# ID: svediakorp-gov421393
# author: Verhofstadt (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,502
# sentences: 66
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman!
Först och främst skulle jag inför Europaparlamentets ledamöter vilja be om ursäkt, eftersom jag omedelbart måste ge mig av till Canada, för ännu ett toppmöte mellan Europeiska unionen och Canada.
För att komma dit i tid, måste jag ge mig av till flygplatsen kl.
19.00.
Samma sak gäller också för Romano Prodi, eftersom vi reser tillsammans till Canada, och vi ber om ursäkt för att vi inte kan delta ända till slutet av debatten.
Jag ber alla kolleger om ursäkt, och i varje fall de Europaparlamentsledamöter med vilka jag, särskilt under de senaste veckorna och månaderna, har haft mycket intensiva kontakter: Brok, Méndez de Vigo, och ordföranden för utskottet för konstitutionella frågor, Napolitano.
Jag ber alltså om ursäkt för att jag inte kan lyssna på de inlägg som de kommer att göra, men jag hoppas hur som helst att kunna bevara den kontakt som vi har upprättat för att kunna förbereda detta konvent ordentligt.
Under debattens inledning - och jag vill gärna tacka de olika gruppledarna för det stöd och de lovord som de har uttalat för det belgiska ordförandeskapet - påpekades skämtsamt att alla ledamöter i konventet och presidiet är socialister och kristdemokrater och att den ende liberalen, syftande på Valéry Giscard d ' Estaing, nu övergått till kristdemokraterna.
För min del får socialisterna och kristdemokraterna, det är inte min uppgift att säga detta även om det kanske är tillåtet så här i slutet av ett ordförandeskap, för min del får de ha övertaget i konventet.
Herr Poettering, det sitter för närvarande två liberaler i rådet, tidigare inte en enda.
Kanske kan vi med ert stöd få en liberal talman i Europaparlamentet och dessutom är även kommissionens ordförande liberal.
Man kan alltså konstatera att vi som liberaler egentligen inte är särskilt dåligt företrädda i de europeiska institutionerna.
En del talare har undrat vilket förhållande som råder mellan Laekenförklaringen och Niceprocessen.
Det får inte finnas något ömsesidigt förhållande dem emellan: Nice måste godkännas, Nice måste ratificeras.
Detta är nödvändigt för att utvidgningen skall fungera i praktiken från och med 2004.
Det vore ett stort misstag om vi inte gjorde detta och återigen skulle blanda ihop Nice med Laekenförklaringen och Europas framtid.
Då kommer vi på nytt att diskutera resterna från Nice i stället för att tala om Europas framtid.
Den stora fördelen med ett konvent är att det skiljer sig från de gamla metoderna.
Den gamla metoden gick ut på att man efter varje fördragsändring på nytt konstaterade att man på två eller tre punkter inte var överens, och dessa två eller tre punkter sköts sedan upp till nästa regeringskonferens där man tillfogade ytterligare några punkter och försökte ändra fördraget på samma sätt.
Om man återigen misslyckades med att komma överens, skapades nya rester.
Om man ser till Europeiska unionens historia under det senaste årtiondet, märker man att det är en historia som hela tiden går från rester till rester och där resultatet blivit allt magrare och de grundläggande frågorna allt mer kommit i skymundan.
Denna mekanism blir härmed bruten.
Den här gången har man tagit upp de grundläggande frågorna.
Marianne Thyssen har sagt: ni ställer bara frågor och Jean-Luc Dehaene måste finna svar på dessa frågor.
Egentligen är det ganska enkelt.
Jean-Luc Dehaene har hjälpt mig att ställa dessa frågor och jag kommer under de kommande månaderna att hjälpa honom att finna svar på dem.
Så kommer vi även att gå till väga i praktiken.
Laekengruppen är en grupp där Jean-Luc Dehaene och Giuliano Amato ingår som medlemmar.
Gruppen kommer även fortsättningsvis att arbeta som en vängrupp och det kan tänkas att denna grupp kommer med Jacques Delors, Borislav Geremek, David Miliband och de övriga ledamöterna att tillföra ytterligare impulser.
(FR) Jag vill också säga till talmannen att det inte var fråga om en bristande lust att genast svara på de frågor som åter har ställts.
Mina medarbetare har många gånger sagt till mig: nej, den frågan kan ni inte ställa.
Jag har svarat: varför det?
Frågan antyder nämligen sitt svar, den ger redan svaret.
Icke desto mindre kan Thyssen och alla de andra kolleger som har talat vara säkra på att jag kommer att göra mitt bästa vid regeringskonferensen, och i de regelbundna kontakter som jag kommer att ha med presidiets och konventets olika ledamöter, för att försöka finna svar på de frågor som ställs i förklaringen.
När det gäller presidiets sammansättning har man talat om att det saknas kvinnor.
Jag instämmer fullständigt i detta, och jag föreslår att tre män och nio kvinnor nu borde utnämnas av de nationella parlamenten och av Europaparlamentet.
Vi kan hur som helst fortfarande rädda tillsättningen, eftersom bara tre av de tolv platserna har tillsatts.
Jag hoppas verkligen också att Europaparlamentet, de nationella parlamenten, och de olika företrädarna kommer att kunna göra detta.
Avslutningsvis skulle jag ändå vilja säga något om förbindelserna mellan Europaparlamentet och de nationella parlamenten.
Jag anser att det som är mycket viktigt är att man inrättar ett presidium, att detta presidium består av tolv personer, och att det bland dessa tolv personer finns två företrädare för Europaparlamentet.
Det är samma antal som för de nationella parlamenten.
Jag tror att dessa båda personer kommer att bli tvungna att spela en viktig roll, eftersom det trots allt är i denna grupp med tolv personer som man skall förbereda saker och ting, som man skall förbereda dagordningarna.
Det är inte med ett konvent bestående av 113 personer som alla beslut kommer att kunna fattas.
Detta måste förberedas.
Presidiet kommer att spela en avgörande roll i denna fråga, och i detta presidium kommer naturligtvis Europaparlamentets två företrädare att göra detsamma.
Jag skulle slutligen också vilja betona, vilket jag anser är viktigt, att de regioner som kallas konstitutionella, men vars mer korrekta term är " regioner med lagstiftningsbefogenheter ", för första gången kommer att vara företrädda i konventet.
Jag är premiärminister i ett land med en federal struktur.
Detsamma gäller i Tyskland och i Österrike, och till och med för andra länder, skulle jag säga.
Undan för undan börjar många andra stater att anta federalismen i sitt institutionella system.
Och det fungerar väl, eftersom federalismen är den enda möjlighet vi har att få alla de olika samhällena, de olika kulturerna, och befolkningarna som talar olika språk, att leva tillsammans utan att ta till det som finns inom andra delar av världen, där det finns konflikter.
När vi använder ordet " federalism ", låt mig betona det, skall vi alltså inte vara negativa.
Jag hör ibland människor som säger att federalismen är en katastrof.
Men det är faktiskt helt och hållet tvärtom.
Federalismen visar över hela världen att det är det enda sättet att få alla samhällen att leva tillsammans utan att gräla, utan att ta till våld, vilket är fallet inom många andra delar av världen.
(Applåder) Och det är därför som jag personligen anser att det är viktigt, och att det är ett enormt framsteg att regionerna med lagstiftningsbefogenheter kan företrädas.
Jag uppnådde detta eftersom jag också fick hjälp av Regionkommitténs ordförande.
Jag behöver inte tala om för er att det kring rådets bord i alla fall fanns vissa kolleger som fann det en smula svårt att i förklaringen ta upp orden " regioner med lagstiftningsbefogenheter ", och svårt att, i egenskap av europeiskt råd, medge att dessa regioner måste ha sin roll och något att säga till om.
Detta godkändes slutligen, och det är tack vare Regionkommitténs ordförande, Chabert, som jag hade bett att sända mig en skrivelse.
I den skrivelse som han sände mig stod det: Regionkommittén måste företrädas och man måste, liksom Regionkommittén, kräva att de olika beståndsdelarna företräds.
Regionerna och städerna, men också regionerna med lagstiftningsbefogenheter.
Jag kunde alltså använda Regionkommitténs befogenheter för att för första gången införa dessa regioner i texten.
Jag ville betona detta här i eftermiddag, eftersom jag anser att dessa regioner har en viktig roll att spela.
Vi skall tala om befogenhetsfördelningen, om de nya instrumenten, om institutionerna, och om den europeiska konstitutionen för framtiden.
Personligen anser jag att vi måste göra detta tillsammans, och inte förbigå någon, och genom att ge alla de delar som utgör vår Europeiska union en möjlighet att uttrycka sig.
(Applåder)
