# ID: svediakorp-gov422435
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,307
# sentences: 47
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Det betänkande som vi just har ägnat oss åt vittnar om en ny etapp i samarbetet mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet.
Jag skulle till och med säga att det visar på en ny anda.
Jag vill, herr ordförande Napolitano, tacka er för det och gratulera er å kommissionens vägnar.
Frågan om de nationella parlamenten, om den roll de bör ha och som de kan spela i unionens framtida struktur, hänger samman med frågan om subsidiaritet.
Den hänger också samman med frågan om delad legitimitet, som följer av delad suveränitet.
I frågan om de nationella parlamenten och i frågan om en avgränsning av befogenheter, som er kollega Alain Lamassoure arbetar med, är det i grunden ett problem med subsidiariteten som uppstår och som kommer att bli en av nyckelfrågorna för konventet, med den konstitutionella process som inleds inom några dagar.
Ur den synvinkeln är det därför mycket värdefullt - herr talman, mina damer och herrar - att vi redan nu får ta del av Europaparlamentets diskussioner som håller en mycket hög kvalitet, om varför och hur man bör ta större hänsyn till de nationella parlamenten.
Varför?
Kanske för att den här frågan, både ur en nationell och ur en regional synvinkel, inte har beaktats tillräckligt, att den inte har tagits på tillräckligt stort allvar inom unionen under de gångna åren.
Det säger jag med facit i hand och den syn jag själv kan ha, eftersom jag själv har varit ledamot i ett nationellt parlament under 22 år.
Jag kan vittna om, vilket säkert flera av er kan, en viss känsla av maktlöshet som en nationell parlamentariker upplever inför texter som kommer från Bryssel, bara för att tillämpas, inte för att diskuteras.
Inför detta fullbordade faktum riktar sig de nationella parlamentarikernas frustration - en av er använde det ordet - inte bara mot kommissionen, utan lika mycket mot rådet och Europaparlamentet.
Parlamentets vilja att inleda en ny etapp i förbindelserna med de nationella parlamenten, såsom ni med stor bestämdhet uttrycker den, herr ordförande Napolitano, är därför en gest som jag vill kalla viktig och modig.
Det är en gest som redan har visat sig genom kammarens aktiva roll inom Cosac, med de alltfler formella och informella kontakterna mellan Europaparlamentets ledamöter och nationella parlamentariker - det kan jag vittna om från förberedelserna inför Nicefördraget - och med det ökade administrativa samarbetet.
Kommissionen ställer sig självklart positiv till denna nya etapp, eftersom vi är medvetna om det bidrag som de nationella parlamenten kan ge unionsbygget.
Ju mer detta bygge framskrider - och vi vill att det skall framskrida - på områden som är känsliga för den nationella suveräniteten, framför allt områden som ingår i den andra och den tredje pelaren, desto tydligare blir frågan om hela systemets legitimitet.
Objektivt sett finns det till exempel ett gemensamt intresse av att bättre kontrollera vad som händer inom den tredje pelaren, som verkligen berör medborgarna, och en sådan kontroll skulle kunna förstärkas genom att den tredje pelaren överförs till gemenskapens befogenhetsområde, vilket kommissionen och parlamentet tillsammans vill.
Jag tror följaktligen att EU-institutionerna måste följa två viktiga principer i sitt sätt att gå tillväga.
För det första att inte ställa olika typer av legitimitet emot varandra, eftersom den allmänna rösträtten ger näring åt det europeiska bygget på flera sätt: direkt för er församling och indirekt för rådet och Europeiska rådet.
Det tror jag är en tillgång.
För det andra att ta hänsyn till den maktdelning som finns i varje stat, eftersom de olika ländernas nationella parlament har olika prerogativ och behov.
Ni funderar över hur de nationella parlamentens deltagande bäst kan ordnas.
Att konventet inleds inom kort, vilket de flesta av er har talat om, är ett första svar på de önskemål som framförts av nationella parlament.
Konventet är, vilket jag nämnde, en följd av de ansträngningar som parlamentet och kommissionen har gjort tillsammans och av den vilja som uttrycktes vid den 23: e Cosac-konferensen i Versailles i oktober 2000.
Mina damer och herrar!
Ingen ifrågasätter vikten av och karaktären på de nationella parlamentens bidrag, men det finns ingen samsyn, åtminstone inte ännu, om vilken form detta bidrag skulle kunna ha.
I det nyligen framlagda betänkandet av Chevalier och Mahou, som presenterades för Europeiska rådet i Laeken, påpekas detta utan omsvep.
Därmed vet vi att två vägar är möjliga: antingen en indirekt väg, med förbättrade prerogativ för varje nationellt parlament i varje medlemsstat, eller en direkt väg, med inrättande av nya förfaranden som gör att de nationella parlamenten kan delta mer direkt i beslutsfattandet inom EU.
Det är tydligt att den nationella och indirekta vägen måste framhållas och stärkas, och det är också tydligt att det är den väg som förordas av de allra flesta.
Kommissionen har inte rätt att bedöma värdet av varje institutionellt system.
Däremot kan vi framföra vårt intresse för att alla goda metoder i fråga om information och samråd får spridning.
Vi är väl medvetna om att vissa medlemsstaters metoder är bättre än andras.
Kommissionen kan tala om att den är beredd att överväga en ändring av protokollet till Amsterdamfördraget, så att dessa goda metoder beaktas.
EU-vägen är mer direkt och utan tvekan den som är svårast att gå, eftersom det för stunden finns meningsskiljaktigheter mellan de nationella parlamenten.
Vi kommer, mina damer och herrar ledamöter, att få tillfälle att fundera över denna mer direkta EU-väg, till exempel när vi skall tala om att tydliggöra rådets lagstiftningsuppgifter, eller när vi skall sammanfatta de försök som redan nu har bedrivits gemensamt inom ramen för arbetet med Europaparlamentet och de nationella parlamenten.
Liksom kammaren samtycker kommissionen inte till idén om en ny kammare, som i realiteten skulle bli en tredje kammare.
EU: s beslutsprocess är redan tillräckligt komplicerad som den är, och dessutom finns det en risk för institutionella konflikter mellan en sådan kammare och er egen församling, med vilken kommissionen sedan länge delar och försvarar en viss vision och ambition för gemenskapsmodellen.
Sammanfattningsvis, och det uttryckte ni på ett mycket bra sätt, herr ordförande Napolitano, kommer det konvent som ännu inte har inletts att framför allt ägna sig åt den här nyckelfrågan, som behandlas i ert betänkande.
Vissa frågor kan därför tas upp redan nu.
Utan att vilja uttala oss specifikt om frågor som hänger så intimt samman med varje medlemsstats institutionella autonomi, vill Antonio Vitorino och jag själv - som företräder kommissionen i konventet - säga att vi är beredda att ta med oss våra idéer och bidrag till detta fördjupande arbete.
Det skulle till exempel kunna gälla de nationella parlamentens konstituerande roll, eller deras roll för tolkningen av subsidiaritetsprincipen.
Ni har praktiskt taget alla, mina damer och herrar ledamöter, talat om detta konvent, som kommer att uppta en stor del av vår tid från den 28 februari.
Hur det än blir vill jag återigen säga att en av nyckelfrågorna för att konventet skall bli framgång, för att höja upp den till högsta möjliga ambitionsnivå, kommer att ligga i vår gemensamma förmåga att övertyga, få med oss och uppriktigt arbeta tillsammans med de nationella parlamenten.
Herr ordförande!
Ur den synvinkeln anser jag att ert betänkande inte bara är djärvt, utan att det också kommer att bli mycket användbart.
