# ID: svediakorp-gov421733
# author: Nielson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-01-16
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,397
# sentences: 65
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Tillåt mig att först gratulera parlamentets ledamöter till att de har tagit detta viktiga steg i processen för att godkänna Cotonouavtalet.
Ni vet alla hur viktigt det är att slutföra ratificeringsprocessen, så att avtalet - inklusive dess ekonomiska del - kan genomföras i sin helhet.
Ni vet också hur viktigt förhållandet mellan AVS-länderna och EU är inom ramen för gemenskapens utvecklingspolitik.
En mycket viktig aspekt är att Cotonouavtalets text är en förhandlingstext.
Detta återspeglas också indirekt i de många kommentarerna under debatten om att det faktum att vi har ett avtal är en verklig bedrift.
Vi har fått fram det genom verkliga förhandlingar.
Detta är vad Howitt framhöll i det att han beskrev partnerskapet som en förebild för ett globalare förhållande mellan nord och syd.
Avtalet har många brister, och mycket av kritiken härrör från det faktum att det fortfarande är mycket ambitiöst och svårgenomförbart.
Detta har att göra med våra förväntningar i fråga om vad våra partnerskapsländer faktiskt lägger in i programplaneringsprocessen.
Det är inte bara upp till oss att bestämma det, vilket delvis är mitt svar på Howitts kommentarer.
Jag skall nu kortfattat kommentera betänkandet som sådant.
Jag tycker att synsättet i betänkandet på Cotonouavtalets handelsdimension är intressant, även om jag inte kan instämma i det till fullo.
Den bedömning man gör i betänkandet av ekonomi- och handelsordningen enligt Cotonouavtalet bygger utan tvekan på en politisk syn på utveckling och förbindelser mellan nord och syd.
Vi håller till exempel inte med om det man säger i betänkandet om att man i Cotonouavtalet betraktar " utveckling som något som begränsas av de marknadsekonomiska lagarna ".
Enligt vår mening utgör Cotonouavtalet en vittomspännande ram inom vilken handel är ett instrument bland andra för att främja en hållbar utveckling.
Det viktigaste inslaget i framtida handelsförbindelser kommer att vara avtalen om ekonomiskt partnerskap, vilka syftar till att skapa gynnsamma villkor som ökar såväl handelns volym som dess nytta.
Det stämmer att förhandlingar om regionala avtal om ekonomiskt partnerskap kommer att syfta till en gradvis och flexibel avreglering av handelsflödena och till AVS-ländernas integrering i världsekonomin.
Men detta kommer att ske i linje med deras utvecklingsnivå, och hänsyn kommer att tas till handelsåtgärders socioekonomiska följder.
Regionala avtal om ekonomiskt partnerskap kommer att bygga på regional integrering, och de kommer att stärka och fördjupa befintliga initiativ för regional integrering.
Detta är också anledningen till att jag inte delar den åsikt som uttryckts av Belder, att dessa initiativ skulle kunna utgöra något slags risk i samband med konfliktförebyggande.
Vi hyser helt klart den förhoppningen att detta regionala samarbete kommer att bli en del av konfliktförebyggandet och att det kommer att stärka detta.
Det är vad erfarenheten säger oss.
Regionala avtal om ekonomiskt partnerskap kommer även att kopplas samman med omfattande ekonomiska och sociala åtgärder som kan finansieras genom Europeiska utvecklingsfonden.
Detta återspeglas inte i tillräcklig utsträckning i betänkandet.
Vissa påståenden i betänkandet skulle, enligt vår mening, kunna vara exaktare.
Till exempel riktas hård kritik mot EU: s export av nötkött till Västafrika, och man hävdar att den leder till att lokalt nötkött ersätts av subventionerat EU-kött.
Detta argument bygger dock på EU: s export under perioden 1981-1991.
Vi skriver i dag 2002, och gemenskapens exportpolitik gentemot utvecklingsländerna har förändrats under senare år.
I synnerhet har vi sedan början av 1990-talet minskat exportbidragen till nötköttsexport till Västafrika betydligt, just för att undvika att lokalt nötkött ersätts av subventionerat EU-kött.
Som en följd har EU: s export av nötkött till Ecowas-länderna gradvis minskat från en nivå på 54 000 ton år 1991 till endast 1 600 ton år 2000.
Detta är ett klassiskt fall.
Vi har hört ett antal av dem under debatten om koherens.
De flesta av dessa fall är gamla fall, och de har alla lösts.
Men det finns andra mycket påtagliga, meningsfulla och viktiga problem att diskutera inom ramen för debatten om koherens, så jag skulle på det bestämdaste vilja råda alla som deltar i denna debatt att sätta fingret på de verkliga problemen i stället för att lägga fram förhistoriskt material.
Det råder dessutom en viss förvirring i betänkandet när det gäller handelsförbindelserna med de minst utvecklade länderna.
Man påstår att de minst utvecklade länderna automatiskt skulle välja ordningen Allt utom vapen, medan länder som inte tillhör den gruppen skulle välja mellan avtal om ekonomiskt partnerskap och det normala allmänna preferenssystemet.
Så är inte fallet.
Det är tvärtom viktigt att poängtera att de minst utvecklade länderna kommer att utgöra en del av processen med regionala avtal om ekonomiskt partnerskap.
Regionala avtal om ekonomiskt partnerskap kommer att göra det möjligt att angripa alla handelshinder, inklusive frågor som sanitära och fytosanitära bestämmelser eller tekniska handelshinder, och att bygga vidare på befintliga initiativ för regional integrering.
Båda dessa aspekter är mycket viktiga för de minst utvecklade länderna.
Tillåt mig slutligen att betona att regionala avtal om ekonomiskt partnerskap måste integreras i AVS-ländernas och EG: s utvecklingsstrategier.
Det kommer därför att vara nödvändigt att förhandlingar om och genomförande av regionala avtal om ekonomiskt partnerskap, å ena sidan, och utvecklingspolitiken, å den andra, är ömsesidigt stödjande och att lämpliga stödåtgärder på EU-nivå ingår i den vanliga finansieringen ur Europeiska utvecklingsfonden.
Regionala avtal om ekonomiskt partnerskap kommer att innebära att en handelspolitisk ram upprättas, vilken måste vara fullständigt koherent med utvecklingspolitiken.
Det stämmer att målen i Cotonouavtalets handelsprogram är ambitiösa, men att inte göra något och fortsätta med vårt tidigare synsätt skulle medföra stora risker, och det skulle sannolikt inte bryta AVS-ländernas ekonomiska marginalisering.
När vi ser på vad som har hänt hittills på grundval av tidigare instrument är detta ganska uppenbart.
Cotonouavtalet erbjuder instrument som kan hjälpa till att integrera AVS-länderna i världsekonomin och att minska fattigdomen.
Vi måste använda dem på bästa möjliga sätt.
Det skulle vara ett misstag att tro att vårt avtal här och våra instrument kan lösa alla problem.
Det finns mycket goda grundläggande skäl till att dessa fattiga länder inte har integrerats på ett bra sätt i världsekonomin.
Det finns verkliga problem där.
Betänkandet är skrivet som om det var ett realistiskt antagande att vi, inom ramen för utformningen av och förhandlingarna om Cotonouavtalet, enkelt skulle ha kunnat gripa oss an och ändra många av de underliggande globala frågorna.
Jag hoppas att jag inte chockerar någon genom att säga att det inte är så enkelt som så.
Det var aldrig ett alternativ att erbjuda AVS-länderna en ram för ekonomisk utveckling som inte bygger på det faktum att marknadsekonomin är här för att stanna.
Men detta är inte samma sak som att säga att marknaden är den enda vägen.
Kommissionen instämmer inte i det påståendet.
I själva verket är såväl vårt samarbete med AVS-länderna som vårt övriga globala utvecklingssamarbete ett bevis på det faktum att vi försöker åstadkomma något som aldrig skulle kunna åstadkommas om utvecklingen lämnades till marknaden som sådan.
Detta är anledningen till att vi gör det.
Tillåt mig att avsluta i en mer försonlig ton, genom att citera från betänkandets slutsatser, som jag stöder starkt. "
I realiteten utgör blott det faktum att det över huvud finns ett nytt avtal om samarbete mellan AVS och EU en seger i sig.
Dessutom innehåller det nyskapande element som måste tolkas och användas på ett positivt sätt.
Emedan Europaparlamentet inte har behörighet att ändra i denna text är det av avgörande betydelse att arbeta för att göra det bästa möjliga av den, så att biståndet verkligen bidrar till AVS-ländernas befolkningars välstånd, i enlighet med deras behov av livsmedel, hälso- och sjukvård, utbildning osv. "
Den här sortens språk kan jag ansluta mig till.
Vi välkomnar denna slutsats.
Jag vill avsluta med att på kommissionens vägnar uttrycka stor belåtenhet över att parlamentet nu har fullföljt sin del av denna process, och vi hoppas att processen kommer att kunna slutföras i sin helhet så snart som möjligt.
