# ID: svediakorp-gov421841
# author: Cerdeira Morterero (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: ES
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,030
# sentences: 38
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman!
Jag skulle för det första, precis som ni, vilja uttrycka min tillfredsställelse över Förenade kungariket, Republiken Frankrike och Konungariket Sveriges initiativ, som vi i dag analyserar.
Europeiska unionen och förekomsten av ett europeiskt område för frihet, säkerhet och rättvisa innebär i sin tur skapandet av ett område utan inre gränser där den fria rörligheten för varor, personer, tjänster och kapital skall vara garanterad på de europeiska staternas territorium, enligt artikel 14 i Fördraget om upprättandet av Europeiska gemenskapen.
Det får inte förekomma hinder för tillämpningen av lagen i Europeiska unionen.
Toppmötet i Tammerfors krävde att principen om ömsesidigt erkännande skulle vara en hörnsten i det rättsliga samarbetet, såväl det civilrättsliga som straffrättsliga i Europeiska unionen.
Tilliten mellan medlemsstater till rättsliga beslut och dess korrekta tillämpning är det minimum som kan krävas.
På samma sätt är det nödvändigt att medlemsstaterna anstränger sig mer för att uppnå en miniminivå på harmoniseringen av de nationella straffrättsliga lagstiftningarna.
Hittills var verkställandet av de straffrättsliga sanktionerna reglerat av två europeiska överenskommelser.
Haagkonventionen från 1970 och konventionen om verkställande av utländska domar i brottmål från 1991.
Jag skulle vilja framhäva att den första, trots att den trätt i kraft, endast hade ratificerats av fem medlemsstater och den andra, konventionen från 1991, inte ens har trätt i kraft.
Detta är utan tvivel ett tydligt bevis på behovet av initiativ av detta slag i syfte att skynda på, och på ett verkligt sätt bidra till, byggandet av ett europeiskt rättsområde som vi kom överens om i Tammerfors.
Medan vi på det civilrättsliga området redan har ett antal rättsakter har man på det straffrättsliga området, som är mycket känsligare, agerat på ett mer vacklande sätt.
Enligt principen om ömsesidigt erkännande grundar sig beslut hittills på frysning av tillgångar eller bevismaterial.
Vägen att gå är fortfarande lång och det behövs en större politisk vilja å rådets sida för att kunna uppfylla mandatet från toppmötet i Tammerfors.
De arbeten som planerats av kommissionen möter i många fall på hinder och föga samarbetsvilja från rådet.
Detta initiativ är ett viktigt steg för att ta bort dessa hinder.
Det ömsesidiga erkännandet är utan tvivel en avgörande fråga för att bygga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa.
På samma sätt är jag tacksam över det rättsliga instrument som valts: rambeslutet, som utan tvivel kommer att undvika ett besvärligt och långvarigt ratificeringsförfarande.
Jag skulle också vilja framhäva att principen om dubbel straffbarhet gäller, som i de nämnda konventionerna, och således ger avsaknaden av denna grund för att inte verkställa en dom.
Den mekanism vi föreslår i detta initiativ är ett intyg behörig myndighet har som garanti för det materiella avgörandets rättmätighet och som därmed ersätter en prövning av innehållet.
Den svåra frågan om hur den utfärdande respektive den verkställande medlemsstaten skall dela upp de belopp som erläggs har lösts i artikel 10 på så sätt att skadeståndsbetalningar och åläggande att betala rättegångskostnader tillfaller den utfärdande staten, medan alla övriga belopp tillfaller den verkställande staten.
Därför känner jag tillfredsställelse över att detta initiativ läggs fram och jag godkänner större delen av det.
Jag anser att ett rättsområde, som man krävde i Tammerfors, innebär en överföring och ett mindre byråkratiskt verkställande av domar i brottmål och att detta initiativ utgör ett första steg mot en total tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande.
Jag stöder i synnerhet de bestämmelser som handlar om den rätt som kan tillämpas på det alternativa frihetsstraffet liksom nåd eller nedsättning av bötesstraff.
Jag stöder också att den stat där verkställighet sker i förekommande fall skall kunna minska bötesstraffet, i enlighet med artikel 5.
Dock anser jag det lämpligt att införa ett minimibelopp som, i enlighet med konventionen om tillämpningen av Schengenavtalet, bör ligga på 40 euro.
Det är då viktigt att låta det stå klart att omvandlingen av bötesstraffet endast bör beaktas i exceptionella fall, eftersom valutan i de utfärdande staterna och i de verkställande staterna i allmänhet kommer att vara euro.
Jag vill understryka att jag personligen anser att beloppet på 40 euro är otillräckligt och litet, men jag har föreslagit detta i syfte att nå samstämmighet med det som avtalats i konventionen om tillämpning av Schengenavtalet, där detta belopp fastställdes.
Jag skulle vilja insistera på båda frågorna samt begära att rådet, som i dag är frånvarande, skall beakta denna kammares önskan och förslag, särskilt de från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter.
Er föredragande anser således att initiativet i rambeslutet bör beakta följande:
Ett europeiskt rättsligt område måste grundas på principen om ömsesidigt erkännande.
Därför är det inte tillräckligt med en enkel harmonisering av rättsliga domar.
Stadgan för de grundläggande rättigheterna i Europeiska unionen sammanfattar för första gången i en enda text summan av de europeiska medborgarnas civila, politiska, ekonomiska och sociala rättigheter, samt för alla de personer som bor på unionens territorium.
Från och med nu bör man vad beträffar detta kunna mäta alla de rättsliga aspekterna i unionen.
För det tredje måste de dokument som skall framställas översättas till alla officiella språk i det verkställande landet.
Om medborgaren som skall betala böter eller har fått ett alternativt frihetsstraff endast behärskar ett av de officiella språken i den verkställande staten kan han inte ta del av de dokument som påverkar honom, vilket innebär en kränkning av hans rättigheter.
Slutligen är det nödvändigt att man endast vänder sig till kontaktpunkterna i det europeiska rättsliga nätverket i de fall då behörig myndighet i den verkställande staten inte är känd i stället för att skapa ytterliga centrala kontaktpunkter.
Av alla dessa orsaker har de flesta ändringsförslagen gjorts i det enda syftet att förbättra det ursprungliga förslaget och bidra till uppfyllandet av mandatet från Tammerfors, samt att lägga till en ytterligare beståndsdel i bygget av ett verkligt område för rättvisa, frihet och säkerhet.
