# ID: svediakorp-gov421107
# author: Langenhagen (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 458
# sentences: 31
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, fru kommissionär!
Jag är hoppfull.
Det är en bra väg vi har slagit in på när det gäller säkerheten för fartyg.
Vi har nu tydligt definierat de första åtgärderna som kan bidra till att väsentligt förbättra sjösäkerheten.
Avgörande är införandet av den svarta låda som vi känner till från flygplanen liksom dubbelskrov för oljefartyg.
Parlamentet har gett impulser - även i förlikningskommittén där så har varit nödvändigt, vilket Ortuondo Larrea nämnde.
Men gäller detta även i fråga om ersättningsskyldighet?
Alla känner vi ju till de regelbundna tekniska undersökningarna av personbilar.
Klassificeringssällskapen har en liknande funktion för säkerheten till sjöss.
Inspektörernas bedömning av fartygens tillstånd är grunden för hur stort ansvaret blir i händelse av ett haveri.
Därmed befinner vi oss i centrum för diskussionen, för frågan om en enhetlig övre gräns för ansvaret för klassificeringssällskapen, särskilt i händelse av mild försumlighet kräver en samstämmig förklaring.
Genom att vi benar upp de olika intressena mellan klassificeringssällskap, redare och andra inblandade ges kontrollanterna redan nu ökad öppenhet och ett större oberoende.
Uppdelningen får dock inte gå så långt att aktörerna börjar utmanövrera varandra.
Och det är här som frågan om ansvar får sin grundläggande betydelse.
I slutändan är det nämligen klassificeringssällskapen som har den svagaste ställningen i ansvarskedjan.
Visserligen ger de med sin bedömning ett utslag för hur omfattande ansvaret blir, dock har de exempelvis inga som helst polisiära befogenheter att till exempel hålla kvar ett fartyg i hamn om så skulle behövas.
Det är ändå ägaren som måste ta ansvaret för fartygets skick och skötsel.
Klassificeringssällskapen och redarna liksom andra inblandade måste arbeta för samma mål, och vi måste skapa förutsättningarna för detta.
I nuläget har alla medlemsstater fortfarande sina egna övre gränser för ansvaret.
Dock vore det rättvist om ansvaret begränsades på ett och samma sätt överallt.
Om tre år kommer vi att granska de nu gällande reglerna med olika övre gränser.
Det resultat som detta ger kommer att påverka och prägla vårt fortsatta agerande.
Här ser jag vårt uppdrag för den närmaste framtiden.
Vi vill ju få till stånd en balanserad ansvarskedja.
Vi behöver dessa bindande regler för att stärka konkurrensen och minska riskerna.
Detta är helt nödvändigt för en fungerande marknad och säkerheten på sjön.
Vi underställer klassificeringssällskapen strängare kontroller, det stämmer.
Men samtidigt bör vi ge dem en möjlighet att beräkna sitt risktagande.
Jag ser detta som ett rättvist regelverk som tar skälig hänsyn till alla parter.
Nu gäller det för oss att fullfölja den väg som vi har slagit in på.
(Applåder)
