# ID: svediakorp-gov421367
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,320
# sentences: 58
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Fru talman, herr premiärminister, ärade ledamöter!
Det är en särskild ära för mig att delta i denna debatt, direkt efter toppmötet i Laeken.
I Laeken tog vi ett stort steg framåt mot det Europa vi vill ha: ett mer demokratiskt och öppet Europa som våra medborgare äntligen börjar identifiera sig med fullt ut.
Först och främst skulle jag vilja betyga min uppskattning av hur det belgiska ordförandeskapet för rådet har bedrivit arbetet under detta halvår, men då särskilt det arbete som ledde till Laekenförklaringen.
Laeken är början på ett nytt konstitutionellt skede i byggandet av Europa, ett skede under vilket denna församling och de nationella parlamenten kan spela en avgörande roll.
Den nya processen kommer att vara öppen, med full insyn, och bidra till att ge medborgarna en större förståelse för de grundläggande frågor som diskuteras i Europa i dag.
Det är väldigt mycket som står på spel, mot bakgrund av utvidgningen och globaliseringen.
Jag ser den väg som drogs upp i Laeken som det enda sättet att säkerställa en demokratisk legitimitet, för att se till att unionen kan driva på integrationen och utvidgningen utan att riskera att medborgarna sedan förkastar de lösningar regeringarna väljer.
Utvidgningen av Europeiska unionen är en oåterkallelig process som redan har kommit långt på väg.
Vi får faktiskt inte glömma att detta är ett av huvudskälen bakom konventet.
Utan institutionella förändringar skulle en utvidgad union ofrånkomligen bli handlingsförlamad.
Utan en öppen diskussion riskerar vi att förlora stödet från medborgarna i unionen och i kandidatländerna.
Vi får dessutom inte underskatta innebörden av att kandidatländerna för första gången involveras i en institutionell process med konstitutionella återverkningar.
Det är deras framtid som skall avgöras, i samma grad som framtiden för de nuvarande femton medlemsstaterna.
Resultaten från Europeiska rådets möte i Laeken begränsas dock inte till införandet av konventet.
Händelserna den 11 september påminde oss om vad de som vill missbruka friheten kan göra för att förgöra den, och det stöd rådet har gett vår verksamhet när det gäller inrikes frågor kommer att hjälpa oss att nå vårt mål att bygga ett område med frihet, säkerhet och rättvisa i Europeiska unionen.
Arbetet på att fastställa en gemensam politik avseende invandring och asylrätt har fått ny fart.
Europeiska rådet hoppades att kommissionens meddelande om illegal invandring och människohandel skulle fungera som en grund för ett handlingsprogram.
Vad detta anbelangar har Europeiska rådet, som jag föreslog i mitt tal i Brugge nyligen, uppmanat rådet och kommissionen att undersöka hur man kan möjliggöra ett effektivt samarbete mellan dem som bevakar unionens yttre gränser och utvärdera möjligheterna att införa en gemensam mekanism eller en gemensam gränskontroll.
Jag beklagar att rådet i Laeken inte lyckades gå längre för att lösa frågan om de framtida europeiska byråerna.
Missförstå mig inte - jag håller med om vad premiärminister Verhofstadt sade - det är ingenting dramatiskt.
Likväl tvingas vi, som vid tidigare tillfällen, konstatera att regeln om enhällighet helt enkelt är ett hinder för beslutsprocessen.
En sak måste stå klar redan nu. "
Gemenskapsmetoden " har gjort det möjligt för unionen att bli det den är: en union av folk och en union av stater, som fordrar en nydanande struktur för beslutsfattandet, med gemensamma institutioner och en enda röst för alla länder, stora som små.
Gemenskapsmetoden har främjat effektiviteten och den demokratiska legitimiteten.
Vi behöver bara anpassa och stärka den för att inte förlora stödet från den allmänna opinionen och för att våra insatser skall bli effektiva.
Våra landsmän står inte ut med detta slags köpslående längre.
De är mer intresserade av om den europeiska myndigheten för livsmedelssäkerhet, som det har gjorts så mycket reklam för, verkligen kan påbörja sitt arbete än var den skall ha sitt säte.
Jag kan därför bekräfta för er att myndigheten kommer att inleda sin verksamhet från sitt provisoriska - jag betonar, provisoriska - säte i Bryssel 1 januari 2002.
Medborgarna kan nämligen inte vänta längre på att det bildas ett organ som ägnar sig åt att värna om deras hälsa.
Vad detta anbelangar har kommissionen för avsikt att fortsätta att åsätta sina förbindelser med parlamentet en avgörande vikt.
Vi har förbättrat våra rutiner och vårt sätt att arbeta, men under de senaste veckorna har vi kunnat konstatera att denna process att upprätta förbindelser och rutiner ännu inte har nått de mål vi alla satte upp.
Det blir vår uppgift att arbeta tillsammans för att nå dem snarast och grunda den andra delen av mandatperioden på en fullständig synergi mellan kommissionen och parlamentet.
Det mål vi satte upp i Lissabon i mars 2000 var att unionen inom tio år skulle bli världens mest konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomi.
Samtidigt har vi förbundit oss att garantera att den blir ett mer rättvist samhälle som är uppmärksamt på allas behov.
Det gläder mig att rådet i Laeken var överens om att fortsätta att prioritera dessa mål.
Följaktligen måste Barcelona innebära ett betydande och oåterkalleligt steg framåt när det gäller att befästa och utveckla den europeiska sociala modellen.
Men detta får vi tillfälle att tala mer om under förberedelserna inför det toppmötet.
Europeiska rådet bekräftade än en gång att satellitnavigeringsprojektet Galileo är strategiskt viktigt och kan vara en möjlighet att kanalisera nyskapande och konkurrenskraft.
Det hade inte kunnat vara annorlunda med tanke på att medlemsstaterna i den europeiska rymdorganisationen - av vilka tretton av femton är medlemmar i Europeiska unionen - för bara en månad sedan avsatte 550 miljoner euro för att delta i projektet.
Ett annorlunda beslut skulle ha sänt ut en motsägelsefull signal angående ett projekt som är avgörande för vår framtid och vår självständighet.
Europeiska rådet har klart angivit tidsplan och målsättningar för första halvåret 2002: nu är det dags att slutföra arbetet utan ytterligare dröjsmål.
Det handlar om vår trovärdighet, det handlar om rådets och parlamentets trovärdighet.
Kommissionen är alltså beredd att bidra för att uppfylla gjorda åtaganden och äntligen övergå till en fas av konkret utveckling, med hänsyn tagen till alla tekniska och ekonomiska aspekter av projektet.
Ärade ledamöter!
Konventet måste motsvara förväntningarna och införa en förändring som möjliggör för oss att med tillförsikt se en komplicerad och svår framtid an.
Det behöver inte återuppfinna unionen, det behöver inte ifrågasätta gemenskapens regelverk.
Snarare bör det dra upp en färdväg som gör det möjligt för unionen att fortsätta med sin politiska, sociala och ekonomiska integration med sina nya medlemmar efter utvidgningen.
Införandet av konventet innebär ett avsiktligt brott med det förflutna.
Vårt mål är att det skall kunna dra nytta av många människors idéer och erfarenheter, inte bara av ett fåtal personers.
Vårt mål är att det skall äga rum i dagsljus, inte i ett stängt rum.
I konventet kommer kommissionen att verka som fördragens väktare och som bärare av gemenskapsandan.
Att alla medlemsstater har lika värde och att det finns en balans mellan unionens institutioner är den bästa garantin för ett rättvist och effektivt Europa.
Om vi för övrigt tittar på den senaste Eurobarometern verkar det faktiskt som om man skulle kunna dra slutsatsen att våra medborgare håller på att närma sig Europa och dess institutioner till och med snabbare än vad man hade kunnat tro.
Senast under år 2004, men förmodligen tidigare, kommer konventets bidrag att studeras av en regeringskonferens och därefter skall medborgarna i de gamla och de nya medlemsstaterna välja sina företrädare i denna församling.
Låt oss därför redan från och med nu förbereda oss för dessa viktiga och stora tilldragelser.
(Applåder)
