# ID: svediakorp-gov421915
# author: Oostlander (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-02-04
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 940
# sentences: 44
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) Herr talman!
Jag skall försöka att göra min röst hörd.
I den föreliggande rapporten behandlas ett utkast till rambeslut från rådet som kommissionen har förelagt oss.
Detta ingår i upprättandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, såsom det utmålas i fördragen, i synnerhet efter Amsterdam, och i enlighet med det program för upprättande som senare uttryckligen planerats under olika toppmöten.
I detta fall är det emellertid inte fråga om ett särskilt långtgående förslag.
Här handlar det om att gemensamt bekämpa den gränsöverskridande brottsligheten, framför allt genom att komma överens om lägsta maxstraff i medlemsstaternas lagstiftningar.
Egentligen är hela dokumentet författat på ett sådant sätt för att öka möjligheterna att det antas i rådet och därmed återstår inte mycket mer än en största gemensam nämnare för vad medlemsstaternas lagstiftning skall omfatta.
Det har alltså blivit ett tämligen blygsamt dokument som vi i utskottet anser bör stärkas, och då på ett sådant konstruktivt sätt att det i alla avseenden ändå ligger inom gränsen för det möjliga.
Vi har alltså inte fört någon uttrycklig diskussion om narkotikapolitiken.
Vi vill inte föra in något beslut om huruvida vissa typer av narkotika skall legaliseras eller inte, vare sig i rambeslutet eller i utkastet, och vi vill heller inte göra en åtskillnad mellan lätt och tung narkotika.
Det hör inte hemma i detta sammanhang.
Syftet är i själva verket betydligt anspråkslösare än så.
Därför hoppas jag att vi under omröstningen förkastar de ändringsförslag som indirekt tar upp den här typen av frågor, så att vi kan förelägga rådet ett genomförbart förslag som ligger i linje med den uppfattning som, demokratiskt sett, råder hos majoriteten av den europeiska befolkningen.
Vi har försökt, och på den punkten har vi enligt min mening lyckats uppnå enighet i utskottet, att göra förslaget mer stringent när det gäller straffen, till exempel genom att inte ersätta frihetsstraff med alternativa straff när det är fråga om personer som begått grova brott.
Att under ett dygn hjälpa till i ett ålderdomshem är ingen lämplig alternativ straffrättslig åtgärd för sådana personer.
Dessutom har vi redan föreslagit att kommissionen och rådet skulle kunna fundera över möjligheten att använda sig av civilrättsliga påföljder som drabbar det som för gärningsmannen är mest kännbart, nämligen hans tillgångar.
För det tredje är vi överens om att vi bör undvika att skapa en skuggbyråkrati under befogenhet av rådets generalsekreterares.
Om det redan i Amsterdamfördraget talas om att överföra element från den tredje pelaren till den första pelaren, måste denna tanke genomföras istället för att föregripa arbetet på ett helt annat politikområde, genom att inrätta en skuggbyråkrati under generalsekreteraren.
Herr talman!
Inte ens inom det nederländska politiska spektret tillhör jag extremisterna i denna fråga.
Snarare tillhör jag de måttfulla.
Därför anser jag att detta juridiska tillvägagångssätt när det gäller bland annat strafflängden, är att betrakta som en avslutning och inte som den viktigaste delen i vår narkotikapolitik.
Det viktigaste är de förebyggande och terapeutiska åtgärderna, den politik som utvecklats på dessa områden.
Men eftersom det i mångt och mycket handlar om att upprätthålla den allmänna ordningen får vi inte försumma det juridiska tillvägagångssättet.
Här rör det sig alltså om en avslutande del som i detta fall är på sin plats.
För övrigt anser jag och vi tillsammans att gemenskapssamarbetet ibland bör få en något mer tvingande karaktär, samtidigt som man bibehåller respekten för de nationella domarnas handlingsutrymme och kanske till och med visar dem större respekt än vad som är fallet i kommissionens förslag.
Så är jag framme vid ändringsförslagen.
Efter omröstningen i utskottet har det inkommit omkring 13 ändringsförslag och det är jag inte särskilt nöjd över.
Rättare sagt är jag nästan beredd att avråda från dem alla.
I ändringsförslag 37 utökas tanken på att vi inte skall inrikta oss på att vidta rättsliga åtgärder mot missbrukarna, till att vi inte skall inrikta oss på att vidta rättsliga åtgärder mot användarna.
Jag anser inte att man i rapporten skall yttra sig i denna fråga utan att det är medlemsstaternas uppgift att avgöra vilken politik de vill upprätthålla eller på nytt vill tillämpa när det gäller användarna i största allmänhet.
Hur som helst är det uppenbart att vår ståndpunkt att vi inte vill vidta rättsliga åtgärder mot knarkarna, är ett resultat av att vi i vår politik föredrar att betona behandlingsaspekterna.
Vidare har jag lagt märke till att orden storskalig, internationell, gränsöverskridande och organiserad förekommer ett tiotal gånger i de övriga 13 ändringsförslagen.
Jag tycker att det låter ganska ansträngt.
Orden nämns ett par gånger redan i själva texten och det förefaller som författarna till dessa ändringsförslag i själva verket är ute efter att begränsa förslagets tillämpningsområde.
Det står till och med att man framför allt skall ingripa om handeln bedrivs mellan två EU-länder.
Enligt min mening är det helt galet.
Det skulle nämligen innebära att det som kommer hit direkt från Colombia, Surinam och Nederländska Antillerna inte skulle falla inom detta rambesluts tillämpningsområde.
Det vill jag verkligen avråda ifrån.
Även anstiftan och medhjälp undantas i ett av ändringsförslagen från detta förslags tillämpningsområde.
Herr talman!
Jag menar att det finns personer som är mer utsvävande än föredraganden.
Eftersom denna person inte heller tillhör de strängaste, skulle jag föredra att förkasta alla ändringsförslag som jag betecknar som utsvävande.
