# ID: svediakorp-gov422120
# author: Solana (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,101
# sentences: 57
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman!
Jag skall försöka att fatta mig kort, och börjar med att tacka er alla - ni som är här, och ni som har gått - väldigt mycket för ert stöd till våra initiativ att skapa fred i ett område som, som jag sade inledningsvis, geografiskt ligger mycket nära oss, och som också ligger nära oss när det rör förbindelser, tankesätt och värderingar.
Jag vill återigen betona att problemets svårighet inte ligger i frånvaron av en mekanism för krislösning.
Vi har redan Mitchellrapporten, som innehåller de åtgärder som skall vidtas, och den har godtagits av båda sidor.
Problemet är inte att vi inte har järnvägsspår för tåget, utan att vi inte har lyckats att få tåget att lämna stationen.
Tåget kan inte lämna stationen förrän kravet på en sjudagarsperiod av fullständigt lugn har uppfyllts.
Vad händer då?
När man anger sju dagar av fullständigt lugn som ett villkor, kan man alltid hitta någon som inte stöder fredsprocessen och som, i sista stund, ställer till med en katastrof.
Sedan är man tillbaka på ruta ett.
Detta har hänt vid ett par tillfällen.
Detta sätt att sköta saker och ting ger initiativet till de mest radikala grupperna, och tar bort det från de moderata krafterna.
Det är detta problem vi har för tillfället.
Låt oss hoppas att de blygsamma, inledande samtalen - jag skulle inte vilja kalla dem förhandlingar mellan de två parterna - som sker just nu, i går, i morgon, kanske i övermorgon, kanske i början av nästa vecka, åtminstone kommer att föra med sig en förändring av sättet på vilket de hanterar krisen, genom att inte lägga lösningen i händerna på dem som inte vill se en utveckling av fredsprocessen.
Jag har fått många frågor.
Jag kommer därför inte att svara på era mycket intressanta kommentarer.
Minst 90 procent av dem har varit positiva.
Två frågor har ställts på ett mycket tydligt sätt, och jag vill besvara dem innan jag gör mina slutliga kommentarer.
När det gäller frågan från Menéndez del Valle om Karine A, har jag inte tillgång till den information som flera länder har grundat sina uttalanden på.
Flera länder - en del är medlemmar i Europeiska unionen - meddelar att deras underrättelsetjänster har upprättat en länk.
Huruvida det är en länk mellan stater eller en länk mellan grupper av stater är en öppen fråga.
Men det råder ingen tvekan om att det finns någon form av länk mellan det iranska folket och vissa palestinier.
Den andra frågan som jag vill besvara ställdes av Brok - han har emellertid lämnat kammaren.
Denna gemensamma insats utförs varje dag på platsen av företrädare för Europeiska unionen, Förenta staterna, FN: s generalsekreterare och Ryssland.
De arbetar tillsammans varje dag.
Jag vill också påminna er om att vi, dvs. jag, Powell, Ivanov och Kofi Annan, sammanträder regelbundet för att gemensamt ta itu med denna fråga.
Vi måste vara ihärdiga och uthålliga.
Vi behöver också få en förändring i båda samhällena, och inte bara i myndigheterna som leder länderna.
Dessa samhällen har verkligen förändrats i grunden under de senaste åren.
Israel har förändrats.
Det starka, breda fredslägret i landet har inte försvunnit, men det har minskat.
Samma sak har skett på andra sidan.
Frustrationen har skapat en känsla att fredslägret inte kan få till stånd fred under en överskådlig tid.
Denna brist på förtroende mellan de båda sidorna fanns inte tidigare.
Jag kommer mycket tydligt ihåg den relativa vänskapen i Oslo mellan Arafat och Peres och mellan Rabin och Arafat.
Denna har försvunnit.
Vi måste göra någonting för att återuppbygga samhälle gentemot samhälle, och vi, som européer, har oerhört mycket arbete att utföra på denna punkt, när det gäller att föra samman dessa samhällen, eftersom de måste leva sida vid sida.
Vi måste göra allt vi kan genom detta parlament, genom institutionerna, genom de icke-statliga organisationerna.
Jag vill berätta två små anekdoter, en från en mycket god vän till mig som fanns i fredslägret i Jerusalem.
Häromdagen sade han till mig att han inte skulle våga låta sin dotter och sin son åka i samma buss till skolan.
Detta är en dramatisk och djupgående känslomässig förändring hos någon som annars skulle ha kämpat för fred.
På den andra sidan, på den palestinska sidan, kan man åka till ett sjukhus och tala med en barnläkare som säger på vilket sätt en liten pojke har dödats.
Detta är ett fruktansvärt slag mot folkets förtroende.
Vi måste därför också samarbeta med samhällena.
Vi måste engagera samhällena, universiteten, skolorna, läkarna, etc., för att få dem att förstå att de måste leva sida vid sida, och att Europa kommer att stödja denna försoning.
Detta är någonting som vi måste göra.
Jag avslutar med att påminna om en vacker fras från Yitzhak Rabin som, utan tvekan, var arkitekten bakom Osloprocessen, tillsammans med Shimon Peres.
Han brukade säga något som fortfarande gäller.
Vi måste bekämpa terrorismen som om det inte fanns några förhandlingar, och vi måste förhandla som om det inte fanns någon terrorism.
Det är detta förhållningssätt som vi måste diskutera i dag.
Det är nödvändigt att fortsätta förhandlingarna, att fortsätta samtalen, att fortsätta att utveckla den politiska scenen - allt måste röra sig kring ett centrum som består av politik.
Fram till dess så blir fallet att det kommer att bli mycket svårt att föra processen framåt.
Vi kan vara stolta över vad vi gör, i egenskap av européer.
Vi har inte förmåga att lösa problemet, men vi kan se till att föra utvecklingen i rätt riktning så snart som möjligt, och ha freden som mål.
Detta är inte bara en fråga om värderingar.
Det är en del av vår historia, det råder ingen tvekan om det, men det är också en del av vår framtid, framtiden för denna europeiska union, för länderna i en utvidgad europeisk union, och för länderna kring Medelhavet och i Mellanöstern, som ingår i vår familj.
(Applåder)
