# ID: svediakorp-gov422549
# author: Hatzidakis (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 354
# sentences: 16
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Jag vill gratulera Musotto till hans betänkande, med vilket han har gjort ett mycket gott arbete.
Vi bör för det första se på de slutsatser som kan dras av utvecklingen hittills och, för det andra på de utmaningar som vi har framför oss.
När det gäller slutsatserna för den politik som genomförts hittills kan man säga att det är tydligt att det görs framsteg, men att framstegen skiljer sig från medlemsstat till medlemsstat.
I vissa medlemsstater har resultaten varit mycket positiva och framstegen mycket stora, medan resultaten i andra länder - däribland tyvärr det land som jag kommer ifrån - inte har varit så positiva som de skulle kunna vara.
Det betyder att regeringarna måste ta till sig budskapet - särskilt när det gäller den nya förordningen, den som nu genomförs, vilken är mer decentraliserande än den föregående - och göra sitt yttersta för att uppnå samma resultat som i andra länder.
För det andra står vi inför utvidgningen.
Behoven ökar.
Vi vet alla att inkomsten i många regioner tekniskt sett kommer att stiga i förhållande till gemenskapens genomsnitt till följd av att många fattiga länder ansluts.
På grund av statistiken kommer stödet till många regioner följaktligen att upphöra, om inte åtgärder vidtas inom ramen för en programperiod.
De 0,45 procent av gemenskapens BNI som avsätts till strukturfonderna är således en undre gräns.
Vi kan inte gå lägre om vi vill föra en trovärdig politik.
Det finns många kolleger som inte instämmer i den åsikten, och de är självfallet i sin fulla rätt att lägga fram sina argument.
Vi måste dock fråga oss - särskilt de av oss som verkligen tror på Europeiska unionen och på dess möjligheter - hur mycket pengar vi egentligen använder av våra länders BNI för att uppnå de storslagna mål som Europeiska unionen har fastställt.
Använder vi verkligen så mycket att vi kan protestera mot ökningar av gemenskapens budget?
Vi måste någon gång inse att storslagna ambitioner inte kan förverkligas utan tillbörlig finansiering.
