# ID: svediakorp-gov421135
# author: Nurit PELED-ELHANAN (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,304
# sentences: 47
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, ledamöter av parlamentet, kära Luisa, min kära familj, kära fru Sartaoui!
Jag skulle vilja tillägna mina ord minnet av min far och hans palestinske vän, Dr Issam Sartaoui, som tillsammans drömde om fred för 30 år sedan.
Men jag är skyldig, jag känner att jag är skyldig att tillägna mina ord de barn som dödades i går av den israeliska armén, endast för att de föddes som palestinier.
Det är en stor ära att få vara tillsammans med er i dag som mottagare av Sacharovpriset.
Jag vet mycket väl att man vid ett sådant tillfälle bör tala om hopp och mänskliga egenskaper som kan föra oss till en seger för medkänslan och brödraskap mellan människor.
Förlåt mig för att jag knappt kommer att tala om detta här.
I mitt land, som är Jerusalem, dör hoppet och mänskligheten.
Israel är på väg att bli en barnkyrkogård, och den växer för var dag som går, liksom ett underjordiskt kungarike som sträcker ut sig under våra steg och ödelägger allting runtomkring.
Det är det kungarike där min dotter bor vid sidan av sin palestinske mördare, vars blod som blandats med hennes breder ut sig över Jerusalems stenar, som för länge sedan slutade att beröras av blod.
De vilar där med oräkneliga barn och de är alla besvikna.
Min dotters mördare är besviken, eftersom hans dödliga självmordsdåd inte förändrade något.
Det gjorde inte slut på den israeliska ockupationen, det förde honom inte till paradiset och de som lovade honom att hans handling skulle ha en mening och ett värde fortsätter som om han aldrig hade existerat.
Min lilla dotter är besviken eftersom hon trodde, i likhet med hennes tusentals nya små bröder och systrar, att hennes liv var i säkerhet, att hennes föräldrar skyddade henne från det onda och att ingenting kan hända söta små flickor som går över gatan i sin stad på väg till en danslektion.
Och alla de barn som finns vid deras sida är besvikna, eftersom världen inte slår av på takten, som om deras blod aldrig hade utgjutits.
I mitt land, i Jerusalem, har de män som säger sig vara våra ledare tillåtit döden att härska.
Inte desto mindre verkar dessa herrar kunna leva i fred när behovet gör sig gällande.
Fredagen den 1 december fick vi veta, genom ledaren i det sörjande Jerusalems lokaltidning, att lugn hade rått i staden Jeriko sedan två månader tillbaka.
Inga israeliska soldater, inga palestinska poliser, inga skott.
Tro inte att amerikanerna hade lyckats övertyga Sharon om att sluta skicka unga israeliska 18-åringar för att döda oskyldiga palestinier, eller att de hade lyckats övertyga palestinierna om att sluta spränga sig själva tillsammans med oskyldiga israeliska offer.
Inte alls.
I Jeriko är det lugnt för att de israeliska och de palestinska ledarna tillsammans hade beslutat att åter öppna kasinot ...
När jag läste den artikeln kunde jag inte hindra mig från att tänka att min dotter inte ens är värd en roulettemark.
Nästan 200 barn som dödats sedan intifadan inleddes, denna ändlösa massaker, är mindre värda än roulettemarker.
Och ändå var jag inte särskilt förvånad, eftersom jag alltid har vetat att vårt krig inte är det israeliska folkets krig mot det palestinska folket, utan ett krig som förs mot folket av dem som förstör liv och som säger sig vara statschefer, på den ena sidan såväl som på den andra.
Dessa förslagna politiker använder sig av Gud, nationens välgång, frihet och demokrati och t.o.m. vår sorg som politiska redskap, och våra barn som små figurer i deras hasardspel: " ni har tagit ner tio av de mina, jag kommer att ta ner 300 av era, och då är vi kvitt till nästa gång. "
Allt detta är inte nytt i människans historia.
Ledare har alltid använt sig av Gud och andra heliga värden, som heder och mod, för att rättfärdiga sina megalomaniska ambitioner.
Och den enda röst som genom hela historien har höjts för att utsätta dem för obehag och för att göra motstånd har alltid varit mödrarnas röst, rösten från dem som födde det hebreiska folket, de som inte lydde Faraos order att döda de små pojkarna vid deras födelse, Rachels röst, vår bibliska moder som grät över sina barn och som vägrade låta sig tröstas, rösten från Trojas kvinnor, Argentinas mödrar, Irlands, Israels och Palestinas mödrar.
Rösten från dem som ger liv och som kämpar för att bevara det.
Den enda röst som finns kvar efter våldet och som verkligen förstår innebörden av alltings syfte.
Endast en moder förstår att ett barns död, oavsett om det är ett serbiskt eller albanskt barn, irakiskt eller afghanskt, judiskt eller palestinskt barn, är hela världens, dess förflutnas och dess framtids död.
När Luisa talade om för mig att jag hade tilldelats Sacharovpriset sade jag till henne att jag inte förtjänade det, eftersom jag aldrig har räddat ett barn, inte ens mitt eget.
Men sedan tänkte jag att priset inte tilldelades mig som person, utan den röst som jag har fått av döden och som överskrider nationalitet, religion och även tiden.
Den röst som politiker och generaler gör sitt yttersta för att kväva, så länge det har funnits män och de har krigat mot varandra.
Man har ofta frågat mig om jag inte känner ett behov av att hämnas min dotters död, eftersom hon dödades enbart för att hon var född israeliska, av en ung man som berövats allt hopp, så till den grad att han dödade och dödade sig själv endast för att han var palestinier.
Som svar citerar jag alltid den store hebreiske poeten Bialiks vers: " Satan har ännu inte skapat dem som skulle hämnas ett litet barns blod. "
Och det är inte för att Satan inte kan göra det, utan för att det efter ett barns död inte finns mer hämnd, ingen mer död, inget mer liv.
Den enda känsla som finns kvar, den enda önskan och det enda behovet, som för alltid kommer att vara ouppfyllt, är att skydda barnet.
De mödrar som har förlorat sina barn kan tala om för er att deras armar värker av det ständiga behovet av att omfamna barnet och skydda det från det onda.
Ingen mor skulle någonsin drömma om att trösta sig genom att döda någon annans barn.
Om vi inte vill att hela vår planet skall bli ett kungarike av döda barn måste vi höja våra mödraröster så att alla andra röster tiger still.
Vi måste åter lyssna till Guds röst som sade: " Lägg inte hand på barnet ", i annat fall kommer det snart inte att finnas mer att säga, inget mer att höra, förutom ett oupphörligt skrik av sorg.
Jag ber er, mina damer och herrar, att lyssna till de röster som stiger upp från de dödade barnens underjordiska kungarike.
Det är där den verkliga rättvisan finns i dag, det är där den verkliga mångkulturalismen råder, det är där man vet att det inte finns någon skillnad i blod eller hud, eller identitetshandlingar eller flaggor.
Lyssna till de döda barnens skrik och hjälp mödrarna att rädda de barn som lever.
(Ihållande livliga applåder)
