# ID: svediakorp-gov421137
# author: Don Zacarias Kamuenho (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,520
# sentences: 59
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, mina damer och herrar, kära vänner!
Där solen är brännande het och horisonten är som allra bredast, där bor jag.
Där jorden är som rikast och folket är som minst ambitiöst, där skogen inte har något slut och inte heller förhoppningarna, det är där jag bor.
Därifrån kommer jag med hälsningar till er, fru talman för Europaparlamentet, fru Nicole Fontaine.
Därifrån kommer jag med vänskapliga hälsningar till er, ärade ledamöter av detta ädla parlament.
Jag kommer med broderliga hälsningar till Nurit Peled-Elhanan och till Izzat Ghazzawi, de två jag delar detta pris med.
Från det land som heter Angola kommer jag med hälsningar till de ärade inbjudna gästerna till denna kammare.
Vi får inte heller glömma massmedia, den skrivna, talade och filmade, som gör de fem kontinenterna till en enda stor ort av alla människorna.
Slutligen kommer jag, och det är med detta jag borde ha börjat, från Angola med hälsningar till denna historiska stad Strasbourg som hyser Europaparlamentet, en stad som jag lärde känna när jag fortfarande var ung, lockad inte bara av dess kulturella klimat utan framför allt av minnet av de många elsassare som tillsammans med portugisiska missionärer predikade evangeliet i vårt land.
Till alla er, mina damer och herrar, kommer jag helt enkelt från Angola med en stor kram.
Fru talman Nicole Fontaine, ärade ledamöter av Europaparlamentet, herr José Ribeiro e Castro, det sällskap som följer mig där jag vill framhålla vice kulturministern och Angolas ambassadör, Europaparlamentets talman, i ert vänliga brev där ni officiellt meddelade den hedersbetygelse som föll på min ringa person och där ni gratulerade mig, sade ni att freden alltid har funnits i ert medvetande bland era främsta mål och att ni rördes av mitt ekumeniska arbete.
Faktum är att biskopskonferensen i Angola och São Tomé, som jag leder i fyra år, skrev i sitt herdabrev från mars 200 att " vi kan inte sprida evangeliets budskap utan att arbeta för fred ".
Och den Mellankyrkliga kommittén för fred i Angola, som också konstituerades förra året, försöker vara de troendes röst i den avgörande fredsfrågan.
I ett brev av den 11 januari 2001, önskade mig hans excellens, Republikens president, ingenjör José Eduardo dos Santos, i ett svar på mitt julmeddelande, fullständig framgång i det pastorsarbete jag bedriver för fred och för den angolanska befolkningens lycka.
Och dagen efter offentliggörandet av Sacharovprisets vinnare hördes en kör av gratulationer från alla håll och alla social skikt, även från republikens president och från Jonas Savimbi, denna kör framhävde den enande funktionen hos priset, Europa, Mellanöstern, Afrika, liksom dess egenskap att stimulera strävan efter fred.
Tyvärr har det de senaste dagarna inte saknats händelser och uttryck i pristagarnas länder, och särskilt i mitt, som mänskligt talat skulle kunna tömma priset på det innehåll som Europeiska unionens ledamöter har gett det.
Men vårt sjätte sinne säger oss att det inte är så.
Sacharovprisets budskap 2001 är säkrat, och jag säger att det är mycket som inte kommer att bli som tidigare.
Jag trodde och därför talade jag.
Det är omöjligt att inte tala i den dramatiska situation vi har i Angola.
Våra liv sida vid sida med ett enkelt och lidande folk ger oss möjlighet att tala i deras namn, dels för att ge ett erkännande till regeringens ansträngningar, dels i att sträva efter de förbättringar som själva befolkningen kräver.
Jag sade för några dagar sedan att under de 14 år av krig mot kolonialismen var det ett år, 1973, då det skedde en ekonomisk tillväxt som aldrig uppnåtts tidigare, när det gäller de 25 år av inbördeskrig har vi bara kunnat notera nedgångar som ökar för varje dag, framför allt från och med 1998.
Hunger, klädbrist och sjukdomar har skapat bilder som, om de filmades och projekterades på krigsherrarnas dukar, kanske skulle göra att de låg sömnlösa den natten och började tänka på Angola.
Undernäringen i vissa provinsen når en nivå på 47 procent, vilket visas i FN: s vädjan om humanitär hjälp nyligen.
Orsaker: Det finns flera orsaker till kriget i Angola.
Om vi tittar på det skyddshelgon som förde oss hit till Strasbourg, i dag den 12 december, mellan den 10: e, dagen för den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna, och den 14, dagen för helgonets död, ser jag att jag kan koncentrera mig på en av dess orsaker: intoleransen.
Det var ingen slump att FN förklarade år 1995 som FN-året för tolerans.
Vi bär fortfarande med oss och kan fortfarande höra ljudet av påven Johannes Paulus II: s ord på världsfredsdagen det året, liksom Doktor Frederico Mayor Zaragozas ord, dåvarande Unesco-ordföranden, när de sade, och jag citerar: " Mänskligheten måste viga sig åt freden, bevara den, återställa den och återuppbygga den genom att skapa utrymme för dialog, samråd och förlikning.
Aldrig mera våld! "
Att tala om tolerans i mitt land har varit mycket svårt eftersom intoleransens rätter går mycket djupt då den är förankrade i den politiska polariseringen mellan de två största partierna: MPLA och UNITA.
I detta klimat ses talet om tolerans som förräderi mot dessa två största partier, och som en krigsironi, eller som en tillbakasträvande reaktion ser man sig som självständiga personer.
Att i detta klimat tala om förändringar skulle betyda att tala om en alternering vid makten med rivalen, men för oss, kyrkan och det civila samhället skulle förändring vara att acceptera toleransen som en överlevnadsfråga som således kulle införas från botten till toppen, från de politiska partierna till regeringen, från det civila samhället och kyrkan till det nationella projektet.
Tolerans är nyckelordet, som Locke sade, om vi vill finna en mänsklig helhetslösning på konflikterna, inklusive vår, för att nå en harmonisk utveckling.
När det gäller Angola skulle toleransen förverkligas i den specifika nationella försoningen, som bara kan bygga på ständig och integrerad dialog med kraft att bryta denna ständiga krigscykel.
Tolerans innebär solidaritet och broderskap, och den lektion vi lärt oss av Europa är den lektion som kommer från den församling som är samlad här och nu.
Det mänskliga broderskapet, som genomsyrar alla faser av relationer, pockar även på uppmärksamhet när det gäller den ekonomiska sidan och dess misstag.
I detta " Syd " där vi ingår skapar rikedomarna såväl krig som solidaritetstecken.
Om vi talar konkret om exploateringen, skulle jag vilja säga att det är dags att öka den insyn som gör det svårare att finansiera konflikter, men också att stödja förverkligandet av sociala investeringar ...
(Applåder) ... med betydelse för medborgarnas livskvalitet, och detta genom egen rätt och inte genom en skenbar godvillighet.
För att avsluta vill jag ta upp de tankar som fick i gång den kampanj som i dag har fört mig till Sacharovprisets tribun: hjälp Angola att leva!
Det var den utmaning som den katolska kyrkan lade fram 1986 för Sovjetunionen och USA när man summerade de första tio åren av nationell självständighet.
När nu ytterligare 16 år av krig har gått ropar vi samma sak.
Till vem denna gång?
Till MPLA och det väpnade UNITA, till vilka vi med brustna hjärtan upprepar: vi har 26 års blodsbefläckad historia, blod som spills av bröder, och att stänga dörren för dialog är att öppna den för ett krig utan några förhoppningar om ett slut.
Detta står i biskoparnas herdabrev.
I dag, inför Europeiska unionens förtroende där parlamentsledamöterna har satt det prestigefyllda Sacharovpriset i våra händer, ber jag ödmjukt om ett bilateralt och samtidigt eld upphör som kan påbörja vägen mot ett stopp på fientligheterna, i enlighet med den vädjan vi så många gånger har uttryckt.
För fortfarande har vi tid att vinna tillbaks den förlorade tiden.
Agostinho Neto, landets första president, gav oss följande mystiska verser som jag återger:
Jag väntar inte längre
Bara den man väntar på
Varje angolan är den man väntar på.
Hjälp honom att leva!
Detta är skälet till att den ekonomiska delen av detta pris går till den ekumeniska fredsfonden, det vill säga, för att främja utbildning i samfund för fred och nationell försoning.
Alltså, kära vänner, hjälp Angola att leva!
Tack så mycket!
(Livliga och ihållande applåder)
(Talmannen gav Sacharovpriset till de tre pristagarna.)
(Ledamöterna i kammaren applåderade länge.) (Det högtidliga mötet avslutades kl.
12.50.)
