# ID: svediakorp-gov422259
# author: Moreira da Silva (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 618
# sentences: 28
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, fru kommissionär, ärade ledamöter!
Vi har väntat i tio år på detta ögonblick, sedan Riokonferensen.
USA: s frånvaro gör Kyotoprotokollet mindre omfattande än önskvärt.
Protokollet är också mindre ambitiöst än det som utformades inledningsvis.
Men alternativet till detta lilla steg är ojämförligt värre: utan ett avtal i Marrakech hade vi än en gång förlorat tio år på förhandlingar för att utforma ett nytt protokoll.
Det är därför med tillfredsställelse som vi i morgon godkänner Kyotoprotokollet och vi hoppas att det kan träda i kraft redan i år.
Men det finns en sak som oroar mig angående rådets beslut.
Jag talar om Danmarks påstådda vilja att åter börja debattera överenskommelsen om fördelning av bördan som godkändes 1998.
En sådan omförhandling är omotiverad, oacceptabel och skulle kasta ett löjets skimmer över Europeiska unionens internationella hållning.
Kom ihåg att vi nyligen besvarade Rysslands försök att göra exakt samma sak.
Men förutom detta miljöbudskap som kräver att vi agerar, skickar också godkännandet av Kyotoprotokollet andra politiska signaler som är viktiga att betona.
För det första bevisar det att det är möjligt att reglera globaliseringen.
För det andra har Europeiska unionen visat sin ledarförmåga och här vill jag särskilt gratulera Margot Wallström till hur hon på ett utmärkt sätt har skött detta ledarskap.
För det tredje har det gett upphov till en ny ekonomisk paradigm, kolekonomin.
Från och med nu kommer varje ton kol att få ett värde på marknaden och utsläppen av koldioxid kommer att utgöra en kostnad som måste beaktas vid prissättningen av alla produkter och tjänster.
Den som kan framställa samma produkt men genom att använda renare teknik blir en vinnare.
När vi nu sett på resultaten, låt oss tala om framtiden.
Europeiska unionen har redan minskat sina utsläpp av växthusgaser med fyra procent mellan 1990 och 1999.
Arbetet i de allra flesta medlemsstaterna lämnar dock fortfarande mycket i övrigt att önska och det finns sektorer där situationen är mycket oroande, som i transportsektorn, där man förutspår att utsläppen under de närmaste tio åren kommer att öka med över 50 procent.
Mot denna bakgrund är det glädjande att se de gemenskapsinstrument som kommissionen har lagt fram, främst det europeiska klimatförändringsprogrammet och det europeiska systemet för handel med rättigheter för koldioxidutsläpp som Europaparlamentet kommer att yttra sig om under detta halvår.
Men vilken roll bör medlemsstaterna spela utifrån denna gemenskapsstrategi?
Jag anser att medlemsstaterna inte får hamna i den lätta frestelsen att bara genomföra de minskningsåtgärder som också innebär låga ekonomiska och politiska kostnader.
Detta skulle i grund och botten handla om att försöka lösa problemet genom att minska utsläppen från industri och energiproduktion, utan att röra transporter och byggnation.
Ett sådant tillvägagångssätt vore såväl fel ur miljösynpunkt som oekonomiskt.
Om medlemsstaterna skulle låta bli att bedriva en politik för vissa sektorer skulle de inte bara låta bli att utnyttja möjligheter till teknisk omställning, utan även få mycket högre kostnader för utsläppsminskningar senare.
Strategin måste därför bestå av en ny inriktning på den ekonomiska politiken och en internalisering av miljökostnaderna till följd av växthuseffekten inom alla ekonomiska sektorer.
Detta är dock bara möjligt om vi inför vissa åtgärder där det råder samförstånd, som i produktion av förnybar energi, energieffektivisering, kollektivtrafik, jämsides med uppenbart impopulära åtgärder, till exempel att subventionerna till industrin för fossila bränslen avskaffas och att man inför skatter på energi och koldioxidutsläpp inom transportsektorn.
Jag vill avsluta med att tacka för samarbetet och engagemanget hos skuggföredragandena i alla politiska grupper.
