# ID: svediakorp-gov422282
# author: Talmannen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-06
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: 
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,234
# sentences: 117
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Vi är nu framme vid nästa punkt - och här skulle jag vilja tacka talmanskonferensen och kollegerna i kammaren för att jag får göra ett kort uttalande om politiken, som åtföljs av en debatt, för att tala litet om de kommande två och ett halvt åren av ordförandeskapet.
När jag talade efter att jag valts som talman den 15 januari sade jag att jag skulle vilja åberopa privilegiet att tala till kammaren om vårt strategiska mål för den kommande perioden, vilket är ett brukligt privilegium för den nyligen valde talmannen.
När jag beslutade att tala i dag var det med hänsyn till det faktum att den spanske premiärministern var här på onsdagen under den sammanträdesperioden för att inleda det spanska ordförandeskapet.
En sak som jag vill införa i denna kammare - och jag hoppas att vi alla kommer att arbeta med detta tillsammans - är en förmåga att tala om vilka vi är och vad vi gör.
Så när man vill föra fram något måste man välja sitt tillfälle, och man kan inte välja ett tillfälle som den dagen hör till någon annan.
Så jag passar alltså på denna morgon.
Den härliga känsla som jag fört med mig från kampanjen som föregick mitt val som talman, är att det finns en oerhörd aptit på förändring i vår kammare.
Trots detta är det en frustrerad aptit när det gäller införandet av denna förändring.
Vi måste med hjälp av de olika mekanismerna - presidiet, våra utskott, talmanskonferensen - omvandla denna aptit på förändring till en faktisk förändring som äger rum i denna kammare.
Min uppmaning till kollegerna i dag är att ta vara på detta tillfälle för att skapa den förändring som det uppenbarligen finns en sådan aptit på i denna kammare.
Jag hoppas att vi under nästa period som föregår valet kan vara ett omdanande parlament på ett synligt sätt, och att vi kan vara ett kommunicerande parlament, och ett parlament som är redo att ta risker för att göra förändringar.
Detta kommer att kräva kreativitet och fantasi från alla, och tillsammans kan vi möta denna utmaning.
Vad jag faktiskt skulle vilja uppmana er att ta upp i vår debatt i dag, är en vilja att påbörja skapandet av en förändringskultur.
Det är nu över två decennier sedan direkta val infördes, och vi måste se över hur vi genomför vår verksamhet.
Vi måste skapa en mer livfull och dynamisk känsla av parlamentarism i denna kammare.
Den största förändringen som är på gång är förstås utvidgningen.
Tiden är inne för oss, den politiska klassen, att ta tillbaka utvidgningen.
Det är oundvikligen så att gemenskapens regelverk kräver en enorm mängd arbete från Europeiska kommissionens sida, och från kandidatländernas statliga myndigheter för att hantera alla detaljer.
Men dessa detaljer är omgärdade av den större politiska utmaningen - och detta är vår utmaning.
Denna kammare har enastående goda förutsättningar för att leda politiken med en förändring mot ett utvidgat Europa.
Vi inleder nu slutspelet om utvidgningsdebatten, och vi har de komplexa budgetförslagen som kammaren utan tvekan i sinom tid kommer att uttala sig om.
Det är viktigt att den era av förändringar som utvidgningen utgör inte reduceras till en budgetdebatt om små eller stora pengar, hur man nu än kan uppfatta det.
Vi måste ta initiativ i denna kammare till att föra fram detta program.
Jag vill att detta parlament skall vara det ställe där livskraften i debatten om utvidgningen utageras.
Även om tidsplanen fortfarande inte är slutgiltigt fastställd, tycker jag att det verkar som om vi troligen kommer att diskutera utvidgningen vid två tillfällen i år, troligen före toppmötet i Sevilla i slutet av det spanska ordförandeskapet, och troligen återigen i november.
Jag skulle vilja be er, särskilt inom de politiska grupperna, att fundera över ett tillvägagångssätt med vilket vi kan bjuda in parlamentsledamöter från våra politiska familjer i kandidatländerna att delta i våra utvidgningsdebatter tillsammans med oss i år, för att skapa en känsla av vitalitet, och för att skapa en stund som verkligen är en europeisk stund, och göra detta på ett sätt som gör att vi hör de olika rösterna.
Det kan vara eniga eller oeniga röster när det gäller några av frågorna, men det handlar om en verkligt avgörande stund, och jag hoppas att kammaren, inom sina metoder, och inom grupperna, kommer att finna en vilja att utforska och skapa denna plattform, för att på ett parlamentariskt sätt ge uttryck för detta nya Europa.
(Applåder)
Om man följer exemplet med den tyska återföreningen för mer än tio år sedan, hoppas jag att kammaren till slut kommer att hålla med om att vi, när kandidatländerna undertecknar de anslutningsfördrag som fortfarande måste ratificeras, skulle kunna överväga att budgetera och planera för full observatörsstatus, så att vi kan skapa ett avantgarde för det nya Europa, och att vi kan göra det i denna kammare, eftersom det är vår offentliga uppgift att ge ett verkligt politiskt ledarskap.
I enlighet med dessa detaljer, och under förutsättning att vi får en enighet - för vi måste gå igenom frågan när det gäller budgetar, vi måste gå igenom frågan i vårt presidium, och vi behöver talmanskonferensens enighet när det gäller vår tidsplan - skulle jag om det var möjligt under de kommande månaderna och före toppmötet i Sevilla, vilja besöka alla kandidatländer på detta parlaments vägnar, och utfärda den formella inbjudan om att vara det nya Europas avantgarde till dem, till våra kolleger i parlamenten.
Med er tillåtelse kommer det att vara er inbjudan till dem, och mitt privilegium att överlämna den på era vägnar.
(Applåder) I ett utrikespolitiskt sammanhang och med en bredare grund hoppas jag på ett flertal sätt att vi kan förbättra vårt spel.
Europa behöver en ny utrikespolitik, och jag är säker på att det i denna kammare finns en majoritet och en vilja att skapa denna utrikespolitik.
Genom att utforma och utveckla strategiska partnerskap med USA och Ryssland, och med en dialog mellan Europa och Medelhavsområdet, med en dialog mellan samhällen, engagerar vi oss i en politik som inte bara är av avgörande vikt för den parlamentariska process som återspeglar själva Europeiska unionen.
Vi har i denna kammare en stor trovärdighet när det gäller vår vilja att bekämpa global fattigdom, sjukdomar och hungersnöd.
Vi har i denna kammare ett underbart och stolt förflutet när det gäller främjandet och försvaret av de mänskliga rättigheterna.
Vi måste vara beslutna att fortsätta att spela en ledande roll i detta sammanhang, men vi måste finna nya plattformar för att ge uttryck för vårt ledarskap.
Det är inte bara det att vi måste följa upp händelser, utan vi måste själva, som parlament, ha förmågan att skapa nya plattformar för att ge ledning.
Under de senaste dagarna och veckorna har vi, tack vare så många kollegers arbete i kammaren, börjat röra oss mot en ny och mer mogen form av politiska förbindelser med andra institutioner och i synnerhet med Europeiska kommissionen.
Jag gratulerar Malmström i utskottet för konstitutionella frågor och kommissionens vice ordförande, som är här i dag, för det arbete som de har utfört när det gäller att säkra en högkvalitativ enighet som kan utgöra en milstolpe när det gäller hur vi skall genomföra lagstiftningsförfarandet från och med nu.
Vi behöver det, och detta arbete är utmärkt.
(Applåder)
Jag gratulerar kammaren till den överväldigande rösten i går till stöd för von Wogaus betänkande, som kommer att göra det möjligt för oss att anta en effektiv tillfällig lösning - och det är bara en tillfällig lösning - om reformen av de finansiella tjänsterna i väntan på en ny grund i fördraget, och med hjälp av konventet, och med hjälp av regeringskonferensen - utifrån vilken vi kan upprätthålla våra institutionella förbindelser, och främja rollen hos ett demokratiskt Europa, samt främja detta parlaments roll när det gäller att företräda medborgarna på ett vitalt sätt.
Eftersom dessa båda betänkanden har kommit från utskottet för konstitutionella frågor skulle jag också särskilt vilja hylla Napolitanos ledarskapsroll och egenskaper, vars arbete i denna kammare på ett så utmärkt sätt har lett till dessa resultat.
(Applåder)
Den röda tråden i alla dessa åtgärder är själva politikens företräde.
Detta är vad vi sysslar med.
Vi måste också signalera till kommissionen och till rådet, till den vida världen, att vi i Europaparlamentet är mogna och pålitliga partners i det projekt som vi delar när det gäller den europeiska integrationen.
Parallellen är att jag nu, under upptakten till Europeiska rådets möte i Barcelona, tillsammans med kommissionen och rådet vill arbeta med att få till stånd en betydelsefull interinstitutionell arbetsgrupp.
Politikens företräde blir till ingenting om plattformen för att utveckla politiken inte finns där.
Jag säger detta till rådet: Tiden är nu inne för rådet, tillsammans med kommissionen och parlamentet, att införa denna plattform, och att ge oss förmågan att återupprätta och utveckla politikens företräde, att förbereda oss själva för ett gemensamt arbete med konventet, och för ett framgångsrikt och gemensamt resultat med substans när det gäller regeringskonferensen.
Vi får inte heller glömma att vi här i kammaren är en europeisk folktribun.
Vårt främsta offentliga ändamål är att tjäna våra medborgare.
Vi kan skapa och förmedla en ny stolthet i detta parlament.
Vår föresats måste vara att framhäva det demokratiska framför det teknokratiska, att betona öppenheten och att förknippa vårt budskap på alla sätt vi kan med en större europeisk allmänhet.
Jag är mycket stolt över det faktum att det var i detta parlament som vi, parlamentarikerna, skapade, utvecklade, förklarade och vann diskussionen till stöd för ett konvent, till stöd för ett nytt sätt att skapa det nya Europa, till stöd för ett öppet och demokratiskt tillvägagångssätt med insyn, till stöd för att försöka nå en uppväxande generation européer som inte berörs av verksamhet som bedrivs bakom stängda dörrar.
Det gamla toleranta medgivandet att låta eliten fortsätta sin väg finns inte längre där på det gamla sättet, och därför måste vi förtjäna den uppväxande generationens medgivande och respekt.
Det kan vi bara göra genom öppna metoder, och konventet måste vara en öppen metod, och kan utgöra en mycket betydelsefull början.
Parlamentet kan påstå att denna idé är deras.
Men vi har också en nyckelroll som aktör i detta konvent.
Vår beslutsamhet som parlament är att främja det demokratiska Europa framför det teknokratiska, och att betona öppenheten.
I detta hänseende är det min åsikt - och senare i dag har vi möjlighet att möta konventets ordförande vid talmanskonferensen - att vi som parlament måste se till att konventet självt i sitt öppna arbete är den främsta plattformen, att det är huvudvägen, och den öppna diskussion som leder framåt.
Det är viktigt att detta är ett välstyrt konvent, och vi har framstående kolleger i presidiet som skall hjälpa till att leda denna debatt.
Men dess styrelse måste hjälpa konventet självt att bli en verklig plattform för en öppen debatt.
När det gäller att föra ut denna debatt till allmänheten har jag bett tjänsteenheterna här att se till att debatten regelbundet sänds ut via kontinuerliga TV-sändningar, så att de som vill följa den - om de så är journalister, om de arbetar vid forskningsinstitut, är universitetsstuderande, eller tillhör olika grupper inom Europas socioekonomiska sfär - men som inte kan följa konventets arbete i Bryssel, kan följa debatten regelbundet.
Kolleger, vi har fortfarande en lång väg att gå när det gäller den interna reformen.
Jag läste boken Mes combats (mina strider), som författats av min företrädare Nicole Fontaine.
I boken talade hon om ledamotsstadgan, och om den faktiska omöjligheten att göra framsteg i den frågan.
Jag vet inte vilka framsteg vi kan göra, men jag vill i dag uttrycka detta hopp.
Jag skulle vilja avsluta arbetet med ledamotsstadgan.
Jag vill arbeta tillsammans med föredraganden, Rothley; jag vill arbeta tillsammans med viktiga kolleger i presidiet och kvestorskollegiet.
Men först och främst vill jag tala till ledamöterna i denna kammare, för att försöka utveckla, mobilisera och motivera en majoritet till stöd för en förändring.
Under de kommande veckorna kommer vi att inleda en intensiv samrådsrunda med ledamöterna.
Inga beslut kommer att fattas om någon stadga över ledamöternas huvuden - det garanterar jag er.
Men det blir ingen stadga om inte en majoritet kan mobiliseras - först i denna kammare.
Sedan måste vi naturligtvis, även om vi samlar denna majoritet, fortfarande förlita oss till att rådet genomför sin del av avtalet.
Men jag vill påbörja den första fasen här: Att ta reda på vilken grund vi står på, att skapa en klar vilja till denna förändring, och sedan försöka avsluta arbetet.
Det är politiskt viktigt att göra detta före nästa parlamentsval.
Jag hoppas att ni håller med mig, och jag hoppas att ni kommer att hjälpa mig att skapa detta klimat till stöd för en majoritet för en förändring.
(Applåder)
Jag nämnde i början av mitt anförande att det finns en stor aptit på förändring.
Ett mycket stort antal kolleger anser att kammaren brister i vitalitet i många av sina debatter, och det måste vi arbeta med.
Jag ser fram emot Corbett-betänkandet, vilka förändringar det än kan föra med sig.
Jag förutser inte dess resultat - det är fortfarande en fråga som skall debatteras och som är kontroversiell.
Jag har inte något monopol på vishet, men vi vet - hur långt det än sträcker sig eller kan sträcka sig - att Corbett-betänkandet i sig bara är en början.
Det är kammaren som kommer att fatta ett beslut om Corbett-betänkandet, och inte talmannen.
Men jag vill göra ett påpekande: Vilka befogenheter detta än ger ordförandeskapet att försöka reglera hur vi bedriver verksamheten i parlamentet - att ha färre omröstningar, utföra mer arbete i utskotten, och sedan skapa ett utrymme här för en verklig politisk debatt - så kommer jag att använda mig av dem i största möjliga utsträckning.
Så jag vill att människor i förväg skall veta att vilken plattformen än är, vill jag använda den på ett sätt som öppnar upp ett utrymme där vi kan föra en kreativ politisk debatt i denna kammare.
Vi höll en underbar debatt i går om Mellanöstern, men vi behöver många fler debatter av samma kvalitet, eftersom vi är en politisk institution.
I detta hänseende - jag påstår inte att jag har något vishetsmonopol i denna fråga - kan jag inte förflytta arbetet i utskottet för konstitutionella frågor - men jag ställer, som i Laeken, ett antal frågor.
Hur kommer det sig när vi har en debatt att grupperna ännu inte har lyckats enas om att vi någon gång - kanske under den sista tredjedelen - faktiskt skall be kollegerna att bemöta varandra?
Varför skapar vi inte en dynamik som kräver att vi debatterar, och inte bara läser upp uttalanden?
På ett eller annat sätt måste vi bemöta varandra.
Borde vi i de fall där det finns ett brett samförstånd om ett betänkande i utskotten, men där det finns viktiga ändringsförslag som det råder en klar oenighet om, anse att vi vid talmanskonferensen bara skulle kunna debattera de viktigaste ändringsförslagen?
Detta sker ibland i USA: s kongress - inte för hela debatten utan bara för debatten om de viktigaste ändringsförslagen, eftersom det är den del som den politiska spänningen löper igenom.
Vi måste fundera över vissa av de här frågorna, och jag uppmanar er att titta kreativt på dem, för vi behöver mer vitalitet, och vi kan själva ge oss detta om vi är kreativa nog.
Gemenskapens regelverk, som jag nämnde tidigare i fråga om utvidgningen, omfattar 2 500 rättsakter från 50 år, och 85 000 sidor med lagstiftning.
På webbplatsen Eur-Lex finns hälften av dessa rättsakter i konsoliderad version - ännu inte lagstiftningen, eftersom vi aldrig har stiftat någon lag för att konsolidera alla dessa rättsakter - men ni märker ändå att hälften av regelverket nu finns på Eur-Lex i sin kortversion.
Med konsoliderad text skulle vi kunna minska de 85 000 sidorna till 25 000 sidor har det sagts mig.
Detta är också oerhört mycket, men det vore verkligen en bedrift.
Jag anser att vi borde arbeta med de andra institutionerna för att göra detta till en prioriterad fråga.
Att detta inte redan har gjorts beror på en brist på strategisk planering.
Det borde ha gjorts före utvidgningen, som dessa 85 000 sidor text nu översätts för.
Vi borde dock främst göra det för de medborgare som vill komma i kontakt med EU: s lagstiftning, och på ett och samma ställe finna en konsoliderad text som förklarar deras rättigheter och begränsningarna för dem.
Jag hoppas att vi kan inleda ett förfarande tillsammans med de andra institutionerna när det gäller detta.
Vi har som parlament ett offentligt uppdrag att införa ett verkligt värde i debatten, att vara en lagstiftare i kontinental skala.
Under nästa period vill jag försöka sälja vår historia bättre än vi har gjort tidigare.
Jag vill föreslå en omfattande inventeringsverksamhet för presidiet i syfte att ge parlamentet en modern och effektiviserad informationspolitik.
Jag vill tillsammans med er utveckla en kommunikationsstrategi före nästa EU-val 2004.
Vi måste investera i intellektuell ärlighet och politisk realism för att erkänna brister i det förflutna, titta på de bakomliggande orsakerna till dessa brister, och titta på en eventuell förvirring när det gäller hur allmänheten uppfattar vår institution.
Vi har många styrkor att bygga på, inte minst vår unika ställning som världens största valda representativa församling på vår kontinent.
Den centrala roll som vi spelar i själva konventet kräver också en särskild kommunikationsverksamhet.
Som jag sade tidigare - och jag avslutar med detta - måste vi förtjäna medgivandet från dagens generation av européer.
Detta är den folktribun där processen måste äga rum: Vi måste skapa en kulturell omvandling, erkänna vårt ansvar när det gäller utvidgningen, och när det gäller att bygga upp nya strategiska partnerskap, betona politikens överlägsenhet, reformera kammaren, och föra ut vårt offentliga uppdrag.
Detta är målen för mitt ordförandeskap.
De kan sammanfattas i en mening: Att arbeta tillsammans för att skapa ett Europa som är rustat för sin framtid.
(Applåder)
