# ID: svediakorp-gov421265
# author: Nielson (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 835
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Även innan talibanerna kom till makten i Afghanistan 1995-1996 var Europeiska unionen medveten om kvinnornas svaga ställning och status i det afghanska samhället.
Detta visades i karaktären på de biståndsprogram som vi då finansierade och i vilka man fokuserade kraftigt på att tillhandahålla sjukvård, utbildning och skapa sysselsättning för kvinnor.
När talibanerna kom till makten i Kabul 1996 antog EU en gemensam ståndpunkt om Afghanistan.
Den gemensamma ståndpunkten förnyas varje år och bland dess mål anförs klart och tydligt främjandet av respekten för internationell rätt och mänskliga rättigheter, inklusive kvinnors och barns rättigheter.
Dessutom åtar sig EU i den gemensamma ståndpunkten att stödja biståndsprogram som integrerar könsfrågor och aktivt försöker främja ett jämlikt deltagande av både kvinnor och män, samt främja fred och mänskliga rättigheter.
Som ett resultat av detta fortsatte kommissionen, genom sina ECHO-finansierade program och genom sin budget för bistånd till fördrivna personer, att till och med under talibanperioden finansiera verksamhet som tillhandahöll sjukvård och utbildning av kvinnor och flickor och som tillhandahöll sysselsättningsmöjligheter och utbildning för kvinnor.
Jag träffade många av dessa kvinnor och män i Kabul förra veckan.
Det fick mig att börja prata om vad jag kallar " det andra Afghanistan ".
Vi känner alla till krigsherrarnas Afghanistan.
Men det finns ett annat Afghanistan.
Det finns också freds- och barmhärtighetshjältar.
Många av dem arbetar i projekt som vi finansierar, de gjorde det under talibanregimen och har fortsatt göra det efter den 11 september.
I ett ECHO-projekt för utsatta barn träffade jag flickor som satt och lärde sig att läsa och skriva.
Jag frågade dem hur många som ville bli hemmafruar när de blev stora.
Bara ett fåtal händer räcktes upp och det tveksamt.
Sedan frågade jag hur många som ville bli lärare eller läkare.
Alla räckte upp handen - de ville alla göra något.
Jag skulle vilja säga att det var ett mycket fint ögonblick, och deras lärarinna var stolt.
I ett annat projekt fanns en kvinna som tillverkade filtar som vi använder i flyktingprojekt.
Hon var ensam, hennes man hade dött i kriget och när talibanerna kom till makten var hon tvungen att sluta arbeta som kranförare i byggbranschen.
Hon har tio barn och hemmet användes.
De satt på golvet och sydde de här filtarna och det var en mycket fin upplevelse.
I slutet, när vi skulle gå, kunde jag inte låt bli att ge henne en kram för att uttrycka mina känslor - säkert inte politiskt korrekt om grannarna kunde se eller ens över huvud taget.
Men det togs emot väl och jag var glad över att vara en del av ett civiliserat och trevligt möte mellan kulturer i Kabuls centrum.
Nu befinner vi oss lyckligtvis i den post-talibanska tidsåldern.
Förändringar är nu möjliga och vi hoppas att det man uppnådde i Bonn den 5 december kommer att bereda marken för stora förändringar av kvinnornas och flickornas situation i landet.
Kvinnor ingick i delegationerna i Bonn, kvinnor kommer att inneha poster i övergångsregeringen.
I den provisoriska överenskommelsen finns det en rad specifika hänvisningar till att kvinnors garanteras deltagande i kommande skeden av den politiska processen - i Loya Jirgan och övergångsregeringen.
Allt detta kommer att övervakas av FN, som har en konstitutionell roll, erkänd i den provisoriska överenskommelsen, för att övervaka hur övergångsmyndigheten och kris-Loya Jirgan sköter sig, samt sörja för att ett program för utbildning i mänskliga rättigheter utvecklas och genomförs, för att främja respekten och förståelsen för mänskliga rättigheter i Afghanistan.
Kommissionen håller för närvarande på att förbereda nya ytterligare stödprogram till ett värde av 28,5 miljoner euro, vilka kommer att börja genomföras de kommande veckorna för katastrofbistånd och stöd till fördrivna personer.
Könstillhörighet kommer naturligtvis att vara antingen en specifik eller en horisontell fråga i alla dessa program.
ECHO finns redan i Kabul och vi kommer att formellt inviga ECHO-kontoret där i mitten av januari.
Kommissionens tjänstemän planerar att börja finnas där permanent från den 1 februari 2002.
Det är därför viktigt att säkerställa en uppföljning även i ljuset av vad vi diskuterar här.
Utvecklingen kommer att ge viktiga indikatorer för att göra det möjligt för EU och resten av det internationella samfundet att bedöma den nya afghanska regeringens åtaganden i fråga om de nya förpliktelser som den nu har gett sig in i.
Jag måste varna er att inte förvänta er underverk.
Det är ett mycket traditionellt samhälle, i synnerhet utanför Kabul.
Verkligheten på ort och ställe återspeglar inte den elit i Kabul som vi lätt kommer i kontakt med.
Det finns många djupt rotade skillnader.
Vi måste använda ett mycket brett angreppssätt och säkerställa att vi avsiktligt inkluderar kvinnor i de många decentraliserade aktiviteter som vi utför i hela landet.
Indonesien
