# ID: svediakorp-gov421175
# author: Berthu (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-13
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 433
# sentences: 14
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Under denna sista sammanträdesperiod i Europaparlamentet för år 2001, som också är den sista före införandet av euromynten och eurosedlarna, måste man konstatera att Europaparlamentet inte har anordnat något högtidligt möte, eller ens någon debatt, för att hälsa välkommen det som, för alla de federalister som är i majoritet här, i princip utgör det största europeiska " integrationsprojektet ".
Varför denna tystnad, som förresten har varat i flera sammanträdesperioder, och som enbart har störts av dem som förespråkar suveränitet?
Svaret är enkelt: den slutliga etappen för den gemensamma valutan - det vill säga det fysiska utbytet av mynten och sedlarna från och med den 1 januari 2002 - är grundad på två stora bluffar.
För det första är den gemensamma valutan fullständigt onödig ur teknisk synvinkel, och tjänar inget annat till än att tillfredsställa extremismen hos vissa federalister, som absolut vill ha enhetliga valutatecken inom hela Europa.
I praktiken skulle vi mycket väl ha kunnat stanna kvar i den nuvarande situationen: en euro för internationell användning, som är överordnad de nationella valutorna.
Man kommer alltså att rubba människors vanor, göra deras liv svårare under de kommande månaderna, utan tvekan ytterligare minska det förtroende som knyter dem till deras nationella institutioner, och allt detta utan någon verklig nytta, förutom tillfredsställandet av den federalistiska lidelsen.
Den andra bluffen är att allmänheten aldrig har upplysts på ett korrekt sätt, och att den till och med har manipulerats.
Vid Maastrichtavtalet, liksom under de därpå följande åren, har allmänheten aldrig exakt insett hur långt avtalet sträckte sig, nämligen till försvinnandet av francen.
Efteråt gjordes allt för att få det att verka som om allmänheten anslöt sig till projektet, vilket inte var sant.
I dag är insikten plågsam: 52 procent av fransmännen anser att den gemensamma valutan har flera nackdelar än fördelar, jämfört med 33 procent som tycker tvärtom (le Figaro, 11 december); 62 procent skulle vilja fortsätta att använda francen, jämfört med 32 procent som tycker tvärtom (Wall Street Journal, 11 december).
Procentantal i samma storlek återfinns inom hela Europa.
Bedrägeriet är så omfattande att man nästa år, när människors ögon kommer att ha öppnats, inte bara kommer att behöva se över euron, utan också överväga allvarliga reformer av de europeiska institutionerna för att sådana manipulationer inte skall att inträffa igen.
Resolutionsförslag (B5-0747 / 2001)
