# ID: svediakorp-gov422730
# author: Maes (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 415
# sentences: 20
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, fru kommissionär, ärade kolleger!
En olycka kommer aldrig ensam och det gäller särskilt den hårt drabbade befolkningen i den östra delen av Republiken Kongo.
De har inte bara i åratal lidit under krig, med otaliga flyktingar och ockupation av grannlandet Rwanda, utan nu tillkommer det här vulkanutbrottet också.
De senaste dramatiska nyhetsuppgifterna bekräftar den eländiga situationen som befolkningen befinner sig i.
Den korta torrsäsongen har börjat och hettan är betungande.
Det finns giftiga ämnen i luften.
Giftiga ångor stiger upp från lavan.
Befolkningen har ingen ved att elda med utan använder värmen från lavaströmmen att laga mat med.
Ni förstår att läget är eländigt med en stad som när det gäller förstörelsen, åtminstone delvis, får en att tänka på Hiroshima.
I den del av staden som inte drabbades av utbrottet lever man egentligen normalt i den mån det är möjligt under dessa förhållanden och under ockupationen.
Det betyder alltså att de människor som verkligen drabbats är svåra att skilja från de andra och just nu har man egentligen ingen insikt i vilka som är de mest nödlidande.
Det är en uppgift som jag också får bekräftad i ett aktuellt meddelande från biskopskonferensen.
Där klagar man över att de ransoner som ges egentligen inte räcker till medan livsmedelsförrådet ändå är tillräckligt stort; att en stor del av staden har jämnats med marken men att man egentligen inte vet vilka de människor är som verkligen drabbats.
Det har gjorts undersökningar men resultaten av dessa har ännu inte bekräftats.
Lyckligtvis har det kommit igång en ström av internationellt bistånd och i det sammanhanget har Europeiska unionen spelat en framträdande roll.
Jag var rädd för att jag här i mitt anförande skulle behöva framföra ett antal klagomål, för sådana får jag naturligtvis höra.
Jag hör till exempel klagomål över att all hjälp måste passera via Kigali och att man där utnyttjar situationen.
Å andra sidan säger man mig att flygplatsen i Kigali är den enklaste för hanteringen av varorna och att biståndet inte hindras längre.
Jag vet att bistånd skickats från Demokratiska republiken Kongo till Bukavu och att det måste utgå därifrån, men det biståndet betraktas som hjälp från den kongolesiska befolkningen och ockupanterna tolererar alltså inte att varorna delas ut.
Jag vill alltså i viss mån lugna er men de åtgärder som Europaparlamentet tillkännager är absolut nödvändiga.
