# ID: svediakorp-gov421822
# author: Modrow (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-01-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 428
# sentences: 24
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Min grupp stöder rekommendationerna rörande partnerskapsavtalet mellan AVS-länderna och EG.
Vi välkomnar det faktum att unionens förbindelser med AVS-länderna nu har nått en hög nivå.
Genom det omedelbara handelsutbytet har nya dörrar öppnats för samarbetet i Cotonouavtalet.
Desto mer förvånande är det att avtalet endast har ratificerats av två av EU: s 15 medlemsstater.
Avtalet är i jämförelse med sina föregångare utan tvivel ett framsteg därför att det i högre grad tar hänsyn till AVS-ländernas intressen.
Ändå kan man inte tala om verklig jämlikhet och ett äkta likaberättigande.
Det är oärligt av unionen att å ena sidan avkräva AVS-länderna ansträngningar för att utveckla en självbärande ekonomi och samtidigt kväva själva ansatsen till detta genom att subventionera exporten.
Inte heller på det politiska planet ges AVS-staterna det medbestämmande som de borde ha.
De fattigaste länderna, som är i störst behov av stöd och noggrant utarbetade koncept för utvecklingspolitik och samarbete, har knappast möjlighet att delta i EU: s och AVS-ländernas parlamentariska församlingar.
Särskilt beklagar jag att unionen fortfarande har ett kluvet - för att inte säga stört - förhållande till den karibiska staten Kuba och härvidlag snarare orienterar sig efter amerikanska intressen än sina egna.
Belgien arbetade som ordförandeland för att bryta isen i förbindelserna och bereda väg för en dialog.
Här utgick man från tre viktiga punkter:
1.
EU och medlemsstaterna måste mer ingående sätta sig in i situationen på Kuba och ta del av fakta på ett fördomsfritt sätt.
2.
Bägge parter måste urskilja de politiskt parlamentariska och socialekonomiska skillnaderna och på ett ömsesidigt plan i vissa hänseenden acceptera dessa.
3.
Man får inte välja den väg där bägge parter ställer för höga krav på varandra.
Till vissa delar ställs krav på Kuba som inte uppfylls i en rad EU-stater.
I premiärminister Aznars redogörelse för tankarna inför den spanska ordförandeskapsperioden saknade jag en tydlig bekännelse till att fortsätta dialogen med målet att om möjligt redan i år sluta ett partnerskapsavtal mellan EU och Kuba.
Jag är orolig för att de blygsamma framsteg som har gjorts skall tillintetgöras.
Kubas vice utrikesminister Dalmas, som i december talade med företrädare för min grupp, underströk sitt lands förhoppningar och beredskap till en fortsatt och intensifierad dialog med EU.
Den politiska erfarenheten säger att en avklippt samtalstråd är mycket svår att knyta ihop.
Kuba bör inte uteslutas ur AVS-processen, utan på ett konstruktivt sätt integreras i den fortsatta utvecklingen av dialogen.
