# ID: svediakorp-gov422546
# author: Musotto (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 773
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman, herr kommissionär, ärade kolleger!
Det förtjänar att påpekas att betänkandet når parlamentet vid en historisk och politisk stund av särskild stor betydelse för det europeiska bygget, dvs. omedelbart före det konvent, som skall lägga grunden för det nya Europa, tar sin början.
Ett konvent i vilket kommissionär Barnier är en framstående medlem.
Det är oss därför en särskilt stor glädje att ha honom här bland oss ikväll.
Jag anser det viktigt att än en gång slå fast att politiken för ekonomisk och social sammanhållning utgör en av de största framgångarna för unionens integrationsprocess.
Den är en av hörnstenarna för integrationen inom gemenskapen i går, i dag och, vill jag hävda, även i morgon.
I likhet med vad kommissionen konstaterar i sin andra rapport har även vi kunnat bekräfta att från 1988 till 1998 steg BNP per capita i de områden som omfattas av mål 1 från 63 till 70 procent av genomsnittet för gemenskapen, vilket är en stor framgång.
Det är dock inte enbart de länder som har använt fonderna som har dragit nytta av politiken för sammanhållning, utan denna har även kommit nettobidragsgivarna till godo, genom export av varor och tjänster.
Processen är naturligtvis inte avslutad.
Mycket återstår att göra, svårigheter att ta itu med och att övervinna, i synnerhet arbetslösheten, en plåga som många områden tyvärr lider av och där nivån absolut inte har sjunkit.
Det behövs investeringar i infrastruktur för att avskaffa de territoriella kriticiteterna, öarnas och de yttersta randområdenas ställning som periferi.
Det är nödvändigt att förbättra tillgängligheten som spelar en avgörande roll för konkurrensförmågan, utan att man å andra sidan får betala orimliga kostnader för miljöområdet.
Politiken för ekonomisk och social sammanhållning måste omformas, i första hand med hänsyn till de nya omständigheter som utvidgningen ställer oss alla inför, och det gäller först och främst de resultat som kommissionen har kommit fram till i sina dokument, i synnerhet i det senaste, som kom för några dagar sedan, det så kallade dokumentet för den mellanliggande perioden.
Skillnaden mellan rika och fattiga kommer tyvärr att öka, eftersom en sjättedel av gemenskapens befolkning efter utvidgningen kommer att ha en inkomst som inte överstiger 40 procent av genomsnittet för gemenskapen.
Kandidatländerna har erhållit hjälp och de har närmat sig den nya verkligheten, i vilken de måste inordna sig, med hjälp av anslutningsinstrument, såsom ISPA och Sapard-programmet, vilka har utgjort ett viktigt medel för övergången från kandidatländer till medlemsstater.
Det är dock nödvändigt att ta initiativ till en verklig politik för territoriell utveckling och jag anser att i det perspektivet kan projektet för den lokala och regionala planeringen och utvecklingen i Europa utgöra en viktig källa med hög grad av integration och stor utvecklingspotential.
Det är nödvändigt att få två grundläggande krav att harmoniera, det vill säga solidaritet med de nya länderna utan att de som för närvarande gynnas av politiken för ekonomisk och social sammanhållning bestraffas, tvärtom skall de skyddas.
Det krävs således en stor solidarisk ansträngning när det gäller den ekonomiska och finansiella politiken, framför allt av politisk karaktär för att informera och få med sig samtliga folk.
Den statistiska konvergensen skall inte förväxlas med den verkliga konvergensen för de nuvarande stödmottagarna, som inte automatiskt blir rika bara för att fattigare regioner går med.
Det är nödvändigt att finna förvaltningsmetoder som kan förbättra driften av verksamheten.
Det behövs en tydligare rollfördelning mellan kommissionen och andra förvaltningsnivåer på nationell och lokal nivå, det kommer att vara nödvändigt att förenkla förfarandena så mycket som möjligt, det behövs större subsidiaritet och mer decentralisering.
Det är dessutom väsentligt att rationalisera interventionsåtgärderna genom att antalet fonder och omfattningen av dem minskas och genom en bättre samordning mellan gemenskapens politik och sammanhållningspolitiken.
Det är nödvändigt att behålla mål 1 för de regioner vars utveckling fortsätter att släpa efter.
Utöver inkomsten per capita skall även andra kriterier, som till exempel arbetslöshet, användas som ett mått på denna eftersläpning.
Slutligen måste tilldelningen av finansiella medel ökas eller åtminstone ges en översyn så att den anpassas, detta är ett besvärligt problem som har varit föremål för en omfattande debatt: man kan hur som helst inte sänka tröskeln på 0,45 procent.
Vi hoppas att parlamentet i samförstånd med kommissionen kan kräva en ökning av de budgetresurser som är avsedda för den framtida sammanhållningspolitiken.
