# ID: svediakorp-gov422776
# author: Koukiadis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 865
# sentences: 29
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EL) Herr talman, fru kommissionär!
Det är en stor ära för mig att lägga fram betänkandet om de fem årens genomförande av Arbetstidsdirektivet.
Under hela industrialismen har arbetstiden, tillsammans med lönerna, varit en av de viktigaste frågorna i arbetstagarnas kamp inom ramen för förhållandet mellan arbetsmarknadens parter.
Vi har fackföreningsrörelsen att tacka för denna kamp och för landvinningarna, eftersom de uppgörelser som nåtts har gjort det möjligt för arbetstagarna att återvinna sin förlorade personlighet, att förbättra sina levnadsförhållanden, att minska riskerna för sin fysiska och psykiska hälsa och att - tack vare regleringen av arbetstiden - delta i det politiska och sociala livet.
Trots det faktum att den rättsliga grunden för direktivet är bestämmelser om hälsa och säkerhet får dess övriga aspekter inte förringas.
Det är anledningen till att medlemsstaterna måste betrakta detta regelverk som en hörnsten för den sociala sammanhållningen.
Jag beklagar samtidigt att ett antal länder inte har velat införliva direktivet i den nationella lagstiftningen i tid, fastän detta borde ses som en självklar skyldighet.
Jag skulle även vilja kommentera det faktum att länderna inte har lämnat in analytiska förteckningar över de nationella regleringarna, förteckningar som skulle göra det möjligt för kommissionen att tydligt fastställa graden av överensstämmelse med regleringarna i direktivet.
Det råder följaktligen fullständig oklarhet om huruvida och i vilken grad genomförandet omfattar alla anställda i den offentliga sektorn.
Under direktivets genomförande har en rad tvister uppstått, men även direkta överträdelser har förekommit.
En av de frågor som har varit föremål för tvister och överträdelser är frågan om läkarnas jourtjänstgöring, en fråga som dock hänger samman med den allmänna frågan om huruvida arbetsberedskap skall räknas som arbetstid.
Frågan gäller därför även andra grupper av arbetstagare.
EG-domstolens klargörande, enligt vilket beredskap skall räknas som normal, ersättningspliktig arbetstid då den förutsätter fysisk närvaro på arbetsplatsen samt fysisk och psykisk beredskap, ligger i linje med de traditionella ståndpunkterna i arbetsrätten.
En annan fråga rör det faktum att rätten till ledighet kringgås genom användning av avtal om visstidsanställning.
Även här är EG-domstolens svar, att rätten till ledighet hör till de grundläggande rättigheterna och att den gäller " prorata tempores " (tidsproportionellt) för anställda som omfattas av visstidsavtal som löper på kortare tid än ett år, positivt, och det är ett stöd i kampen mot företeelsen.
En tredje fråga som kommissionen måste uppmärksamma handlar om att klargöra innebörden i " längsta tillåtna arbetstid ".
Det är besynnerligt att den reglering som gäller sedan årtionden tillbaka fortfarande orsakar tvister i fråga om den exakta innebörden.
En viktig fråga handlar om att vissa länder införlivar direktivet genom kollektivavtal.
Frågan är av allmänt intresse.
Det är inget tvivel om att denna metod, som främjar den kollektiva självständigheten, måste uppmuntras.
Metoden måste dock användas på ett sådant sätt att resultatet blir desamma som då direktivet införlivas genom rättsakter.
Så är inte fallet i dag, antingen på grund av att sektorvisa kollektivavtal används, och inte allmänna avtal som omfattar alla branscher och alla arbetstagare, eller på grund av att det inte finns kollektivavtal som omfattar alla arbetstagare.
Slutligen, i fråga om regleringarna inom ramen för de traditionella arbetsmarknadsförhållandena, finns även problemet med speciella uppgörelser för särskilda grupper av arbetstagare, såsom kvinnor, mödrar, handikappade, barn osv.
När det gäller dessa bestämmelser krävs det inte bara extra uppmärksamhet, eftersom de rör sårbara grupper, utan det är också nödvändigt att ta initiativ till förbättring med utgångspunkt i de erfarenheter som gjorts hittills och med målet att införliva bestämmelserna i Europeiska unionens politik för att öka kvinnors deltagande det aktiva livet och underlätta handikappades tillträde till arbetsmarknaden.
Jag skulle vilja ägna den sista delen av mitt anförande åt frågan om vad som kommer att hända med de traditionella regleringarna efter de nya anställningsformernas ankomst, då såväl flexibilitetsprincipen som den traditionella anställningstryggheten omvandlas till anställbarhet.
Här krävs ett djärvt nytänkande för att motsvara den princip som formulerades i Lissabonprincipen, enligt vilken flexibilitet måste kombineras med skydd, och för att omvandla principen, när det gäller arbetstidens förläggning, till konkreta åtgärder.
Ersättandet av den traditionella anställningstryggheten med anställbarhet kräver ett nytt synsätt på arbetstidsregleringarna, eftersom det ger upphov till nya frågor, som hur deltidsarbete kan omvandlas till heltidsarbete, vad som kommer att hända med veckovilan och med förbudet mot arbete på fridagar, i vilken grad omvandlingen av lönearbete till egenföretagande kräver en anpassning av arbetstidsregleringarna, hur tillämpningen av bestämmelserna för visstidsarbete kan kontrolleras vid distansarbete, vilka nya balanser som måste sökas mellan yrkesliv och familjeliv samt, till sist, givetvis i vilken grad tid inom ramen för livslångt lärande skall räknas som arbetstid.
Avslutningsvis skulle jag vilja tillägga att de europeiska fackföreningarna med rätta vill göra alla dessa frågor om de moderna formerna för arbetstidsförläggning till högprioriterade frågor i de omfattande kampanjer som de vill starta den 14 februari med anledning av dagens diskussion.
