# ID: svediakorp-gov422095
# author: Cohn-Bendit (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 934
# sentences: 48
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, herr höge representant!
De galenskaper som sedan länge pågår i Mellanöstern följer oss.
När det gäller politiken talade ni om frustration: vi kan lägga till cynism.
För folken betyder det melankoli, sorgsenhet, bedrövelse, rädsla, ångest och förtvivlan.
Vi skulle kunna fortsätta med att säga: israelerna har inte gjort vad de skulle, det stämmer.
Sharons strategi är att förstöra de palestinska strukturerna eftersom han inte tror på den palestinska staten, han vill inte ha någon palestinsk stat: han har i hela sitt liv slagits mot en palestinsk stat.
Man måste alltså få honom att förstå att det bara är med en palestinsk stat som det kan bli fred och säkerhet hos honom.
Och därför måste vi börja tala om politisk inblandning i Israel.
Vi måste få det israeliska samhället att förstå att det bara är med en palestinsk stat som man kan uppnå säkerhet, det finns ingen annan möjlighet till säkerhet för den israeliska staten än en palestinsk stat.
Redan 1972 försvarade jag denna uppfattning och jag var nära att bli lynchad vid ett stort möte vid Jerusalems universitet.
Jag vet vad det vill säga att slåss för denna fråga i Israel, men det finns ingen annan lösning.
På samma sätt finns det ingen annan lösning än att säga i de palestinska territorierna att inte alla palestinier kommer att återvända till den israeliska staten.
Återvändandet blir begränsat, det måste man våga säga: en israelisk stat är en israelisk stat, en palestinsk stat är en palestinsk stat.
Man kan inte blanda ihop dem.
Priset som måste betalas är att det finns en europeisk styrka som mellanhand mellan palestinierna, och som garanterar säkerheten i Jerusalem, Tel-Aviv och Jaffa men som också garanterar säkerheten i Ramallah, i Gaza och andra palestinska städer.
Nu kommer ni att säga: " Men vilka är vi? "
Och Sakellariou kommer att säga: " Europa är ingenting.
Ingen lyssnar på oss. "
Man måste först vilja att någon skall lyssna på en, vilja ingripa, och ha lust att säga: " Nej det är inte amerikanerna som skall bedriva politik i hela världen! "
Vi i Europeiska unionen är medvetna om att konflikten i Mellanöstern kommer av en grundläggande europeisk kris.
Det är vårt ansvar, tyskarnas ansvar, de andras ansvar, de som orsakat den situation vi har i dag i Mellanöstern.
Det är därför vi inte kan sluta.
Det betyder att i dag måste vi bryta president Arafats isolering.
Inte för att jag tror att president Arafat inte har något ansvar.
Han är en lika stor hycklare som Sharon.
Det är två gamla herrar som slagits i tiotals år i det här området och där vi vet att hyckleriet är ett av deras gemensamma vapen.
De känner varandra mycket väl, de gör samma sak.
Det är inte det som är problemet.
Det handlar inte om moral.
Som vi har sagt i dag finns det en vald president och det är Arafat.
Det finns också en annan och det är Sharon.
Jag kan inte göra något åt det, även om jag sannolikt inte skulle ha röstat på vare sig Arafat eller Sharon.
Demokrati är inte det som jag bestämmer, utan det som en majoritet av folket bestämmer.
Det är inget att göra åt, man måste rätta sig efter det.
Jag återkommer nu till att det är nödvändigt att bryta Arafats isolering.
Det är anledningen till att vår grupp kräver att Europaparlamentet bjuder in Arafat och Peres hit för att diskutera med oss.
De har båda fått Nobels fredspris, de vet alltså vad fred är.
Låt oss därför bjuda in två nobelpristagare till att diskutera freden med oss här i Strasbourg.
Och låt oss utöva påtryckningar på Israel så att Arafat kan komma ut.
Det är skandalöst att det är Sharon som beslutar om Arafat har rätt att delta i ett möte i Bryssel eller Strasbourg eller någon annanstans.
Det är vår uppgift att agera politiskt för att bryta denna isolering.
Vi bör betala, organisera och stödja alla icke-statliga organisationer som slåss inom det civila samhället för att det skall finnas nya kontaktytor, för att allt inte skall rasa mellan israeler och palestinier, för det har skett beundransvärda saker i regionen.
De som ofta varit i Palestina och Israel vet det.
Det är anledningen till att vi har ett grundläggande ansvar att motsäga den centrala fras som ni hör i Israel: " Det finns ingen annan lösning. "
Det är inte sant, det finns alltid en annan lösning.
Jag vet, Patten sade det, att de som i dag talar om fred inte får så stor uppmärksamhet, men om vi lyckas visa att de initiativ vi föreslår hörs på andra sidan, kommer initiativ som de från soldater som säger: " Vi vill försvara säkerheten i Israel, men vi vill inte ockupera de palestinska territorierna eller palestinierna " att bli allmänna.
Jag hoppas därför att parlamentet har mod att gå till botten med vår beslutsamhet att påverka det civila israeliska och palestinska samhället och ge en stark signal genom att bjuda in Arafat och Peres hit till Strasbourg för att bryta Yassir Arafats isolering.
(Applåder)
