# ID: svediakorp-gov421843
# author: Blokland (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 490
# sentences: 30
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Straffrätten är nära knuten till medlemsstaternas nationella identitet.
Nationell historia och kultur har färgat strafflagstiftningarna på olika sätt.
Just därför ser vi också stora skillnader mellan strafflagstiftningarna inom Europeiska unionen.
Det har genom de öppna gränserna i Europa och den växande internationella kriminaliteten blivit tydligt att det är nödvändigt med samarbete på detta område för att unionen skall kunna förbli ett område av trygghet och rättvisa.
Europeiska rådet i Tammerfors har inte för inte undertecknat principen om ömsesidigt erkännande inom Europeiska unionen i brottmål.
Med det föreliggande förslaget påbörjas genomförandet av principen om ömsesidigt erkännande.
Jag anser att det är ett bra initiativ av Förenade kungariket, Frankrike och Sverige att börja med ömsesidigt erkännande i brottmål just på detta ganska tydliga område.
Förslaget är ganska enkelt upplagt.
Principiellt gäller principen om dubbel straffbarhet, alltså för den ansökande medlemsstaten och den verkställande medlemsstaten.
Saknas detta ger det den verkställande medlemsstaten en anledning att inte verkställa sanktionen.
Just genom dess enkelhet skulle förslaget kunna fungera mycket bättre än de internationella fördragen hittills har gjort.
Många här i parlamentet vill hellre ha ett förslag om harmonisering av strafflagstiftning.
De tror att harmonisering på Europanivå leder till större förtroende för strafflagstiftningen i andra medlemsstater och för tillämpningen av den.
Jag tvivlar på att detta är riktigt.
Förtroende kan inte införas ovanifrån genom harmonisering av lagstiftning.
Det är just där som mångfald får fortsätta att existera, och till och med betraktas som ett mervärde, som ömsesidigt förtroende kan uppstå.
En praktisk erfarenhet är ofta den bästa metoden för att nå fram till eller inte nå fram till förtroende.
Just därför är detta ömsesidiga erkännande ett mycket bra sätt att samarbeta på inom detta känsliga område.
På grund av att det är nödvändigt med ömsesidigt erkännande på det straffrättsliga området kommer det inbördes samarbetet mycket riktigt att helt enkelt gå långsamt inom andra delar.
Men om det går långsamt innebär det också att förtroendet uppenbarligen fortfarande är otillräckligt.
Att vilja påskynda detta genom obligatorisk harmonisering skulle kunna få en motsatt effekt.
Ändringsförslagen till Cerdeira Monterero-betänkandet utgör till stor del praktiska förbättringar.
Jag stöder i synnerhet föredragandens förslag om att använda det europeiska rättsliga nätverkets kontaktpunkter och att inte upprätta några nya kontaktpunkter.
Det skulle ju göra det europeiska rättsliga samarbetet komplicerat i onödan.
Jag instämmer inte med ändringsförslag 3.
Här införs Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som ram för prövning av unionens beslut.
Stadgan har emellertid status som politisk förklaring och inte som ram för rättslig prövning.
Europeiska konventionen för skydd av de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna däremot, som har undertecknats av alla EU-stater och framtida medlemsstater, är just rättsligt bindande.
Den föreställning som framträtt om att texterna står på samma nivå är oberättigad.
