# ID: svediakorp-gov422215
# author: Kauppi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FI
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 849
# sentences: 40
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FI) Herr talman, ärade kommissionär, bästa kolleger!
Mervärdesskattebedrägerierna är ett vitt utbrett problem inom Europeiska unionen, vilket tyvärr blir allt vanligare hela tiden.
Enligt tillförlitliga uppskattningar upptäcktes till exempel under förra hälften av år 1998 250 fall av så kallade karusellbedrägerier i medlemsstaterna.
Det sammanlagda värdet av dessa bedrägerier var 500 miljoner euro.
Till detta måste man naturligtvis tillägga övriga bedrägerier och sådana bedrägliga transaktioner som inte upptäcktes.
Vi kan alltså beräkna att mervärdesskattebedrägerierna kostar EU och dess medlemsstater hundratals miljoner euro per år.
I allmänhet är det fråga om just karusellbedrägerier.
Karusellbedrägeri innebär att man skaffar varor utan att betala den mervärdesskatt som reglerna för den inre marknaden kräver.
Typiskt är en räcka fakturor över en eller flera gränser med eller utan varor.
Kärnan i bedrägeriet är att en eller flera av kedjans länkar inte betalar den fakturerade mervärdesskatten till skattemyndigheterna, samtidigt som de övriga länkarna får återbetald moms på basis av ifrågavarande fakturor.
Karusellbedrägerier gäller i allmänhet små värdeföremål såsom datorer och mobiltelefoner.
Det effektivaste sättet att bekämpa dylika bedrägerier är ett intensivt administrativt samarbete mellan medlemsstaterna.
Generellt sett vet man att den nuvarande rättsliga ramen i detta avseende inte fyller sin uppgift.
För att göra den nuvarande rättsliga ramen mer strömlinjeformad har kommissionen nu därför givit ett förslag till förordning, vilken på ett betydande sätt skulle effektivera och förbättra de nuvarande samarbetsformerna i det administrativa momssamarbetet.
Jag stöder även kommissionens förslag till direktiv, dessutom föreslår jag i mitt betänkande åtgärder som gör det direkta samarbetet mellan myndigheterna ännu effektivare och mer ändamålsenligt.
Den viktigaste punkten i kommissionens förslag är att tillåta direkta kontakter mellan lokala och regionala myndigheter som ansvarar för bedrägeribekämpning.
All information måste nuförtiden gå via centrala kontaktbyråer, varvid all begäran går igenom ett lands förvaltningsmaskineri från den lokala byrån till den nationella kontaktbyrån och samma väg ner i ett annat land.
Begäran om stöd kommer då ofta för sent fram.
Skattesmitarna kan redan ha försvunnit i det skedet, när de lokala tjänstemännen i det land som mottagit begäran bara börjat bekanta sig med ärendet.
Jag delar kommissionens mening om att man med samarbete på lokalplanet förbättrar det ömsesidiga samförståndet när det gäller informationsbegäran, ökar motiveringen hos skattekontrollanterna och förhindrar slöseri med knappa resurser.
Därför stöder jag förbehållslöst kommissionens förslag, vilket man måste se som ett betydelsefullt framsteg i kampen mot bedrägerier.
Brottslingarna kan alltför ofta direkt utnyttja sig av de allra modernaste och mest utvecklade kommunikationsmedlen, medan myndigheterna är tvungna att stappla bland byråkratiska och klumpiga regler, vilket fördröjer spårandet av brottslingarna och förbrukar alldeles för mycket av förvaltningens resurser.
Kommissionen hade dock kunnat gå ännu längre för att påskynda samarbetet och öka flexibiliteten.
Jag stöder kommissionens förslag om att i mån av möjlighet förmedla informationen i elektronisk form.
Därutöver föreslår jag att den elektroniska informationen för att påskynda informationsflödet skall utgöra huvudregeln, och den traditionella brevväxlingen i pappersformat skall utgöra undantaget från denna huvudregel.
Av samma skäl, det vill säga för att påskynda informationsutbytet, borde man i språkpolitiken lämna större spelrum för de lokala myndigheterna.
Skyldigheten att översätta en begäran om stöd myndigheter emellan måste bli flexiblare.
Varför måste man kräva en obligatorisk översättning av begäran till ett annat lands officiella språk, om till exempel en finländare och en grek i gott samförstånd beslutar att sinsemellan sköta ärendet på franska?
Det finns dock en punkt där kommissionens förslag går för långt.
Kommissionen föreslår att medlemsstaterna skall vara skyldiga att begränsa flera av de rättigheter som ingår i direktivet om datasekretess, om medlemsstaterna anser det nödvändigt när det gäller tryggandet av viktiga intressen som rör ekonomi eller finansiering.
Det finns anledning att påpeka att detta inte är en skyldighet i ifrågavarande datasekretessdirektiv, utan enbart en möjlighet man berett medlemsstaterna.
Därför vore det ändå bättre att behandla denna synpunkt genom att ändra datasekretessdirektivet och i detta skede enbart ge medlemsstaterna en möjlighet att överväga ett dylikt förfarande.
Slutligen finns det skäl att behandla den rättsliga grunden.
Kommissionen grundar sitt förslag på artikel 95 i EG-fördraget, vilket för parlamentets del innebär medbeslutande.
Jag förenar mig med kommissionens ståndpunkt däri att detta förslag gäller administrativt samarbete och måste behandlas i enlighet med förfarandet i artikel 95.
Rådet har tidigare alltid förkastat detta synsätt och ändrat den rättsliga grunden till artikel 93 eller 94, vilka endast kräver hörande av parlamentet.
Nu har kommissionen dock beslutat att stämma rådet inför EG-domstolen för ett annat förslag till direktiv, vilket gäller indrivningen av fordringar.
Den juridiska situationen håller alltså på att klarna inom en nära framtid.
Jag önskar därför kommentarer av den ärade kommissionären även beträffande valet av denna rättsliga grund och eventuell ny information till parlamentet om hur detta fall som gäller den rättsliga grunden för förslaget till direktiv om indrivande av fordringar framskrider i EG-domstolen.
