# ID: svediakorp-gov422870
# author: Schmid, Herman (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-27
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 297
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Lissabonprocessen var otydlig och tvetydig redan från början.
Den innehöll två olika strategier.
Den ena strategin prioriterade frontteknologier, forskningsbaserade innovationer, e-ekonomi, liberalisering av nätverksmarknader och dylikt.
Den andra strategin prioriterade i stället full sysselsättning, social integration och utbildning åt alla.
På så sätt kunde alla grupper tycka att de hade vunnit i Lissabon, och därför kunde alla hylla besluten.
Nu ser vi emellertid allt tydligare klyftan mellan de två vägarna, den som satsade på eliten och den som satsade på de vanliga människorna, ofta de svaga grupperna.
Jag tycker att föredragande Bullmann verkligen har ansträngt sig in i det längsta för att bevara sammanhållningen och den socialekonomiska kompromisslinjen.
Vi kan dock konstatera att vissa medlemsstater och vissa politiska partier har blivit alltmer otåliga och vill lämna kompromisspolitikens väg.
Vi i GUE / NGL-gruppen ser med stor oro på många av de ändringsförslag som har kommit in.
Om de skulle bli antagna i morgon, kommer de flesta i vår grupp att känna sig tvungna att rösta nej i slutomröstningen.
Vi kommer inte att göra det med glädje, men det finns gränser.
Man kan inte kompromissa hur långt som helst.
Vi kommer därför att följa omröstningen, ändringsförslag för ändringsförslag, innan vi tar ställning.
Avslutningsvis vill jag föra fram en protest mot att kandidatländernas behov och intressen nästan inte alls har beaktats i vår diskussion inför mötet i Barcelona.
Det är bara några år kvar till utvidgningen, och det är hög tid att vi börjar se den verkligheten i ögonen.
Det är en skam att vi inte har gjort det mera tydligt och i större omfattning i detta sammanhang.
