvarligare om man betänker att den sammanfaller med målsättningen för en horisontell politisk gruppering som öppet har som mål att snedvrida det strategiska innehållet i besluten från Lissabon.
Detta gäller ett dokument som undertecknats av de italienska och brittiska regeringscheferna, i vilket man inte framhåller strukturella reformer utan en avreglering av arbetsmarknaden, en utarmning av den kollektiva förhandlingsrätten som underställs ett frivilligt accepterande från den enskilde entreprenören och den enskilde anställde.
Detta är en attack på artikel 30 i stadgan om de grundläggande rättigheterna som inte kan få stöd och acceptans i Barcelona.
