# ID: svediakorp-gov422090
# author: Solana (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-05
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 4,081
# sentences: 176
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(ES) Herr talman, ärade ledamöter!
Det är inte bara min plikt, utan även min önskan att i början av detta inlägg gratulera talmannen å det hjärtligaste till hans utnämning förra månaden till denna mycket viktiga post, en grundläggande pelare för Europeiska unionens institutioner.
Herr talman, jag har sagt det till er privat, och låt mig nu att säga det offentligt.
Det kommer att vara ett stort nöje att arbeta med er, med ordförandeskapet och med parlamentet och ni kan vara säkra på, ärade ledamöter, att i den mån min fullbokade agenda gör det möjligt, skall det bli mig ett nöje att komma till parlamentet för att informera om de viktiga åtgärder som Europeiska unionen företar på områdena säkerhet och utrikespolitik.
Ärade ledamöter!
Jag har kallats till dagens sammanträde för att framför allt tala om Mellanöstern och jag kommer att koncentrera mig på den frågan, även om jag även vill ta tillfället i akt för att utbyta några korta ord med er om situationen i Afghanistan och på Balkan, eftersom vi inte får glömma att vi har mycket viktiga åtaganden där.
Ärade ledamöter!
Det ord som passar bäst för att beskriva hur jag känner inför situationen i Mellanöstern är frustration.
För dem som, liksom jag själv, under många år har försökt att finna en lösning på problemen i Mellanöstern, kan den situation som vi befinner oss i nu endast karakteriseras som en stor frustration, såväl ur personlig synvinkel som parternas synvinkel.
Jag började att arbeta med problemen i Mellanöstern vid Madridkonferensen, där det klart framstod att det var nödvändigt att finna en lösning, vars grundläggande faktor och drivkraft var " fred-för-land, land-för-fred " och som senare bidrog till att Osloprocessen inleddes, en process som gav resultat även om det inte blev som vi önskade och som påverkades allvarligt av mordet på premiärminister Rabin, en stor tragedi.
Ärade ledamöter, i dag kan man tyvärr inte tala om en fredsprocess, det finns varken en process eller ens fred.
Därför är min första tanke, ärade ledamöter, att berätta för er hur jag känner mig som berörd person och hur de personer känner sig som får utstå konsekvenserna av att det inte finns något fredsavtal, såväl på den ena sidan som den andra.
Måste vi vara pessimistiska?
Nej, säger jag.
Trots all frustration, trots allt som händer, måste vi fortsätta att vara optimistiska och tro på att det finns möjligheter inför framtiden.
Jag anser att Europeiska unionen gör rätt när vi inte kastar in handduken.
Vi måste enträget och envist bevara våra principer och vårt åtagande i den här processen.
Ärade ledamöter!
Det är inte bara på grund av värden som vi måste värna om fredsprocessen i Mellanöstern, vi skall inte bara hjälpa för att det är en principfråga för Europeiska unionen, utan även för att Mellanöstern och Medelhavsområdet i denna globaliserade värld är vårt hem.
Vi kan inte tänka oss ett stabilt Europa som utvecklas utan att Medelhavsområdet och Mellanöstern utvecklas.
Det kommer att bli mycket svårt att uppnå ett stabilt och fredligt Europa som har den tyngd det bör ha som viktig världsaktör om vi inte är i stånd att skapa ett fredligt, lugnt och välmående Medelhavsområde och Mellanöstern.
Låt mig säga er att sedan jag fick möjligheten och förmånen att delta i utarbetandet av Mitchellrapporten för nästan ett år sedan nu, har många, för många tillfällen gått förlorade.
Allt för ofta har man kunnat göra något och inte gjort det.
För många gånger har man kunnat göra framsteg, men man har inte gjort något.
Vi, Europas medborgare och de legitima företrädarna från parlamentet, måste tillsammans lova att se till att inget tillfälle skall gå förlorat igen.
För närvarande finns det en möjlighet som jag vill nämna för er.
Låt mig dock tala om en annan sak först, inte om hela historien, eftersom vi har haft tillfälle att diskutera den här i kammaren vid flera tillfällen, utan om de händelser som ligger närmare i tiden.
Jag talar om december månad förra året.
I december, den 10 december, befann jag mig i Mellanöstern.
Jag fick då tillfälle att tala med alla de politiska ledarna.
Jag sammanträdde även med general Zinni, Förenta staternas sändebud i området.
Det var en svår tid, som ni kommer ihåg, men det fanns även stunder av hopp.
Det måste tillstås att det var tack vare Miguel Ángel Moratinos, Europeiska unionens särskilda sändebud in situ, ansträngningar som vi runt den 10 december lyckades nå den viktigaste fredsperioden på många år, som varade till mitten av januari.
Det fanns en möjlighet under dessa dagar som tog sig tydligast uttryck i det tal som president Arafat höll den 16 december.
Ärade ledamöter, ni kommer säkert ihåg att president Arafat höll ett tal på sitt eget språk den 16 december och som sändes i televisionen, vilket Europeiska unionens företrädare hade begärt.
I talet uppmanade president Arafat till eld upphör och talade om fred.
Han uppmanade även å den palestinska myndighetens vägnar terroristgrupperna att upphöra med sina våldsaktioner.
Det fanns några dagar - som sagt - av fred och hopp i samband med julhelgen.
Lugnet skingrades inte ens när själve president Arafat inte fick tillstånd att resa till Betlehem för att fira julen.
Olyckligtvis, ärade ledamöter, är situationen sedan den 10 januari likadan som förut.
Först utlöstes våld från den palestinska sidan i en av bosättningarna, och sedan mördade Israels styrkor en viktig person inom en av Al Fatah-grupperna och därefter inträffade incidenten med fartyget Karine A. Jag vill mycket kort ta upp båda dessa händelser.
Det är en stor tragedi att våldet ännu en gång bröt ut under dessa dagar i januari.
Det hade ju varit fullständigt lugnt i över en vecka, men parterna utnyttjade inte detta för att nå en avgörande förändring av situationen.
Jag minns, och jag kommer aldrig att glömma det, hur jag och Förenta staternas sändebud general Zinni sent på kvällen den 6 december på Tel Avivs flygplats redan funderade på en plan för att inleda Tenetplanen och Mitchellplanen.
Vi hade redan avtalat ett trepartsmöte mellan Palestinas, Israels och Förenta staternas säkerhetstjänster och därefter ett bilateralt möte mellan palestiniernas och Israels styrkor.
Terrorismen och våldet från den ena eller den andra parten gjorde slut på den möjlighet vi hade under dessa dagar.
Läget komplicerades ytterligare - som jag sade tidigare - på grund av episoden med fartyget Karine A. Låt mig stanna till här ett ögonblick och förklara vad händelsen med det berömda fartyget Karine A har inneburit.
Fartyget, som ni vet ärade ledamöter, medförde vapen av större kaliber än dem som vanligtvis används av palestinierna, och hade dessutom ett strategiskt värde för Israels ledare och även för Förenta staterna.
Det var inte definitivt bekräftat men högst troligt att det var början på en förbindelse mellan " någon " från den palestinska myndigheten och Iran.
Ärade ledamöter, förbindelserna mellan den palestinska myndigheten och Iran har varit praktiskt taget obefintliga i många år.
Om denna förbindelse går att bevisa innebär detta en förändring av viss vikt av vad vi kan kalla Mellanösterns landskapsbild.
Jag har inte sett några avgörande fysiska bevis, men något i den här stilen har utan tvivel inträffat.
Ärade ledamöter, som ni kan tänka er har allt detta lett till att det redan stora misstroendet mellan de båda parterna nu har ökat ytterligare.
Om Camp David innebar att parterna förlorade förtroendet för varandra har situationen de första dagarna i månaden utlöst en omätlig ökning av misstroendet.
Vad kan vi göra nu?
Hur kan vi försöka lösa situationen?
Kom ihåg Europeiska unionens berömda förklaring från Laeken de sista dagarna i december.
Där ställde man tydliga krav på de båda parterna och jag anser att den är en av de bästa förklaringar som Europeiska unionen har kommit med.
Vi måste fortsätta på den linjen, vilken är samma linje som rådet (allmänna frågor) har intagit.
Förutom denna förklaring sände rådet mig även till Förenta staterna för att jag skulle försöka att samordna Europeiska unionens och Förenta staternas ståndpunkter till en gemensam ståndpunkt, framför allt när det gäller situationen med den palestinska myndigheten.
Som ni säkert minns, ärade ledamöter, är president Arafat praktiskt taget fånge i Ramallah och de israeliska myndigheterna fortsätter att hävda att den palestinska myndigheten har förvandlats till något onödigt eller ovidkommande.
Ärade ledamöter, ni vet att Europeiska unionen inte är av samma åsikt, vi vill upprätthålla kontakterna med den palestinska myndigheten och dess president, detta av flera olika anledningar: för det första för att han har valts av det palestinska folket och för det andra för att vi är fast övertygade om att den här konflikten inte kan lösas militärt och att den enda möjligheten följaktligen är dialog.
För att föra dialoger behövs det samtalspartner och den samtalspartner som det palestinska folket har valt är den palestinska myndigheten som leds av president Arafat.
(Applåder)
Därför, ärade kolleger, står vi fast vid denna ståndpunkt.
Under de senaste dagarna har jag haft tillfälle - jag har varit i New York hela veckan och talat med generalsekreterare Kofi Annan och med vicepresident Cheney, utrikesminister Powell och med president Bushs säkerhetsrådgivare Condoleezza Rice i Washington -att försöka se hur vi än en gång gemensamt skall kunna lösa den fruktansvärda situation vi har i Mellanöstern.
Jag anser att dessa besök har gett konsekvenser.
Jag vill inte tala om vilket inflytande den ena eller den andra personen har, eller om Europeiska unionens inflytande, jag begränsar mig till att beskriva faktum.
I onsdags natt förra veckan då jag redan befann mig i Förenta staterna tog premiärminister Sharon, efter att ha förklarat att han aldrig mer skulle ta kontakt med den palestinska myndigheten, för första gången emot tre mycket viktiga palestinska ledare: Abu Ala, talmannen för det palestinska parlamentet, den person som anses vara nummer två inom den palestinska myndigheten, Abu Mazen och Mohamed Rachid, som anses vara ett av de viktigaste namnen i finansvärlden och inom den palestinska myndigheten.
För första gången tog premiärminister Sharon emot dessa personer i sitt hem.
Jag kan dessutom tillägga att utrikesminister Powell tog emot Abu Ala, det palestinska parlamentets talman, i går och i dag i Washington.
Detta innebär att vi ännu en gång kanske kommer att se en liten ljusning av situationen.
Målet med hela den här ansträngningen är att ännu en gång försöka återfå ett politiskt perspektiv.
Vi kan och måste fortsätta kämpa mot våldet.
Vi måste fortsätta att fördöma terroristattackerna, men vi måste även vara i stånd att ge konflikten ett politiskt perspektiv.
Detta är andan i Mitchellrapporten, andan i att jag deltar som företrädare för Europeiska unionen och den anda som måste driva oss alla.
Det är i detta läge vi befinner oss nu, ärade ledamöter.
Jag kan inte säga att jag är särskilt hoppfull just nu.
Jag har lite hopp.
Jag började mitt inlägg med att säga att jag känner en stor frustration, men jag ser även vissa möjligheter till att vi kan göra framsteg.
Det är värt att försöka alla möjligheter i rätt riktning, hur små de än är.
Ärade ledamöter, jag vet inte hur många av er som varit i området under den senaste tiden, men människornas situation är verkligen mycket kritisk.
Det tar mig normalt 20 minuter att ta mig från Jeriko till Ramallah.
För närvarande kan samma sträcka ta tre timmar på grund av polis- och militärkontrollerna.
Ärade ledamöter, jag anser att Europeiska unionen gör allt den kan för att försöka göra situationen hoppfullare.
Jag anser att Europeiska unionen bör fortsätta arbeta tillsammans med våra vänner från Förenta staterna samt med Jordaniens kung och president Mubarak.
Jag träffade Jordaniens kung för några timmar sedan och har även talat med president Mubarak på telefon för några timmar sedan och jag har talat med president Arafat denna vecka och det finns som sagt en aning hopp.
Jag kan inte säga er att vi är särskilt hoppfulla.
Vi har fortfarande resten av veckan på oss för att fortsätta arbeta.
Som ni vet kommer utrikesministrarna att sammanträda i Gymnich och de kommer nästan uteslutande att tala om Mellanösternfrågan.
Vilka politiska initiativ bör vi lägga på förhandlingsbordet?
Ärade ledamöter, jag vill delge er min åsikt om hur vi bör agera nu: vi bör stödja och bidra till att den dialogprocess som har inletts mellan talmannen för det palestinska parlamentet och utrikesministern, Simon Peres, kan komma i hamn.
Som ni vet är målet för de förhandlingar som nu har inletts följande: att den palestinska staten erkänns så snabbt som möjligt, innan de definitiva gränserna fastställs.
Tanken med detta är att grunden för förhandlingarna bör vara gränserna från år 1967, med utbyten av territorier om det är nödvändigt för att kompensera för de eventuella svårigheter som kan uppstå.
Vi måste försöka undvika att gå in på de svåraste frågorna just nu, det vill säga Jerusalem och flyktingarnas återvändande, och börja arbeta med ömsesidigt förtroende mellan de två staterna som nu erkänner varandra även om en av dem inte har fastställts definitivt.
Detta är grundtanken i vårt arbete.
Jag kan inte garantera några framgångar.
Jag måste även uppriktigt säga er att premiärminister Sharon sade till mig att detta inte är den perfekta lösningen för honom, men att han kommer att låta sin utrikesminister fortsätta förhandlingarna.
Det vill säga, vi kan inte vara säkra på att premiärminister Sharons regering till slut kommer att godta detta.
Men jag anser att vi bör fortsätta arbeta i den här riktningen.
Om läget inte förändras, om det bara är en parentes i den nuvarande situationen, kommer våldet att fortsätta dominera diskussionerna.
Vi måste vara i stånd att förhindra att våldet står i centrum för diskussionerna, eftersom det är politiken som måste vara huvudsaken.
Jag upprepar återigen: detta problem kan endast lösas politiskt, genom dialog, och om det skall finnas plats för politiken måste vapnen och våldet försvinna ur bilden förr eller senare - vi hoppas att det blir förr.
Det finns ingen annan lösning.
Ärade ledamöter, för bara några dagar sedan talade Simon Peres inför de femton ministrarna vid rådets möte (allmänna frågor) som hölls bakom lyckta dörrar, och han sade dem en sak som gjorde mig djupt rörd på grund av det sätt han uttryckte sig på och den känsla han lade i sina ord.
Han sade ungefär följande: " jag kommer aldrig att sitta i en regering som inte har två stater som mål: Palestina och Israel.
För en drömmare som jag själv, Simon Peres, som nu är gammal och som alltid har arbetat för att uppnå fred, är det omöjligt att tänka sig att det inte skulle finnas två stater.
Om det inte fanns två stater skulle två negativa saker hända: för det första skulle Israel inte vara en demokratisk stat eftersom vi skulle tvinga oss på palestinierna, och för det andra skulle den palestinska befolkningen vara större än den israeliska och staten skulle inte vara en judisk stat ".
Av dessa djupgående skäl, som jag känner varmt för, måste vi fortsätta att kämpa för två stater, snabbt, på grundval av avtal som slutits med Förenta nationernas säkerhetsråd, de två resolutionerna och på grundval av de förslag som jag tog upp tidigare.
Kommer vi att nå omedelbar framgång?
Det kan jag inte lova er.
Är vi alla villiga att anstränga oss till det yttersta för att nå framgång?
Det kan jag däremot försäkra er om att vi är.
Men, ärade ledamöter, varken Europeiska unionen eller någon annan har någon mirakellösning.
Att fortsätta arbeta med Förenta nationerna, Egypten och Jordanien är - anser jag - det bästa sättet att försöka gå framåt i den här riktningen.
Följaktligen, ärade ledamöter, är detta vad vi gör för närvarande.
Ni kan vara säkra på att såväl Miguel Ángel Moratinos som jag själv kommer att fortsätta arbeta intensivt, den tid som krävs, för att försöka lösa den här konflikten som djupt angår oss européer.
Vi talar inte om ett avlägset problem, det är ett problem som finns fysiskt och geografiskt närma oss, som rör våra hjärtan och vår intelligens.
Därför är det vår skyldighet att fortsätta arbeta.
Ärade ledamöter, herr talman!
Låt mig mycket kort gå in på två frågor som jag har blivit ombedd att ta upp.
Den första är Afghanistan.
Kommissionär Patten kommer att ha mer upplysningar att ger er, eftersom det var han som företrädde Europeiska unionen vid konferensen i Tokyo, vilket han gjorde på ett utmärkt sätt.
Jag har en personlig företrädare på plats i Kabul och jag kan säga er en sak med viss stolthet, som vi ibland har svårt för att erkänna: de militära styrkor som för närvarande försvarar Kabul, som stöder den regering som godkändes vid Bonnkonferensen - även det en europeisk stad - utgörs till största delen av europeiska styrkor.
Tretton länder i Europeiska unionen har sina styrkor placerade där.
Jag anser att vi måste säga detta med mycket hög röst: vi bör vara stolta över att det framför allt är medborgare från våra medlemsstater som genomför freds- och stabiliseringsprocessen i Kabul.
För det andra vill jag säga er att vi måste fortsätta vårt arbete.
De politiska arbetsförhållandena kommer att vara mycket svåra under tiden fram till juni då, som ni vet, det provisoriska rådet återigen skall samlas för att välja den beslutande församling som skall föreslå en regering, vilket inte kommer att bli lätt.
Den nuvarande regeringen är relativt välbalanserad.
Att ändra på denna balans kommer inte att bli lätt, men det är högst troligt att det måste göras.
Under tiden fram till juni måste vi därför arbeta mycket intensivt med Afghanistans företrädare och även med de andra tre viktigaste länderna.
För det första med Pakistan.
I går träffade Chris Patten och jag Pakistans utrikesminister.
Jag anser att de utför ett mycket viktigt arbete och detta skall de ha heder för.
För det andra med Iran, det andra landet som spelar en grundläggande roll för stabiliteten i regionen.
Det måste erkännas, vad man än säger eller kan säga om Iran, att landets företrädare uppförde sig på ett mycket konstruktivt sätt, såväl vid konferensen i Bonn som i Tokyo.
Jag anser att vi måste arbeta tillsammans med dem.
För det tredje med Ryssland.
Dessa tre länder utgör Afghanistans externa stabilitet.
Vi samarbetar med dessa länder för att försöka se till att den process som kommer att inledas i juni och som redan inleddes i och med Bonnkonferensen kommer i hamn.
Herr talman, jag vill även ta upp Balkanfrågan.
Jag kommer att koncentrera mig på tre punkter som, enligt min åsikt, är de känsligaste eller möjligen känsligaste.
Den första handlar om f.d. jugoslaviska republiken Makedonien och Skopje.
Efter de avtal som undertecknades i Ohrid anser jag att den politiska situationen är utmärkt för tillfället.
Hela författningen ändrades och för bara några dagar sedan antogs lagen om lokala regeringar, som är en grundläggande faktor för att polismyndigheterna skall kunna återvända till eller kunna komma in i områden som de kördes ut ifrån för några månader sedan.
Därför går händelserna i rätt riktning.
Situationen är inte perfekt än, men jag tror att vi kommer att få en fredlig och lugn vår.
Natos militära styrkor som leds av Tyskland finns fortfarande kvar i området.
Regeringen har godtagit en förlängning på ytterligare tre månader, som kan bli sex.
Europeiska unionen överväger möjligheten att till och med ta ansvar för de militära styrkorna i framtiden.
Det har inte fattats något beslut än, men unionen överväger frågan och utan att jubla i förtid när det gäller Skopje, anser jag att situationen utvecklas i rätt riktning.
Jag tror att givarkonferensen, som Chris Patten kommer att ta upp, kommer att fungera och att den kan bli ett viktigt bidrag ur ekonomisk synpunkt.
För det andra hölls val i Kosovo som ni vet, och vi bör alla vara nöjda med hur dessa val förlöpte.
Valen genomfördes lugnt, utan våldsyttringar och även den serbiska minoriteten deltog.
I dag är den serbiska minoriteten den andra maktfaktorn i den nationella församlingen.
När vi nu går in i februari månad är situationen sådan att de fortfarande inte har kunnat komma överens, och som ni minns genomfördes valen i november.
De har fortfarande inte kommit överens, varken när det gäller att välja president, vilken logiskt sett borde vara president Rugova, eller att bilda en regering.
En företrädare för en europeisk Unmik, som kommer att fortsätta vara europeisk, var tvungen att ge sig iväg av personliga skäl och vi har haft ett tomrum där några veckor.
Jag reste dit för att försöka ge drivkraft till dessa absolut nödvändiga förhandlingar, för att Rugova, som inte fick egen majoritet, skulle kunna regera tillsammans med de övriga.
Vi hoppas att den nationella församlingen samlas under de närmaste dagarna för att bilda regeringen och välja president och att den är i stånd att ta itu med de problem som denna regering måste lösa.
Den sista punkten jag vill ta upp berör Förbundsrepubliken Jugoslavien.
Som ni vet, ärade ledamöter, avbröts samtalen mellan Podgorica (Montenegro) och Belgrad den 24 oktober.
Jag kallades dit av Kostunika och Djukanovic för att försöka få samtalen att fortsätta.
Vi lyckades med det och vi fortsätter vårt arbete genom att förhandla och underlätta dessa samtal från Europeiska unionens håll.
Jag reser dit så ofta jag kan för att träffa de båda.
Vi kommer att träffas ännu en gång nu på söndag, då vi kommer att ha ytterligare ett möte för att se om det finns möjligheter till att genom en konstitutionell reform undvika folkomröstning och att Montenegro skiljs från Belgrad.
Vi arbetar så intensivt vi kan med detta: Europeiska unionens medlemsstater är fullständigt överens om att vi skall göra alla ansträngningar vi kan för att nå detta mål.
Det fanns vissa tvivel om Förenta staterna skulle gå på samma linje eller inte.
Efter att ha sammanträffat med landets ledare nu i veckan kan jag säga er att de är inne på samma linje och är beredda att hjälpa oss att uppnå en reform av förbundsrepublikens författning.
Ärade ledamöter, jag vill avsluta med att säga - och jag tror, ärade talman, att jag nästan har överskridit den talartid som jag fick tilldelad, jag fick 30 minuter och jag har nu talat i 27 minuter - med att än en gång ta upp den första punkten: Mellanöstern.
Mellanösternfrågan bör vara den främsta punkten och bör även fortsätta vara det.
Europeiska unionen har ett mycket stort ansvar och vi måste fortsätta arbeta i den riktningen.
Det kommer inte att bli lätt, men vi kan inte slänga in handduken och vi måste fortsätta att arbeta enträget och envist.
Vi kommer att vinna den kampen.
(Applåder)
