# ID: svediakorp-gov421136
# author: Ghazzawi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 949
# sentences: 46
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Fru talman, ärade ledamöter av Europaparlamentet, mina damer och herrar, kära vänner!
Det är med stor sinnesrörelse och upprymdhet jag i dag mottar detta erkännande.
Detta pris är en troshandling när det rör världens förmåga att främja en varaktig dialog om tolerans och förståelse.
Det gjorde mitt engagemang för en vackrare framtid för konflikten i vår region starkare och ihärdigare än någonsin.
Det finns så många händelser som jag skulle vilja berätta om, men den tid som jag har fått till mitt förfogande är begränsad.
Under nästan tre år i fängelse, skrev jag en bok med titeln " Letters Underway ", och under de dystraste ögonblicken ställde jag följande fråga till mig själv: skulle det vara möjligt för mig att i min bok tala till en israelisk karaktär som är en konstnär, en fader, en verklig medmänniska, en man eller en kvinna som skulle utplåna bilden av en soldat som vaktar min ensamcell?
Eftersom svaret var jakande, fortsatte jag med mitt skrivande.
När jag hade släppts från fängelset deltog jag i en författarsammankomst i Oslo, där några intellektuella från båda sidor träffades för att diskutera hur de kunde bidra till freden.
Under tio dagar av uppgångar och nedgångar, talade israelerna mycket om den historiska smärta som drabbat den judiska nationen och det judiska folket.
Palestinierna talade om sitt dagliga lidande under ockupationen.
Men till sist, efter tio dagar, kunde vi förstå varandras behov.
Jag kunde inte glömma en kommentar av en israelisk författare.
Under denna sammankomst, på den tionde dagen, sade han: " Jag har alltid trott att människan är ond ... jag är inte så säker på det längre ".
Samma år, 1993, dödades min son i sin skola av en soldats kulor.
Händelsen förändrade min syn på allting, men jag vet att en god människa är en levande människa.
Lidandet, om vi bestämmer oss för det, kan användas som en kraft för att hela, i stället för att vara en grund till en blind kamp i hämndens och hatets tecken.
Principen om ett öga för ett öga gör hela världen blind.
Jag visste hur jag skulle använda underdriften som ett kompromissmedel i min litteratur.
Det är emellertid så att striden i en människas hjärta är den ädlaste formen av kamp.
Det är tråkigt att denna strid utkämpas mellan nationer och kulturer.
I händerna på krigets och illviljans herrar, kommer det att bli en blodig historia fylld av fasa.
Om de får styra kommer vi att godta idén att vår värld antingen är ond eller galen.
Men de som har läst historia på ett tolerant sätt, förstår att det som krävs är ett ömsesidigt moraliskt engagemang i förhållande till existensvillkoren och människans skyldighet att betrakta livet som den enda gåvan av värde.
Alla former av abnormiteter har ingen ras, religion eller särskild hemvist.
Det är endast civilisationen som har sin egen religion, tro och hemvist.
Skälet till detta är att det inte har funnits någon unik civilisation som skapats på egen hand: Under historiens lopp har civilisationerna lånat från varandra och fungerat bäst när de lyckats dela sina förtjänster och värderingar.
Den senaste tidens rädsla för en strid mellan kulturer är inte grundlös.
Det finns en häpnadsväckande obalans mellan rika och fattiga, och det finns många orättvisor som hotar själva principen om tolerans i världen.
Ändå är vår vilja till dialog mellan kulturer som störst just nu, eftersom vi måste gå till botten med skräcken.
I egenskap av författare som bor i ett exceptionellt problemfyllt område, måste jag se på denna fråga om mellankulturella samtal som en lockande och upphetsande historia.
Vad som än händer i vår region, så kommer det att påverka hela världen.
Detta beror inte på att vi är världens mittpunkt.
Det beror på att de andliga rötterna har sitt ursprung här, och att deras kraft påverkar oss alla.
Både lockelse och upphetsning härrör från detta oerhörda förflutna.
Det är nu hög tid att betrakta detta oerhörda, andliga förflutna som en del av en mänsklig kultur.
Det är viktigt att se det som en del av en mänsklig kultur och inte en gudomlig begäran om ett heligt land som förtär sina avkomlingar.
Människan är helig.
Ingenting annat är heligt om människan förödmjukas och berövas sina rättigheter att få leva ett värdigt liv.
Det finns inga skäl till en detaljerad karta, om det mänskliga hjärtat krossas hos oss i brytningen mellan hopp och förtvivlan.
Vi är trötta på illusionen om seger.
Ingen nation kan besegras om den kämpar för att livet är ett värde i sig självt.
Vår isolering och oro har inget motstycke, men vår framtidstro är också stor.
Vi kommer alltid att behöva ert stöd för en hållbar fredsprocess, och ett stöd för de fredsläger som tände ljusen för alla dem som förlorat sina liv i den okunniga kampen.
Jag tackar er återigen - från djupet av mitt hjärta - för att ni, tillsammans med mina partner, tilldelat mig detta ansedda pris; men jag vill också uttrycka den oro jag känner för Palestinas och Israels framtid, och min beundran för alla de män och kvinnor som finns där, som har en dröm och en vision.
(Ledamöterna gav talaren stående ovationer.)
