# ID: svediakorp-gov421106
# author: Souchet (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 628
# sentences: 22
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Ett sammanträffande i tidsplanen gör att det just i dag är, sorgligt nog, tvåårsdagen för oljefartygets Erikas haveri.
Det var den 12 december 1999 som ett oljefartyg under maltesisk flagg, certifierat av ett italienskt bolag, med en indisk besättning, försäkrat av ett bolag med säte i Bermudas, finansierat av en skotsk bank, befraktat av ett brevlådeföretag som hade överlåtit befraktningen till ett fjärran dotterbolag till Totalgruppen, transporterade extremt förorenande olja som tillhörde ett annat dotterbolag till Total, led skeppsbrott utanför den franska kusten och därmed förorenade en 400 km lång kuststräcka och orsakade betydande skador, för vilka kostnaderna utvärderas till fem miljarder franc.
Var står vi två år efter denna tragedi?
Ersättningen till offren drar ut på tiden.
Av 5,5 miljarder franc i skadestånd kommer FIPOL (internationell fond mot oljeföroreningar) endast att stå för 1,2 miljarder och rättegångarna visar sig vara långdragna, nitiska och ineffektiva.
Resten kommer de drabbade, de lokala myndigheterna och den franska staten att få betala i enlighet med, inte principen att den som förorenar skall betala, utan den abnorma principen att den som drabbas skall betala.
De olika åtgärder som vi nu diskuterar i samband med de tre betänkandena av Watts, Ortuondo Larrea och Hatzidakis har bara låtit vänta på sig alltför länge.
Ja, herr Watts, man måste förstärka hamnstaternas kontroller; ja, herr Ortuondo Larrea, vi måste göra klassificeringssällskapens verksamhet effektivare, mer tillförlitlig och öppnare; ja, herr Hatzidakis, vi måste göra en samordnad internationell insats för att avskaffa oljefartyg med enkelskrov, även om vi vet att dubbelskrov inte är någon garanti mot haverier och strandning.
Men varför behövde vi vänta i mer än två år efter katastrofen för att vidta så pass elementära åtgärder på dessa tre områden?
Det är framför allt två grundläggande frågor som än i dag inte har fått något svar, och det är för övrigt inte säkert att EU-nivån är en relevant nivå för att vidta lämpliga åtgärder.
Den första är ersättningsfrågan.
Ersättningen till offren får inte vara annat än fullständig.
Men i dag går vi bet på grund av en stor oenighet på europeisk nivå.
Somliga är positiva till en särskild europeisk fond, medan andra föredrar en utbetalning från FIPOL.
Oenigheten kvarstår och ärendet är blockerat, samtidigt som Förenta staterna ensidigt har byggt upp ett mycket effektivt heltäckande ersättningssystem, som konsumenten av oljeprodukten i sista hand finansierar, vilket är helt logiskt och legitimt.
I Europa är medlemsstaterna inte alls på samma nivå när det gäller risker för föroreningar till havs, och det vore därför helt legitimt om de länder som i det avseendet befinner sig längst fram själva tar de initiativ som krävs.
Jag uppmanar dem att göra det.
Den andra grundläggande fråga som ännu inte har lösts är ansvarsfrågan.
Vi kan inte längre godta att ett sådant fall som Erika upprepas, där, med allt från brevlådeföretag till skatteparadis, bekvämlighetsflaggade fartyg till överlåtelse av befraktning, underleverantörer till offshorefilialer - inte mindre än elva olika företag hade att göra med fartyget och dess last - vilket utgör en verklig labyrint där de verkliga beslutsfattarna kan gömma sig, de verkligt ansvariga.
Den här situationen är oerhört skadlig.
I de stater som är mest berörda, men även internationellt, måste man nu genast ägna sig åt att garantera ett förtydligande och en öppenhet när det gäller ansvarsfrågan, eftersom, herr talman, det endast är hot om mycket stora och allvarliga sanktioner som kan avskräcka morgondagens potentiella förorenare.
