# ID: svediakorp-gov421845
# author: Vitorino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 579
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, ärade ledamöter!
För det första vill jag också alldeles särskilt gratulera Charlotte Cederschiöld till valet av henne till vice talman i denna kammare.
Kommissionen gratulerar till detta initiativ som i dag är föremål för debatt, från Förenade kungariket, Frankrike och Sverige och som syftar till att garantera ett ömsesidigt erkännande av bötesstraff.
Denna fråga har tagits upp - det är lämpligt att komma ihåg det - i kommissionens meddelande om ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål som vi spred och debatterade här i Europaparlamentet i juli 2000.
Behovet av detta specifika instrument fastställdes i programmet om åtgärder för att tillämpa principen om ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål antaget av rådet och kommissionen i november 2000.
Jag vill särskilt tacka Carmen Morterero för hennes utmärkta betänkande.
Som hon mycket riktigt nämnde finns det för närvarande inte något internationellt instrument i våra medlemsstater om tillämpningen av bötesstraff i brottmål.
Det finns bara två instrument som ledamoten sade, men ett trädde aldrig i kraft och det andra har bara ratificerats av fem medlemsstater.
Detta innebär att vi i dag har framför oss det första instrumentet på detta område i Europeiska unionen, vilket jag också anser är ambitiöst.
Instrumentet leder till ett genomförande av principen om ömsesidigt erkännande vid tillämpningen av gränsöverskridande bötesstraff, och motverkar på så sätt paradiset i unionen för dem som vill dra sig undan från tillämpningen av bötesstraff som beslutats av de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna.
Detta instrument kommer att stärka de uppnådda framstegen i genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande via rådets godkännande av kommissionens förslag om det europeiska häktningsbeslutet.
Så som Ludford sade arbetar kommissionen på ett initiativ för att fastställa de viktigaste principerna och kriterierna i det rättsliga skyddet för medborgarnas grundläggande straffrättsliga rättigheter.
Men det är också lämpligt att påminna om att vi på det här området inte arbetar med ett tomt papper.
Vi arbetar inom en befintlig rättslig ram och som jag kan säga är konsoliderad.
Alla medlemsstater har skrivit under och anslutit sig till Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna, alla medlemsstater har rättsliga system för straffrättsliga påföljder som ligger under Europadomstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg, och alla medlemsstater har tillsammans kungjort Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.
Detta är de rättsliga och politiska instrumenten som låter oss fastställa en referensram för tillämpningen av principen om ömsesidigt erkännande av slutgiltiga avgöranden i brottmål.
Kommissionen delar i stort den inriktning alla föredragandens ändringsförslag har.
Vi förstår grunden till förslaget om att fastställa en minimigräns om 40 euro för genomförandet av principen då överförings- och genomförandekostnaderna för summor under 40 euro i vissa fall inte skulle rättfärdiga beslutets genomförande.
Jag förstår helt och fullt det använda kriteriet med 40 euro, vilket är så att säga importerat från Schengenavtalet.
Jag skulle bara vilja understryka att texten bör vårdas tillräckligt så att den inte ger någon idé om att vi håller på att tillåta att det enkla faktum att man går över en gräns skall kunna vara ett sätt att fly undan ansvaret för brott, även om det ur ett straffrättsligt perspektiv är ett mycket begränsat ansvar.
Slutligen vill jag än en gång tacka Carmen Morderero för den positiva och innovativa anda hon visar i sitt betänkande och uttrycka min förhoppning om att det antas av Europaparlamentet.
