# ID: svediakorp-gov422569
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,188
# sentences: 65
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, mina damer och herrar ledamöter!
Som ni säkert kan tänka er är jag djupt angelägen om regional- och sammanhållningspolitiken, inte bara för att jag har äran att driva denna politik å kommissionens vägnar och i samförstånd med mina kolleger Franz Fischler och Anna Diamantopoulou, men också av ett annat skäl, som är mer politiskt: för mig, vilket flera av er har sagt, är den sammanhållningspolitik som har utvecklats i 15 års tid en symbol för en viss syn på Europeiska unionen.
Den är beviset för att Europeiska unionen inte kan sammanfattas som en stormarknad, där man bara tar hänsyn till lagen om utbud och efterfrågan, och skatteöverföringar i syfte att garantera solidaritet och undvika en utveckling i två, tre eller fyra hastigheter.
Den är beviset för att man har sagt till varandra att man måste slå ihop sina pengar för att omfördela dem enligt vissa bestämmelser och därmed arbeta för större samstämmighet.
Denna politik är beviset för att unionen inte bara är en stormarknad, att den en dag kommer att bli en politisk makt, hoppas jag, och förbli en solidarisk gemenskap.
Denna trosbekännelse ville jag göra för er i inledningen till mitt svar.
Mot den bakgrunden är betänkandet av Musotto enligt min åsikt ett ytterst värdefullt och användbart bidrag, vilket ni alla har sagt, till den debatt om sammanhållningspolitikens framtid som jag inledde här inför er i januari månad 2001.
Mina damer och herrar!
Eftersom jag talar om en viss syn på EU vill jag säga er att denna debatt om sammanhållningen, som jag inledde för ett år sedan och som jag kommer att leda ända fram på ett ärligt och decentraliserat sätt med medlemsstaterna - ni kan räkna med mig, denna debatt ingår i en annan, större debatt om EU: s framtid.
Beroende på hur stats- och regeringscheferna svarar på frågan om sammanhållningen, på ett eller annat sätt, beroende på om man kommer att behålla eller kanske till och med utvidga sammanhållningspolitiken, eller om man kommer att begränsa den, splittra upp den, ja då kommer man att ge ett eller annat svar på den större frågan om EU: s framtid, som konventet kommer att ta itu med, där vi för övrigt kommer att delta.
Vad vill vi göra tillsammans?
Detta bidrag, herr Musotto, är också viktigt för mig, eftersom det är en sammanställning av alla de ståndpunkter från fem utskott i parlamentet som utarbetats efter fördjupande diskussioner.
Ni kommer slutligen att anta detta betänkande inom några dagar, först efter det att kommissionen offentliggjorde den första etapprapporten om sammanhållningen, som jag lade fram förra veckan.
Den 20 februari kommer jag för övrigt hit för att presentera denna etapprapport i utskottet för regionalpolitik, transport och turism, vilket jag har lovat.
Av alla dessa skäl gläder det mig - utöver kritiken och frågorna, som jag tyckte var konstruktiva - att jag kan konstatera en verklig samsyn mellan parlamentet och kommissionen i ert betänkande, herr Musotto, åtminstone på fyra viktiga punkter.
För det första: i framtiden bör den främsta av sammanhållningspolitikens prioriteringar vara stöd till regioner som släpar efter i utvecklingen, dvs. de fattigaste regionerna.
På den punkten finns det en samsyn om - även bland ministrarna, som jag träffade i Namur under det belgiska ordförandeskapet, och ni bekräftar denna samsyn - att de fattiga regionerna som släpar efter i utvecklingen finns i framtida medlemsländer (och det handlar om nästan alla regioner i de framtida medlemsländerna) och i unionens nuvarande medlemsstater.
Vi bör således prioritera och koncentrera oss på de regioner som verkligen släpar efter.
Den andra punkt där vi har gemensamma uppfattningar: sammanhållningen - och ni var många som påpekade detta - är inte en fråga för ett enda politikområde, utan för gemenskapens alla politikområden, som enligt fördraget måste bidra till sammanhållningen mellan europeiska länder och regioner.
Det gäller den gemensamma jordbrukspolitiken, där resultaten är otillräckliga, transportområdet - Palacio är här, hon skulle kunna säga det på ett bättre sätt än jag - energi, konkurrens, forskning, sysselsättning och många andra politikområden.
Dessa områden måste mer än tidigare medverka till att den ekonomiska och sociala sammanhållningen stärks, om inte annat så för de effekter som den stora utvidgningen kommer att innebära, en utvidgning som kommer att öka skillnaderna och orättvisorna, vilket vi konstaterar i vår andra interimsrapport.
Den tredje punkten: vi måste göra mer än att driva en minimal sammanhållningspolitik och återuppliva en politik som inriktas på alla de territorier i unionen som har svårigheter.
Med andra ord kan jag konstatera att vi är eniga om tanken på att den framtida regionalpolitiken efter 2006 måste beröra alla europeiska regioner, självklart med mer eller mindre intensitet, beroende på om det rör sig om en region som släpar efter i utvecklingen eller en mer välmående region.
Denna politik måste bidra till en integration av alla regioner inom gemenskapen och främja den territoriella sammanhållningen.
Därför måste den bli enklare, mer decentraliserad och samtidigt mer koncentrerad (det är en av de frågor som jag ställer i rapporten om sammanhållningen), till exempel på städerna.
Hälften av Europas medborgare kommer att bo i, bor redan i, städer.
Vidare bör politiken bli koncentrerad på regioner där näringslivet genomgår en omställning, vilket ni tog upp; koncentrerad på regioner med naturliga varaktiga eller permanenta handikapp, regioner i bergsområden eller öar, eller koncentrerad på särskilda mål, som informationssamhället.
Också på den här punkten inväntar jag era idéer, men jag har angett vilken inriktning jag har.
Fjärde punkten där samsyn råder: för att kunna anta alla dessa utmaningar krävs det medel, och för den kommande sammanhållningspolitiken måste dessa medel vara i samklang med det större EU.
Beloppet på 0,45 procent av BNP, som jag själv nämnde förra året som ett referensvärde, är obestridligen en trovärdighetsgräns.
Jag tror inte att vi kan gå under detta tröskelvärde utan att ifrågasätta själva kärnan i sammanhållningspolitiken.
Det faktum att parlamentet och kommissionen kommer med gemensamma svar på dessa fyra punkter är för mig, i kväll, en viktig och värdefull politisk faktor i debatten om sammanhållningspolitikens framtid.
Denna långtgående vision delas ännu inte av alla, vilket även gäller vissa medlemsstater, där jag hör vissa politiska ledare - som jag respekterar och lyssnar till - tala om åternationalisering, och andra om politikens försvagning.
Vi måste därför - jag tänker på Izquierdo Collados fråga för en stund sedan - lägga fram bevis för att sammanhållningspolitiken är effektiv, och lägga fram nya bevis, ett arbete som syftar till att övertyga och visa att denna politik har burit frukt, att den har medverkat till en högre grad av sammanhållning, men att vi fortfarande behöver den.
Jag kan inte göra denna bevisning på egen hand.
Ni kan räkna med att jag gör det inom kommissionen tillsammans med alla mina kolleger, men jag skulle inte kunna göra det om inte regionerna, medlemsstaterna och ni parlamentariker hjälper till med denna bevisning.
Dessutom är det i sin ordning att vi i det här skedet inte är helt eniga om alla de frågor som behandlas i betänkandet av Musotto.
Det finns punkter som vi bör debattera och diskutera sinsemellan, till exempel instrumenten inom den framtida sammanhållningspolitiken, gemenskapsinitiativens plats, vilken plats Sammanhållningsfonden eller en eventuell enhetlig fond för regional utveckling bör ha.
Allt kommer naturligtvis att bero på vilken ambitionsnivå vi kan ge denna politik.
En annan diskussionspunkt är valet av kriterium för stödberättigande.
Kommissionen har sedan länge valt kriteriet BNP per invånare och per region för att avgöra vilka regioner som släpar efter i utvecklingen.
Enligt min mening är detta en tillförlitlig, enkel och lättfattlig indikator som godtas av alla medlemsstater.
För att bibehålla metodens objektivitet, en viss opartiskhet, föreslår vi att man inte tillför andra kriterier till kriteriet BNP per invånare.
Mina damer och herrar ledamöter!
Detta betyder dock inte att kommissionen kommer att vara döv för vädjanden från regioner som till följd av utvidgningen skulle kunna drabbas av en statistisk effekt, vilket flera av er tog upp, nämligen en matematisk minskning av EU-genomsnittet för BNP per invånare och den matematiska sänkningen av tröskelvärdet för stödberättigande, vilket innebär att vissa regioner som fortfarande har stora problem (inte bara i Sydeuropa, utan även i östra Tyskland, i England och på andra håll) mekaniskt och artificiellt skulle hamna ovanför tröskelvärdet, samtidigt som de fortfarande har stora svårigheter.
Jag lovar, och det vill jag upprepa, att i god tid föreslå en rättvis lösning för gemenskapen, så att vi skall kunna fortsätta stödja de regioner som skulle hamna precis ovanför gränsen för stödberättigande.
Genom att behålla en verklig sammanhållningspolitik, som inte bara avser de regioner som släpar efter i utvecklingen, bör vi kunna ta hänsyn till andra kriterier och, som vissa av er har sagt, göra fler kvalitativa investeringar inom det mänskliga området, inom området för utbildning av kvinnor och män och inom informationssamhället.
Jag kan dessutom konstatera att det inom de nuvarande programmen - de som jag har undertecknat och som har satts igång - finns fler program som är direkt inriktade på kvalitet, i stället för kvantitet, än under den föregående perioden.
Slutligen glömmer jag inte och kommer inte att glömma att unionens sju yttersta randområden måste ägnas en särskild uppmärksamhet (inte bara i kraft av artikel 299 i fördraget, utan också mot bakgrund av deras verkliga problem och deras oacceptabelt höga arbetslöshet).
Jag hoppas, mina damer och herrar ledamöter, att dessa förklaringar har bidragit till att öka parlamentets och kommissionens samförstånd, så att vi tillsammans kan bevara och främja den europeiska samhällsmodellen, där sammanhållningen är central.
En av er tog upp - jag tillåter mig att avsluta med den punkten - de medel som vi har föreslagit skall anslås till de länder som kommer att bli medlemmar av unionen förmodligen år 2004.
Jag delar inte det mycket hårda omdöme som Schroedter gjorde för en stund sedan.
Jag tycker inte att det är rättvist.
Vi har föreslagit en phasing-in.
Dessa länder får redan stöd ur Sammanhållningsfonden och de har stora svårigheter att utnyttja dessa medel (jag beklagar att Schroedter inte längre är här för att lyssna till mitt svar).
Det är av sådana realistiska skäl som jag har föreslagit, tillsammans med mina kolleger, att sammanhållningspolitiken skall tillämpas steg för steg.
Jag strävar inte efter att göra några konstgrepp eller skenmanövrer.
Jag vill inte att EU: s pengar som går till de kandidatländer som skall komma in i unionen 2004 skall stanna kvar i Bryssel eller komma tillbaka till Bryssel.
Därför är vi ambitiösa och föreslår mer pengar, utöver det som redan föreslogs i Agenda 2000 från Berlin för det första året efter anslutningen, men inte så mycket att dessa pengar inte kan användas av länder som ännu inte har de administrativa grundvalar som krävs för att förvalta dessa medel.
Herr talman, mina damer och herrar!
Jag skall stanna här och till sist bekräfta att kommissionen kommer att anta den tredje rapporten om sammanhållningen i december 2003, och att denna rapport kommer att kunna innehålla kommissionens riktlinjer för den framtida dagordningen.
Detta kommer således att göras tidigare än vanligt, så att vi kan - vilket jag påpekade för en stund sedan - verkligen genomföra den nya programplaneringen ute på fältet redan i början av den nya perioden, år 2007, och inte två år senare.
Vi har fortfarande några månader på oss att driva på och lyckas med den politiska debatten om sammanhållningspolitiken, så att - om vi lyckas skapa entusiasm i denna debatt (och för det ändamålet behöver jag er) - vi i god tid får ett beslut från stats- och regeringscheferna, ett beslut som inte bara innebär en trohet mot sammanhållningen, som är central för en särskild europeisk samhällsmodell, utan också gör det finansiellt möjligt för statscheferna att leva upp till de politiska och strategiska val som de gjorde när de bestämde sig för att ena den europeiska kontinenten genom den stora utvidgning som blir aktuell om några få år.
Vi kommer att stödja dessa länder och jag hoppas personligen att de kommer att kunna omfattas av hela sammanhållningspolitiken i början av den nya perioden, år 2007, liksom alla andra medlemsstater.
