# ID: svediakorp-gov421264
# author: Morgantini (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 471
# sentences: 21
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


" Vi ser fortfarande de döda.
Detta land är en kyrkogård.
Vi fortsätter göra motstånd för att befria oss från terrorismen, från krigsherrarna, även från USA som har skapat bin Ladin och talibanerna och som för att bekämpa och döda dem även bombar oss. "
Fatima pratade med mig per telefon från Kabul: hon är ingen flykting, hon är en av ledarna för RAWA.
Hon säger att Kabuls gator på nytt börjar fyllas av folk, marknaderna är fulla, men det finns inga pengar och änkorna fortsätter att leva av allmosor, barnen går runt i avskrädeshögarna.
Alla är fortfarande rädda.
Enstaka kvinnor har tagit av sig eller lyft på burkan, enstaka män har rakat av sig skägget, musiken har kommit tillbaka men man är rädd för att bestraffas och utsättas för hämnd.
Därför, säger Fatima - och jag håller med henne - borde det finnas en fredsstyrka från Förenta nationerna utan ryssar, amerikaner och engelsmän, men med deltagande från andra länder: en multietnisk och multireligiös styrka som skall ägna sig åt att avväpna de olika militära grupperna.
Alla talar om de afghanska kvinnornas situation.
Det är alldeles utmärkt, så länge kvinnorna inte ännu en gång utnyttjas som en ursäkt för att bedriva krig.
I åratal har västerlandet slagit dövörat till när både afghanska och europeiska kvinnor försökt rikta dess uppmärksamhet på talibanregimens förtryck och våld.
Kriget är inte slut; vi kan inte låtsas och enbart prata om framtiden och om återuppbyggnad.
Viktiga steg har tagits när det gäller kvinnornas närvaro i samband med regeringsbildningen, men det räcker inte och det är inte slut än.
Vi måste stödja de demokratiska kvinnor som har en icke-religiös uppfattning om konstitutionen och som, även om de inte förnekar sin egen identitet, kan sätta sig över motsättningarna mellan olika etniska grupper och stammar.
Många av oss har träffat dem.
Tillsammans har vi - detta har andra ledamöter talat om - framställt krav, men vi har också framhållit vårt eget ansvar.
De minor som lemlästar tillverkas i västerländska fabriker, klusterbomberna som kastats i tusental och som ligger kvar icke detonerade tillverkas i våra fabriker.
Det är med hjälp av våra perversa patent man konstruerar miner som ser ut som fjärilar eller dockor.
De vackert gula klusterbomberna som har samma färg som matpaketen som kastas ner från flygplanerna är våra.
En gemensam kamp förenar oss och de afghanska kvinnorna, kampen för frihet och rättvisa för alla, män och kvinnor.
Den resolution som vi röstar om i dag och ändringsförslaget från Fraisse får inte förbli döda bokstäver och stanna på papperet, utan omsättas i faktisk handling.
