# ID: svediakorp-gov421451
# author: Onesta (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2002-01-15
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,263
# sentences: 55
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Kära kolleger!
Jag har en känsla av att det har hänt något under den här valkampanjen, mellan oss finns ett klimat präglat av dialog och lyhördhet som sällan förr, och jag tror att det hädanefter blir svårt att spola tillbaka filmen och tänka sig ett på förhand uppgjort val, och att kammaren bara sitter här för att bekräfta det.
Bara det tycker jag gör den här valkampanjen värd besväret.
Det mest överraskande är att era fem kandidater har lyft fram samma tre frågor.
Kanske inte så överraskande ändå, eftersom vi tvärsöver våra meningsskiljaktigheter konstaterar samma sak: parlamentet måste reformera sitt arbete, parlamentet måste garantera mångfald, liksom respekt och rättvisa för var och en av oss här i kammaren samt större öppenhet gentemot medborgarna.
Därför säger vi ja till reformer!
Låt oss göra kammaren till ett öppet fönster genom vilket vårt arbete är väl synligt.
Själv har jag en tokig dröm: att skapa ögonblick så fängslande att våra kolleger här i kammaren blir fler än tolkarna i tolkbåsen.
Jag tror att det är en realistisk dröm.
Men även om reformer är nödvändiga får vi inte köpa dem till priset av vår mångfald.
Vi är tillräckligt skickliga politiker för att sinsemellan och i samförstånd kunna skilja på vad som är tekniskt möjligt att uträtta i utskotten och vad som måste behandlas vid politiska debatter i plenum.
Den starkaste parten får aldrig förenkla debatten så att den egna stämman till slut är den enda som hörs.
Demokratin kan förvisso vara komplicerad, men jag ser hellre en komplicerad dialog än en enkelspårig monolog.
På reformernas område har jag försökt bevisa att man kan bara man vill.
Ni kanske minns frågan om assistenternas ställning, som jag fick på mitt bord.
Efter tjugotre år av låsta positioner lämnade 99,5 procent av kollegerna på utsatt dag in alla handlingar som visade att assistenterna hade riktiga avtal och ett heltäckande socialt skydd.
För reformer gäller alltså att man kan diskutera dem, och man kan agera, och det är vad jag i all blygsamhet har försökt att göra.
Låt oss så tala om mångfald och rättvisa.
Jag minns den dag då jag hade äran att leda våra omröstningar om en för min grupp viktig fråga, nämligen genetiskt modifierade organismer.
Omröstningarna avbröts med anledning av en högtidlig sammankomst och när de återupptogs fattades några kolleger för att den magiska gränsen på 314 röster skulle vara nådd.
Några vänner i Gruppen De gröna sade då till mig: " Gérard, du kunde kanske ha dragit ut på tiden lite så att de våra hann komma tillbaka till sina platser. "
Men vad skulle en sådan talman vara värd, som drar ut på eller påskyndar omröstningarna beroende på hur det kan påverka resultatet?
Det tycks som om jag leder omröstningarna i rätt högt tempo, men det tempot är konstant.
Den respekt jag är skyldig er och det förtroende ni har visat mig tror jag betingar det priset.
Lyhördheten måste vara densamma när en ledamot i GUE-gruppen uppmärksammar mig på vissa löntagares utsatta situation och när en liberal ledamot uppmanar mig att ingripa, för att vissa av våra funktionshindrade kolleger behöver extra stöd.
Och till och med när Fatuzzo håller sina vackra tal försöker jag låta honom gå i svaromål så att hans retoriska talanger kommer till sin rätt.
Jag kommer själv från en liten partigrupp och vet hur viktigt det är att visa respekt för var och en.
Även när det gäller mångfald kan man diskutera, och man kan agera, och det är vad jag i all blygsamhet har försökt göra.
Och nu till öppenheten.
Som ni minns var våra parlament för inte så länge sedan enbart avsedda för parlamentets arbete, vilket innebar att de för det mesta stod tomma, vilket är löjeväckande när man vet vilket behov av medborgardebatter som finns i våra länder.
Jag tog därför initiativ till att ändra reglerna, så att exempelvis den första internationella kongressen om avskaffandet av dödsstraffet kunde hållas här.
Andra medborgardebatter håller för övrigt på att förberedas i Bryssel och Strasbourg, med de parlamentariska utskottens medverkan.
Återigen är det så med öppenheten att man kan diskutera den, och man kan agera, och det är vad jag i all blygsamhet försökt göra.
Min valkampanj har på sätt och vis inte pågått i två och en halv månad, eftersom jag ju under två och ett halvt år har försökt reformera, och skapa mångfald och större öppenhet i kammaren.
När man tror på vad man säger omsätter man det i praktiken, även om man inte vet att man en dag kommer att få äran att kandidera om kollegernas röster.
Det vore förstås förmätet av mig att hävda att jag har kunnat åstadkomma detta på egen hand.
Som ni vet sker allt här i parlamentet genom samarbete och samråd.
När det gäller frågan om assistenterna gick vi från utgångsläget med låsta positioner mellan grupperna till enhällighet i arbetsgrupperna, enhällighet i kvestorskollegiet och slutligen enhällighet i parlamentets presidium.
Jag vill i detta sammanhang hylla den person ibland oss som har möjliggjort alla dessa reformer och många andra.
Även om jag inte med min röst bidragit till hennes tillsättning, har hon alltid gett mig den puff framåt som behövts för att övervinna hindren när jag kört fast.
Tack, Nicole Fontaine.
Jag ägnar mig helhjärtat åt parlamentet - i likhet med några andra kolleger tror jag att jag har 100 procents närvaro i kammaren - och skälet till det är en ständig strävan efter samförstånd, för att jag till varje pris vill hitta samförståndslösningar, kanske för att jag menar att en seger där motståndaren krossas är en form av nederlag, eftersom den alltid bär på fröet till nästa krig.
Reformer, mångfald, öppenhet är bra, men jag vill också avlägga ett löfte.
Om vi uppnår detta mål, väntar oss en än större uppgift.
Kära kolleger!
Besinna för ett ögonblick att vi påbörjade vårt arbete med att följa ett fördrag och att vi kanske kommer att avsluta det med stöd av en konstitution.
Då förstår man vilket historiskt skede vi nu genomlever.
Jag är djupt övertygad om att vårt parlament i det rådande osäkra världsläget kan bidra till att minska orättvisor, våld, föroreningar och fattigdom.
Vårt parlament är hela den europeiska kontinentens pulserande hjärta och eftersom hundratals miljoner medborgare har givit oss denna uppgift har vi en legitimitet utan like.
Parlamentet blir vad vi vågar göra det till.
Avslutningsvis vill jag säga att erfarenheterna från denna kampanj varit mycket berikande för mig personligen, och jag tror att det gäller hela parlamentet.
Jag är säker på att vår talman, vem det än blir, kommer att se till att detta klimat präglat av lyhördhet, arbete och demokratisk debatt skall bestå.
Jag kan därför bara avsluta med ett enda ord, böjt i alla våra arbetsspråk.
Även om min accent är förfärlig hoppas jag att ni förstår, för jag menar det uppriktigt: obrigado, gracias, grazie, tack, xapi, thank you, dank u well, danke, tak, kiitos, Merci!
(Applåder)
