# ID: svediakorp-gov422647
# author: Nobilia (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-07
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 440
# sentences: 10
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär!
Samtidigt som jag vill uttrycka min uppskattning över Hermanges lovvärda arbete, måste jag också uttrycka en viss besvikelse över kommissionens meddelande.
Naturligtvis vill vi inte ignorera de olika initiativ som kommissionen har tagit när det gäller sysselsättningen och vissa sociala frågor, och inte heller vill vi bortse från de förhandlingsinitiativ som tagits av arbetsmarknadens parter.
Faktum är att om dagordningen har en egen programstruktur, som efter Nice framför allt har fått stöd av rådets slutsatser från Lissabon - som vi för övrigt naturligtvis instämmer i - så verkar denna första utvärdering av genomförandet tämligen allmänt hållen, inte knuten till de ursprungliga tankarna och de slutsatser som dessa ledde till.
Man måste faktiskt fråga sig om det finns en bestämd modell och förutbestämda ramar för det ansvar för de olika aktörerna som förutsätts i dagordningen, om det finns ens en antydan till kvalitet i arbetet och vad som i så fall är dess utmärkande drag, om de olika systemen för förmedling av och information om möjligheterna verkligen fungerar framgångsrikt och om riktlinjerna på utbildningsområdet har börjat fungera.
Man borde dessutom på såväl gemenskapsnivå som nationell nivå och utifrån ett flexibilitets- och säkerhetsperspektiv granska om relationerna på arbetsmarknaden verkligen stadigt utvecklas mot en allmän förbättring och om rapporterna om de nationella handlingsplanerna verkligen börjar få ett ansvarsfullt stöd från lokala myndigheter och arbetsmarknadens parter och om de fullständigt överensstämmer med unionens riktlinjer.
För att kunna få fram en helhetsbild skulle det också vara bra att veta om medlemsstaterna åtminstone har inlett den interna diskussionen om sin socialpolitiska dagordning, om sammanhållningen inom det nationella territoriet, om integreringen av de utslagna delarna av befolkningen, eller åtminstone om utslagningen på grund av ålder, handikapp, kön eller yrke.
En annan fråga gäller utvidgningen, som dagordningen ägnar stor uppmärksamhet åt till skillnad från denna första utvärdering som är begränsad till att endast omfatta de icke-statliga organisationerna, även om de är nog så viktiga.
Det jag sammanfattningsvis skulle vilja understryka är att även om en stor del av det sociala protokollet fortfarande omfattas av subsidiaritetsprincipen och är beroende av ett aktivt ansvarstagande från flera olika parter, så är det, även om det kommer sent, en integrerad del av fördraget, och socialpolitiken har äntligen likställts med den ekonomiska politiken i en modell som bygger på öppen samordning.
Det krävs med andra ord att kommissionen spelar en mer framträdande och bestämd roll, en roll som Europaparlamentet kan ansluta sig till på ett mer kraftfullt och konsekvent vis.
