# ID: svediakorp-gov422412
# author: Queiró (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 417
# sentences: 10
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Så som Napolitano framhöll är frågan om förbindelserna mellan de nationella parlamenten och Europaparlamentet en av de centrala frågorna i dagordningen för konventet som snart kommer att inleda sitt arbete.
Därför har vi tillfälle att debattera saken genom detta betänkande från utskottet för konstitutionella frågor, i vilket ingår yttrandet från utskottet för utrikesfrågor, mänskliga rättigheter, gemensam säkerhet och försvarspolitik och för vilket jag har haft äran att vara föredragande.
Enligt min personliga åsikt har Napolitanos betänkande många förtjänster och jag gratulerar till det, men det innehåller också vissa alternativ som är föremål för politisk kritik.
I den egenskap jag talar här skall jag dock begränsa mig till nämna de mål mitt utskott har med detta yttrande, mål som delvis har fått gehör i de resolutionsförslag vi behandlar, framför allt nummer 13, 14 och 15.
När det gäller den gemensamma utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiken, vilken som bekant främst sköts på den mellanstatliga nivån är frågan ganska enkel: å ena sidan utövar Europaparlamentet sin kontrollfunktion utifrån rätten till information och samråd enligt artikel 21 i fördraget, till vilket skall läggas budgetmakten när det gäller godkännandet av operativa utgifter i civil krishantering och de administrativa kostnaderna för dessa, å andra sidan deltar inte de nationella parlamenten i verkligheten i utformandet av denna politik, även om de använder sina beslutsbefogenheter när det gäller det militära utgifterna i sina respektive länder, vilka sedan starkt påverkar de operativa medel som ges till den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken.
Bestämmelserna i avdelning V i unionsfördraget tvingar medlemsstaterna att iaktta principen om gemensam samordning och solidaritet i fastställandet och arbetet med den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken, varför detta demokratiska och parlamentariska underskott måste rättas till.
Jag vill på grund av dess betydelse betona förslaget om att Europaparlamentet och parlamentet i ordförandeskapets land skall kalla till en regelbunden parlamentskonferens om den gemensamma utrikes- och säkerhetspolitiken för Europaparlamentet och de nationella parlamenten, och detta för att just öka det nödvändiga informationsutbytet på detta område.
Inom den nuvarande och institutionella ramen skulle denna konferens göra det möjligt för de olika parlamenten att effektivare utföra sitt arbete i enlighet med sina respektive behörigheter.
Men inte bara detta: med detta förslag förverkligar vi också principen om att såväl Europaparlamentet som de nationella parlamenten företräder Europeiska unionens befolkning eftersom båda väljs i direkta val av medborgarna och är garanter för ett demokratiskt arbete.
