# ID: svediakorp-gov421436
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,505
# sentences: 52
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman!
Det är nu mer än fyra timmar sedan denna debatt började och jag förstår att Europaparlamentets uppmärksamhet i stor utsträckning tagits i anspråk.
Trots detta har jag för min del lyssnat uppmärksamt på alla talare från början till slut.
Jag måste säga att dialogen och inläggen från ert parlament under hela debatten har utmärkts av inlägg av hög kvalitet.
Nästan alla talare har yttrat sig för att uttrycka sin tillfredsställelse, inte bara över mötet i Laeken, utan också över de sex månaderna av belgiskt ordförandeskap, och jag kan utan någon som helst svårighet instämma i detta tack, inte bara till Guy Verhofstadt och Louis Michel, utan till samtliga belgiska ministrar och alla deras medarbetare.
Jag tackar dem naturligtvis också för de goda förbindelser som vidmakthållits och till och med förstärkts under detta ordförandeskap, vilka problem eller svårigheter det än må ha gällt, mellan rådet och våra medarbetare och ledamöterna av Europeiska kommissionen.
De få ord jag vill säga gäller konventet och det hopp eller de förhoppningar som det bär inom sig.
Först och främst har Johannes Swoboda liksom James Elles och kanske också andra talare tagit upp frågan om det civila samhället.
Denna nya ram börjar för första gången ta form när det gäller institutionella frågor efter det första lyckade experimentet från det förra konventet om de grundläggande rättigheterna, men som var en begränsad övning, begränsad och troligen mindre lyhörd än det konvent som skall öppnas.
Jag tror att är mycket viktigt att detta konvent blir genomsläppligt, uppmärksamt och att det kan höra det som händer utanför.
På ett eller annat sätt måste man lyssna på detta forum, detta nätverk av de icke-statliga organisationerna, regionerna, sammanslutningarna, och vid behov, måste det höras av konventet.
Jag har noterat förslaget att webbplatsen skulle inrättas i båda riktningarna: inte bara för att hämta information utan också för att framföra åsikter eller kritik.
Häri återfinner jag för övrigt en tanke som jag uttryckt här i parlamentet att detta konvent skall vara en sorts resonanslåda, både mot regeringarna och mot medborgarna.
Tillåt mig för övrigt att säga att det kommer att bli mycket användbart under en period - jag tänker på år 2002 - då sex eller sju, kanske fler, om jag inte misstar mig, av länderna i unionen kommer att genomföra allmänna val, och därför måste vi vara mycket uppmärksamma på den europeiska debatten, eftersom vi mycket väl vet att, vare sig de nationella politikerna önskar det eller inte, är den europeiska dimensionen nödvändigtvis närvarande i de debatter som förs i vart och ett av våra länder.
Det är den första fråga jag ville ta upp.
Den andra frågan gäller det presidium som jag skall ingå i tillsammans med min kollega och vän Antonio Vitorino.
Detta presidium på tolv personer skall ledas av en högt kvalificerad trio av tre statsmän - ett ord som jag gärna betonar: Giuliano Amato, Jean-Luc Dehaene och ordföranden Valéry Giscard d ' Estaing.
Det är tre statsmän.
Man kan naturligtvis ifrågasätta deras ålder, vissa skulle framhäva deras erfarenhet eller deras klokhet.
Jag känner dem alla tre.
Det jag kan säga om dem, och framför allt om konventets ordförande, det är att alla tre, när det gäller deras europeiska övertygelse, har ett ungdomligt sinne, en dynamism som jag skulle vilja se hos ett visst antal politiker som är mycket mer europaskeptiska och som ibland är 20 eller 30 år yngre än dem.
Det är detta som förefaller mig viktigt: dynamismen och deras ungdomliga övertygelse, deras europeiska kvalifikationer och deras auktoritet som vi kommer att behöva.
Vad jag, i likhet med Louis Michel, vill säga är att vi förvisso har denne ordförande och dessa båda vice ordförande, men att de kommer att behöva arbeta i samråd med presidiet, och både genom att lyssna på och leda debatterna i hela konventet.
Det handlar följaktligen inte om ett arbete i ensamhet utan om ett solidariskt arbete, vilket är något helt annat.
Europeiska rådet i Laeken har givit detta konvent ett dynamiskt mandat, ett öppet mandat, och det är det belgiska ordförandeskapets stora förtjänst att ha åstadkommit detta resultat.
På så sätt är den första risken som jag föreställt mig eller fruktat avlägsnad: den som handlar om ett slutet mandat, blockerat på de fyra strecksatserna i Nicefördraget, som här och hos mig hade väckt stor besvikelse, liksom även hos allmänheten, och som skulle ha tvingat oss till ett juridiskt, tekniskt arbete utan politiska utblickar.
Så förhåller det sig inte.
Mandatet från Laeken är öppet och det tillåter oss till och med att ta upp så gott som alla frågor.
Och, tillåt mig att säga det, därför finns även den andra faran.
Den innebär att konventet, genom att vi stöder oss på ett så vidsträckt mandat, på ett så stort förtroende, förvandlas till ett slags akademiskt forum vars resultat alltför mycket skulle avlägsna sig från mandatet eller från riktlinjerna för det mandat som uppställts.
Vi måste akta oss för att göra detta konvent till ett forum som Europeiska rådet upphör att lyssna på.
Det är också därför som valet av dessa tre personer som ledare av konventet är viktigt, därför Europeiska rådet lyssnar på och respekterar dessa tre personer.
Vi måste gå mellan två blindskär.
Det första är nu undanröjt.
Det andra finns ännu kvar.
Jag menar helt enkelt att vi står inför ett ansvarsfullt arbete, ett nyttigt arbete som är användbart för Europeiska rådet, som sedan måste fatta de avgörande besluten.
Min grundtanke är att detta konvent, som innebär en stor möjlighet för den europeiska debatten, en stor möjlighet för de framtida etapperna av det europeiska bygget, ett öppnare sätt som är mer demokratiskt och mer genomblickbart, självt bär ansvaret för att bevisa att det är den goda metoden som valts, så att vi inte skall återgå till den föregående metoden som var strängt mellanstatlig.
Vi kommer att få detta ansvar tillsammans, Europaparlamentet, kommissionen, rådet och de nationella parlamenten, med kandidatländerna omkring bordet och jämlika med oss samt naturligtvis de aktiva företrädarna för Regionkommittén och det organiserade civila samhället.
Vi kommer att bära ansvaret för att detta skall fungera, för att det skall lyckas.
Därför att om det lyckas tror jag att alla framtida reformer under kommande decennier på ett för framtiden hållbart sätt inte kommer att genomföras som tidigare utan på detta mera genomblickbara och öppna sätt.
Vi kommer att få ytterligare ett ansvar som innebär att föra fram de institutionella frågorna och placera dem i ett politiskt perspektiv.
Konventets mandat tillåter det.
Det tillåter oss nämligen att under de första månaderna av år 2002 tillbringa lite tid tillsammans och med andra för att ställa oss själva denna grundläggande fråga: vad vill vi åstadkomma tillsammans, vilken innebörd vill vi ge åt det europeiska projektet, vad väntar ni er, inte bara institutionerna utan medlemsstaterna och i varje medlemsstat regeringarna, stats- och regeringscheferna, de nationella parlamenten, vad väntar ni er av det europeiska projektet?
Jag tror mig förstå att ordföranden i konventet, och jag kommer att stödja honom i denna fråga, på alla moderna sätt och kanske genom att han, om presidiet så önskar, förflyttar sig genom att besöka var och en av huvudstäderna för att i varje land ställa frågan: vad väntar ni er av det europeiska projektet?
Sedan två år har vi, alltsedan Joschka Fischer, hört alla stats- och regeringschefer samt många ministrar göra stora uttalanden och hålla kraftfulla tal.
Jag tror att vi måste gå längre och be dem klargöra den innebörd de vill inlägga i detta europeiska projekt, vad de väntar sig av det, på något sätt göra denna politiska granskning.
Efter granskningen är det dags att i detta politiska perspektiv inrikta det institutionella arbetet på alla de ämnen som kommit fram, framför allt vad gäller den konstitutionella process som uppnåtts i Laeken.
Detta är vad jag ville säga: utföra ett ansvarsfullt arbete som är nyttigt och användbart och bevisa att vi hädanefter få Europeiska unionen att gå framåt och utvecklas på annat sätt än med metoder som enligt min mening tillhör det förgångna.
Herr talman!
Jag tackar er för att ni givit mig ordet vid slutet av denna debatt och samtidigt som jag tackar er för den höga nivån på denna debatt är det min tur att önska er ett gott nytt år.
(Applåder)
