# ID: svediakorp-gov421947
# author: Van den Berg (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 793
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Ärade talman, ärade kommissionärer!
Europeiska unionen är världens största givare av katastrofhjälp.
Människor som drabbas av krig eller naturkatastrofer i Bangladesh, Afghanistan, Somalia eller på Balkan, får med pengar från Europa hjälp att komma på fötter igen.
Men det blir allt för ofta fel när den direkta katastrofhjälpen upphör och ersätts med hjälp för att återuppbygga och utveckla det drabbade området.
Detta problem beskrivs i facklitteraturen som gråzonen.
För att illustrera detta skall jag ge ett skolboksexempel.
Efter det att orkanen Mitch 1998 hade lämnat ödeläggelse efter sig i Centralamerika, reagerade unionen snabbt med att skicka katastrofhjälp.
Kommissionen arbetade därefter från och med 1999 med ett åtgärdsprogram för återuppbyggnad i Centralamerika och tanken var att ECHO skulle lämna området i mars 2001.
Åtgärdsprogrammet innehöll goda inslag, såsom lokalt deltagande, samordning med medlemsländerna och andra givare samt decentralisering av befogenheter till delegationen i Managua.
I praktiken genomfördes programmet emellertid allt för trögt.
Först två år efter katastrofen godkändes ett antal projekt.
Detta exempel är tyvärr snarare regel än undantag och det är naturligtvis oacceptabelt både ur politisk och humanitär synpunkt.
Vem är beredd att förklara för människorna i Afghanistan att vi inte kan hålla våra löften om hjälp på grund av vår egen oförmåga att reagera på ett snabbt och flexibelt sätt efter katastroffasen?
Frågan är vilka åtgärder kommissionen vidtar för att förhindra problem med denna gråzon i samband med återuppbyggnaden av Afghanistan.
Under utarbetandet av detta betänkande har det förekommit omfattande samråd med kommissionen och de berörda organisationerna på fältet.
Kommissionen erkänner problemet med gråzoner, men samtidigt är den utvärdering från kommissionen som vi diskuterar i dag allt för obestämd och teoretisk.
Därför innehåller mitt betänkande, delvis med utgångspunkt i konferensen med de berörda icke-statliga organisationerna och de intensiva samtalen med kommissionens tjänsteavdelningar, ett antal konkreta förslag till kommissionen.
Kommissionen konstaterar att rigida och byråkratiska förfaranden utgör ett av kärnproblemen.
Som lösning vill kommissionen utarbeta bilagor till landstrategierna som skall möjliggöra en snabb och flexibel reaktion i krissituationer.
Jag stöder detta förslag, men endast om dessa tillägg godkänns inom en period av två månader.
Kan kommissionen ange om man redan har utarbetat nya, förenklade, snabba och flexibla förfaranden för godkännande och anpassning av dessa bilagor?
Om så inte är fallet kommer förslaget om dessa krisdokument att förbli ett slag i luften.
Dessutom hänvisar jag som föredragande till den enorma betydelsen av samordning och samarbete, inte bara mellan kommissionens tjänsteenheter utan även med medlemsstaterna, de internationella givarna, lokala partner och icke-statliga organisationer.
Under mina samtal med kommissionen framträdde behovet av ett flexibelt instrument för återuppbyggnad och återanpassning varmed gråzonen kan åtgärdas.
Den nuvarande återanpassningsförordningen är allt för begränsad.
Projekt inom till exempel säkerhet och god förvaltning omfattas inte av förordningen och mängden pengar är begränsad.
Det är uppenbart att det totala beloppet på cirka femtio miljoner euro för Asien inte räcker särskilt långt för att komma till rätta med nöden i Afghanistan.
Därför föreslår jag att ni omarbetar rehabiliteringsförordningen, så att det efter den akuta krisfasen blir möjligt att på ett flexibelt sätt verkligen tillmötesgå befolkningens behov i ett katastrofdrabbat område.
För att garantera att det finns tillräckliga medel måste pengar, i det ögonblick en krissituation uppstår, snabbt frigöras från den befintliga budget som ännu inte utnyttjats och från reserver genom en utlösningsmekanism.
På vilket sätt tänker kommissionen omsätta min plan i konkreta förslag?
Problemet med gråzonen mellan katastrofhjälp och återanpassning är mycket välkänd.
Vi kan inte längre acceptera att människor som i sin vardag direkt konfronteras med konsekvenserna av krig eller naturkatastrofer, blir utan hjälp på grund av vår oförmåga att ingripa i den lokala situationen på ett flexibelt och samordnat sätt.
Eftersom Europa i egenskap av världens största givare av katastrofhjälp spelar en mycket stor roll, måste vi i Europa även se till att överbrygga den klyftan när det gäller hållbar utveckling i krisdrabbade områden.
Det skulle verkligen vara ett oerhört viktigt bidrag till att skapa säkerhet och stabilitet i konfliktregioner i Asien, Latinamerika och Afrika.
Det kanske vore en förnuftigare investering än att redan nu avsätta stora belopp till försvarsmateriel som F16-plan, även om jag vet att kommissionen inte fattar sådana beslut.
Som er föredragande kommer jag därför på nära håll att följa hur kommissionen och medlemsstaterna tar itu med detta problem den närmaste tiden.
Jag gör mig stora förhoppningar om de löften som hittills utfästs, men samtidigt är jag mycket nyfiken på kommissionens konkreta svar.
