# ID: svediakorp-gov421365
# author: Verhofstadt (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-17
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,852
# sentences: 158
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, mina damer och herrar!
Att bedriva politik innebär ofta att ha flera strängar på sin lyra, för att vid behov kunna anpassa sig till de föränderliga omständigheterna.
För ett halvår sedan kritiserades våra ambitiösa planer för det belgiska ordförandeskapet öppet, det kan jag säga.
Man rådde oss vänligt att begränsa målsättningarna för att kunna genomföra dem och vara säkra på att alla skulle tala om framgång.
Attentaten den 11 september kullkastade våra planer och ändrade prioriteringsordningen i våra ambitioner, till den grad att vi tvingades se över vår dagordning.
Lyckligtvis hade vi flera strängar på vår lyra så att vi kunde förhindra att denna förändring ledde till förlamning.
När allt kommer omkring, fru talman, mina damer och herrar, tycker jag att vi har lyckats genomföra mycket.
Låt oss kanske börja med en punkt som man tack och lov nästan inte längre talar om.
På mindre än tre månader arrangerade vi i Belgien tre möten på allra högsta nivå.
I Bryssel till att börja med den 21 september, med ett särskilt europeiskt råd.
I Gent den 19 oktober med ett informellt europeiskt råd.
Och sedan i Laeken i fredags och lördags.
Jag tror mig kunna säga att trots de många och stora demonstrationerna - de var totalt sju stycken och omfattade 80 000 personer i Bryssel i torsdags - uppstod mycket få incidenter, endast några skyltfönster förstördes i ett sällsynt fall av huliganism.
Om ni tillåter vill jag därför utnyttja detta tillfälle för att tacka poliskåren som fungerade perfekt i Gent, Bryssel och i andra städer.
Jag tror de har visat vilken metod som bör användas: diskret närvaro, utan provokationer, stor tolerans, vilket är normalt i ett demokratiskt och öppet samhälle, och ett snabbt och rigoröst ingripande så snart en viss gräns överskrids.
Vi tog också globaliseringsmotståndarna på allvar.
Vi talade med dem.
De lärde oss till och med mycket.
Jag tror och hoppas därför att den svarta listan över konfrontationer - Seattle, Nice, Göteborg, Genua - nu är avslutad.
Jag skulle naturligtvis framför allt vilja tala om innehållet, substansen i toppmötet i Laeken.
Det som slog mig i går, fru talman, vid genomläsningen av slutsatserna från toppmötet, var att jag tycker vi har genomfört en hel del under dessa två arbetsdagar.
Jag vet mycket väl att inom den allmänna opinionen hoppas man alltid på en liten sensation, men ett sådant möte gör det huvudsakligen möjligt att få saker och ting att går framåt, att få Europa att gå framåt.
Den första etappen är enligt min mening den viktigaste, och det är Laekenförklaringen.
De senaste månaderna har texten utarbetats, omarbetats och finputsats, men grundtanken har inte ändrats.
Genom förklaringen skall vi lyssna på den ökande känslan av alienation som finns hos den europeiske medborgaren.
Förklaringen skall framför allt vara ett helt annat sätt, jag skulle vilja säga ett annorlunda och nyskapande sätt, att förnya Europa.
Vi har därför, som ni vet, inrättat konventet.
Detta konvent skall börja arbeta den 1 mars 2002.
De nationella parlamenten och Europaparlamentet kommer där att få en viktig roll, och stå på jämställd fot med företrädarna för stats- och regeringscheferna, och dessutom är det meningen att kandidatländerna skall delta, liksom Ekonomiska och sociala kommittén, arbetsmarknadens parter och regionerna, framför allt regioner med lagstiftningsbefogenheter.
Jag tror att man i Laekenförklaringen har berört alla tabun och inte undvikit en enda fråga.
För några år sedan hade det till exempel varit helt omöjligt att tala om att välja kommissionsordförande genom direkta val eller en europeisk grundlag.
Frågorna om att utöka omröstningarna med kvalificerad majoritet och medbeslutandeförfarandet med parlamentet står kvar på dagordningen, men det kanske allra viktigaste är att man nu äntligen sätter igång arbetet med att genomföra en ny fördelning av befogenheter mellan unionen och medlemsstaterna.
Den nya befogenhetsfördelningen skapar nya perspektiv, möjligheter till ett ökat europeiskt inflytande på områden som asylpolitik, migration, utrikes- och försvarspolitik, men skapar även möjligheter när det gäller att minska detaljstyrningen och byråkratin i Europa.
Vi måste även anpassa unionens instrument: mer ramlagstiftning som ger medlemsstaterna och regionerna tillräcklig handlingsfrihet när det gäller att uppnå unionens mål.
Kort sagt anser jag att vi i och med Laekenförklaringen för första gången sätter igång en konstitutionaliseringsprocess inom unionen.
I det sammanhanget är formen enligt min mening lika viktig som innehållet.
Laekenförklaringen innebär framför allt ett första steg mot en ny metod för att genomföra ändringar av fördragen.
Hittills har fördragsändringar genomförts bakom stängda dörrar, i det Europeiska rådets skyttegravar skulle jag nästan vilja påstå - även om det inte alltid, åtminstone inte i Laeken, är fråga om skyttegravar - med diplomater och stats- och regeringschefers personliga företrädare.
I själva verket har man vid dessa sammankomster endast diskuterat resterna från föregående konferens.
Hur som helst kommer nu för första gången i unionens historia en fördragsändring att förberedas av ett konvent där även företrädare för Europaparlamentet är ledamöter.
Naturligtvis är jag medveten om att det förekom diskussioner och att det kanske även i framtiden kommer att förekomma diskussioner om frågan huruvida detta konvent är bundet av Laekenförklaringen eller inte, och huruvida regeringskonferensen skall vara bunden av konventets slutgiltiga resultat.
Jag tror att Laekenförklaringen och det konvent som inrättats genom förklaringen framför allt skapar en möjlighet att finna nya metoder, en möjlighet att skapa ett nytt Europa.
Om konventet kan producera en lyckad slutrapport, kommer man från politiskt håll inte att kunna blunda för dess arbete och regeringskonferensen blir tvungen att ta hänsyn till resultatet.
Detta är nästa års utmaning och av denna anledning är jag särskilt nöjd över att Giuliano Amato och Jean-Luc Dehaene kommer att leda konventets arbete tillsammans med Valéry Giscard d ' Estaing.
Under de senaste månaderna har jag på ett alldeles utmärkt sätt samarbetat med dem inom Laekengruppen, den grupp som har hjälpt mig att förbereda och utarbeta Laekenförklaringen.
Jag är övertygad om att de fulla av energi i sin europeiska övertygelse kommer att bidra till att skapa ett ambitiöst slutdokument som kan innehålla rekommendationer, förutsatt att man uppnått samförstånd.
Om inget samförstånd uppnåtts kommer dokumentet att innehålla olika alternativ tillsammans med ett omnämnande om vilket stöd de olika alternativen åtnjöt i konventet.
Med andra ord kommer inte konventets arbete under nästa år att vara en övning utan vidare förpliktelser.
Om konventet utför ett gott arbete kommer denna nya metod för fördragsändringar dessutom definitivt att godtas.
Därför skulle jag vilja komma med följande budskap till Europaparlamentet: ni kommer att förfoga över två ledamöter i konventets presidium samt sexton ledamöter och lika många suppleanter i konventet.
Ert bidrag kommer med andra ord att vara avgörande för utgången och det resultat som konventet kommer fram till.
(FR) Fru talman!
I Laeken förklarade vi dessutom den gemensamma europeiska säkerhets- och försvarspolitiken operativ.
Jag tror att den kommer att göra det möjligt att bedriva krishantering även om det i början bara blir på ett begränsat sätt, i avvaktan på överenskommelsen med Nato, det måste erkännas och betonas.
Som ni vet har framsteg gjorts och en lösning åstadkommits när det gäller Turkiet, och personligen tycker jag det verkar som om ett avtal med Grekland också ligger inom räckhåll.
Europa och alla medlemsstater vill också bidra till freden i Afghanistan och under innevarande vecka kommer Förenta nationerna att fastställa ett mandat för en internationell säkerhetsstyrka för detta land.
Såsom överenskommits i Laeken kommer Europeiska unionen att fortsätta att anstränga sig under de kommande dagarna och veckorna för att skingra krisen i Mellanöstern.
En gemensam ståndpunkt mellan Europeiska unionen, Förenta staterna, Förenta nationerna och ryska federationen krävs absolut.
Europeiska rådet är övertygat om att den nuvarande upptrappningen av våldet bara kan stoppas om israeler och palestinier accepterar en tredje part som kontrollerar att eldupphörbeslutet följs.
Tillsammans med Javier Solana skall jag på onsdag träffa utrikesminister Colin Powell och diskutera frågan.
(NL) En gemensam definition av straffbar terroristisk verksamhet, upprättandet av förteckningar över terroristorganisationer, personer, grupperingar och enheter, samarbetet mellan våra specialenheter, frysning av tillgångar.
Allt detta förverkligades under de gångna veckorna.
De utgör alla mycket väsentliga inslag i den handlingsplan mot terrorism som vi upprättade efter attackerna den 11 september.
Dessutom åstadkom man på det rättsliga området ett rambeslut beträffande bekämpning av människohandel, den gemensamma definitionen av minimistraff inom Europeiska unionen, avgörande framsteg när det gäller harmonisering av det mycket svåra och känsliga ämnet familjerätt, och slutligen inrättandet av Eurojust.
Slutligen lyckades vi - och det är kanske det allra viktigaste - nå en uppgörelse om en europeisk arresteringsorder.
I detta sammanhang kommer jag att tänka på gruppordförande Poettering som undrade när denna åtgärd, som det så ofta fattats beslut om, äntligen skulle bli verklighet.
Man har diskuterat en sådan gemensam arresteringsorder i flera år, men varje gång visade det sig allt för svårt att genomföra.
Nu har vi under loppet av några månader nått en överenskommelse angående ett instrument som, det är jag övertygad om, kommer att innebära ett genombrott för det polisiära och rättsliga samarbetet i Europa.
Jag tror till och med att tanken på ett enhetligt rättsligt område i Europeiska unionen i och med detta har blivit mer realistisk.
För sex månader sedan var våra förväntningar stora även när det gäller asyl- och invandringspolitiken.
Det är kanske en av de frågor som i viss mån kommit i skymundan, i synnerhet efter händelserna den 11 september.
Vi har i stället ägnat vår uppmärksamhet åt de rättsliga aspekterna av dagordningen från Tammerfors.
Ändå har vi även på detta område gjort vissa, om än allt för små, framsteg.
Det viktigaste beslut som fattats är att Europeiska kommissionen senast den 30 april 2002 skall inkomma med ändrade förslag gällande minst tre delar: asylförfarandena, familjeåterföreningen och Dublin II-förordningen.
Samtidigt fattades beslut om att inleda utbyggnaden av en gemensam kontroll vid Europeiska unionens yttre gränser, särskilt när det gäller de yttre gränserna för den utvidgade union vi går till mötes.
Fru talman, jag medger att jag hoppades att man under toppmötet i Laeken även skulle nå en uppgörelse om ett europeiskt gemenskapspatent.
Detta misslyckades emellertid.
Rådet (inre marknaden) fick ändå - och jag kan försäkra er om att kollegorna i det rådet inte alls är nöjda över detta - i uppdrag att inom tre dagar fatta ett beslut, med anledning av vilket vi dessutom bifogade tre riktlinjer, tre nya rekommendationer för ett sådant beslut, så att diskussionen i rådet för inre marknad, konsumentfrågor och turism kan få en ny grund att stå på.
Dessa tre riktlinjer säger att patentet först och främst skall kosta så lite som möjligt, att principen om icke-diskriminering mellan medlemsstaternas olika företag måste respekteras och att man dessutom skall vara medveten om värdet av en hög kvalitetsnivå.
Jag har lagt fram ett kompromissförslag med sikte på rådet (inre marknaden) den 20 december i år.
I Laeken talade vi även om unionens utvidgning.
Tillsammans med kommissionen konstaterade vi att tio av de tretton kandidatländerna under nuvarande förhållanden kan vara redo att delta i valet till Europaparlamentet år 2004, och i ett dokument från Europeiska rådet nämns dessa länder för första gången vid namn.
Så var ännu inte fallet i dokumentet från det informella toppmötet i Gent, vilket ledde till att vi utsattes för en hel del kritik från omvärlden.
Vidare uppskattar unionen naturligtvis de ansträngningar som Bulgarien och Rumänien gjort, och konstaterar att även Turkiet efter den senaste grundlagsändringen gjort framsteg när det gäller de politiska anslutningskriterierna.
Fru talman!
Till sist vill jag peka på det omfattande socio-ekonomiska avsnittet i slutsatserna från toppmötet i Laeken.
Jag vågar påstå att vi har arbetat hårt för det jag skulle vilja kalla den europeiska sociala modellen.
Vi har efter trettio år av diskussioner nämligen kommit fram till ett beslut om Europabolag.
Vi har antagit ett antal indikatorer i fråga om arbetets kvalitet, bekämpning av fattigdom och social utslagning.
Jag tror att man nu även skapat en definitiv form för dialogen med arbetsmarknadens parter i Europa, eftersom vi har kommit överens om att det varje år före vårtoppmötet, där ekonomiska och sociala frågor kommer att behandlas, skall anordnas överläggningar med arbetsmarknadens parter.
Ett annat viktigt avsnitt är att ni ställde er bakom avtalet om samråd och information från arbetsgivarna i samband med ekonomiska omstruktureringar.
Arbetet med tillnärmningen av de olika socialförsäkringssystemen har kommit igång och vi har under de senaste månaderna dessutom fattat ett antal viktiga beslut beträffande dagordningen för avreglering av posttjänster samt telekommunikationsdirektiven.
Under toppmötet i Laeken behövde vi knappast ägna någon uppmärksamhet alls åt euron, eftersom allting för närvarande utan nämnvärda problem förlöper enligt planerna och införandet av den nya valutan kommer att kunna äga rum den 1 januari 2002.
(FR) Fru talman!
Jag skulle avslutningsvis vilja redogöra för diskussionen om hur de olika nya europeiska decentraliserade enheterna skall fördelas.
Jag lovar att fatta mig kort om detta.
Jag hade utarbetat ett förslag som jag personligen tyckte var rättvist, annars hade jag inte gjort det.
Två stater vägrade att godta förslaget.
Jag måste säga att jag undvek att gå in i en ny förhandling i strävan efter en haltande kompromiss, några timmar efter att vi godkänt Laekenförklaringen, där vi just vill få ett slut på detta sätt att förvalta Europeiska unionen.
(Applåder)
Det belgiska ordförandeskapet har naturligtvis sett till att de två enheter som skall inleda sitt arbete den 1 januari 2002 verkligen kan göra det, och de har tilldelats ett provisoriskt säte, i avvaktan på en fullständig överenskommelse.
Det gäller Europeiska livsmedelsmyndigheten som kommer till Bryssel och Eurojust som skall förläggas till Haag, av den enkla och logiska anledningen att Europol redan har sitt säte där.
(Applåder)
Fru talman!
Det var en sammanfattning av slutsatserna från Laeken som i stor utsträckning också utgör en sammanfattning av vad det belgiska ordförandeskapet åstadkommit.
I juli upprättade jag tillsammans med alla ledamöter i min regering en översikt så att vi när som helst skulle kunna kontrollera hur långt vi kommit.
Jag har redan nämnt det mesta av vad som genomförts.
Jag kan naturligtvis lägga till ytterligare punkter, såsom exempelvis anpassningen av avgifterna för gränsöverskridande ekonomiska transaktioner, vilket säkerligen är viktigt efter den 1 januari, Europaparlamentarikernas skattemässiga ställning, eller det politiska avtalet om flygsäkerhet.
Det är naturligtvis er sak att bedöma det.
(NL) Ett tack är verkligen på sin plats så här i slutet av ett sex månader långt ordförandeskap.
När det gäller ordförandeskapet har vi i Laekenförklaringen för övrigt även tagit med frågan hur vi skall lösa den framtida situationen med trettio medlemsstater eller fler.
När vi i det läget beger oss ut på en tour de capitales får vi nog lov att säga till våra makar och barn: " vi ses om en månad ".
Men ett välmenande ord av tacksamhet är ändå på sin plats i detta sammanhang.
Det belgiska ordförandeskapet har hela tiden haft parlamentets fulla stöd och det är jag er alla väldigt tacksam för.
Under de senaste sex månaderna har vi tillsammans uträttat ett digert lagstiftningsarbete.
En hel del tid och energi har ägnats åt medbeslutandeförfaranden mellan rådet och parlamentet, men jag tror att denna tid och energi har visat sig vara väl investerad.
På många områden har vi kommit fram till beslut, löst svåra problem och antagit lagstiftning.
Jag tänker naturligtvis närmast på besluten om ett telekommunikationspaket, livsmedelssäkerheten och luftfartssäkerheten, direktivet om arbetstider vid vägtransporter.
Jag tror att vi kan säga att vi har lyckats att ge en politisk dimension åt de förbindelser mellan ordförandeskapet och parlamentet som hittills i allt för stor utsträckning haft en teknisk prägel.
Vi har heller inte undvikit den diskussionen.
Tvärtom har vi på ett systematiskt sätt sökt en diskussion med Europaparlamentet för att på så vis uppnå resultat.
Samordningen mellan rådet och parlamentet har varit utmärkt och jag tror att även ni anser att de belgiska ordförandena i rådet har ansträngt sig för att vara tillgängliga för Europaparlamentet.
Jag har lärt mig mycket under de många resor jag företagit mig efter den 11 september, för det mesta tillsammans med Romano Prodi och Javier Solana.
Jag har även lärt mig en hel del genom de dialoger jag fört med personer som har en annan uppfattning om globaliseringen, i synnerhet när det gäller vår unions plats i denna värld.
Den som sakta men säkert börjar ana sammanhangen i dessa frågor, upptäcker att det tråkiga och färglösa Europa inte existerar utan att vi i själva verket ägnar oss åt vår tids mest fascinerande projekt.
Händelserna den 11 september innebar att terrorismen globaliserades.
Attackerna i New York och Washington har fått oss att inse att vi inte har råd att lämna de fattigaste länderna i världen åt sitt öde, eftersom de då bokstavligen kapas av terrorister, knarkkungar, gangstrar, kort sagt: patrask.
Men vad gör vi egentligen åt saken?
Det räcker inte att globalisera den fria marknaden och tro att problemet därmed är avhjälpt.
Den fortsatta utarmningen av de allra fattigaste länderna gör det tydligt att detta botemedel till och med kan ha motsatt verkan i dessa länder.
Om man ofta befinner sig utomlands och diskuterar med personer som har en annan uppfattning om globaliseringen, inser man till sist att Europeiska unionen sedan flera år sitter inne med lösningen på det problemet, ett välfärdsrecept som vi i tur och ordning tillämpat på Grekland, Spanien, Irland och Portugal.
En kombination av frihandel, internationellt samarbete och ömsesidigt finansiellt stöd har vid upprepade tillfällen visat sig kunna åstadkomma en enorm välfärdseffekt, vilket vi under de senaste årtiondena har kunnat konstatera i vår egen union.
De klagomål och ångestkänslor som ofta förknippas med unionens utvidgning blir i själva verket mycket relativa mot bakgrund av detta konstaterande.
Om vi i framtiden, kanske om sju år, har rumänska eller bulgariska ledamöter i detta parlament med en genomsnittlig inkomst som är en sjundedel av de tyska eller nederländska ledamöternas inkomster, kan man då inte säga att vi är i färd med att förverkliga vår generations största sociala projekt?
Om utvidgningen blir verklighet kommer vi att stabilisera de länder som annars skulle kunna falla offer för diktaturer eller " utsugare ", en situation liknande den vi känner igen från Serbien och Albanien.
Allting hänger ihop: om vi lyckas göra anslutningen av tio nya medlemsstater till en lika stor framgång som en gång unionens utvidgning i Sydeuropa, kommer vi att förfoga över en modell, en beprövad metod för att överbrygga vår tids största konflikt, nämligen klyftan mellan nord och syd.
Egentligen är det precis vad världen förväntar sig av oss européer.
Vi har inte, det måste vi våga erkänna, samma tydliga profil som USA: en supermakt, en dominerande kultur, ett land med fri företagsamhet och yttrandefrihet, ett föregångsland när det gäller tekniska innovationer.
Vi i Europa har utan tvekan mycket att lära av USA: teknisk utveckling, militär slagkraft och ofta ekonomisk effektivitet.
Men måste vi för den skull sträva efter att imitera USA?
Min verksamhet i egenskap av ordförande i Europeiska rådet har lärt mig att man runt om i världen ser upp till Europa av andra anledningar: vi i Europa har större erfarenhet av att kanalisera komplicerade politiska konflikter.
Vi inser på ett bättre sätt att militär makt är viktig, men att militär makt endast kan vara ett första steg på vägen mot politiska och humanitära lösningar.
Vi fäster större vikt vid sociala och ekologiska problem och tack vare de lektioner vi lärt oss av vår egen historia är vi mer öppna för politiskt samarbete i världen.
Vi ser heller inte globaliseringen som endast en ekonomisk process där utarbetandet av en politisk motvikt är överflödig.
Är vi då - och det är en fråga som jag vill ställa som avslutning på mitt inlägg och som avslutning på ordförandeskapet, även om det finns saker att göra även under de kommande nio dagarna - är vi i Europa då inte bättre skickade att åstadkomma den nya syntes som världen längtar efter?
Varför skulle inte Europa eftersträva en profil som präglas av att Europa är en kontinent som har makt, ty sådan är verkligheten, men som även är beredd att dela denna makt med andra?
En kontinent med en stark ekonomi, ty sådan är verkligheten, men av tradition även med omtanke om de svagare.
En kontinent med en stark militärmakt, vilken ännu inte har blivit verklighet, omgiven av ett helt spektrum av humanitära, diplomatiska och även rättsliga instrument.
En rik kontinent, men med insikt om att rikedomen faktiskt är bräcklig så länge skamfläcken med extrem fattigdom fortfarande finns kvar i stora delar av världen, inte minst på den afrikanska kontinenten där vi bär ett stort historiskt ansvar.
En sådan europeisk supermakt som med sin egen mångfald skulle kunna mäta sig med andra supermakter i världen är naturligtvis endast en dröm för närvarande.
Men jag märker att sådana ansatser finns och dessa ansatser består i att de gamla ideologiska motsättningarna har försvunnit, liksom de nationella hotbilderna.
Det har byggts upp en välfärd, först efter andra världskriget i Västeuropa och senast efter det kalla kriget även i Central- och Östeuropa.
Vår europeiska union tar långsamt form utan att, och det är viktigt, mångfalden, den kulturella rikedomen och de rika traditionerna på denna kontinent påverkas i negativ riktning.
Fru talman, jag tänker nu avrunda.
Att bygga Europa är en högtflygande ambition.
Jag har sagt det tidigare och jag säger det igen, det är faktiskt vår tids största politiska dröm.
Jag hoppas att jag med Laekenförklaringen har lämnat ett litet och blygsamt bidrag till att denna dröm någon gång skall kunna bli verklighet.
