# ID: svediakorp-gov421054
# author: Neyts-Uyttebroeck (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 555
# sentences: 15
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Rådet har redan, i sitt svar på den muntliga frågan H-0689 från sammanträdesperioden i oktober i år, uppmärksammat den ärade ledamoten på det faktum att fördrivna personers återvändande är ett av alla de villkor som Europeiska unionen har ställt upp inom ramen för stabiliserings- och associeringsprocessen, villkor som regionens länder skrev under på vid toppmötet i Zagreb.
I sin undersökningsrapport som godkändes den 11 juni 2001, om de framsteg som regionens länder har gjort i fråga om dessa villkor för en integration i EU, gjorde rådet bedömningen att flyktingars och fördrivna personers återvändande till hela Bosnien och Hercegovinas territorium måste påskyndas, och att man måste förstärka de åtgärder som vidtas för att åstadkomma villkor som gör det möjligt för dem att återvända under goda förutsättningar, i enlighet med Dayton-Paris-avtalet.
Ansvaret för att vidta nödvändiga åtgärder åligger i första hand lokala och nationella myndigheter.
Europeiska unionen kommer självklart att följa den här frågan genom mekanismen för övervakning av denna process, när det kommer att handla om, eller handlar om, att kontrollera huruvida noterade framsteg i fråga om respekt för villkoren ligger i nivå med de etablerade förbindelserna och det tekniska och ekonomiska stödet.
Med Dayton-Paris-avtalet från 1995, som satte punkt för kriget i Bosnien och Hercegovina, inrättades befattningen som hög representant, som bl.a. försågs med uppdraget att övervaka genomförandet av detta avtal.
Den som för närvarande innehar denna befattning, Wolfgang Petric, har tidigare inte tvekat att avskeda lokalt ansvariga från sina uppdrag när det har visat sig att de motsatt sig genomförandet av fredsavtalet, vilket innefattar bilaga VII om flyktingars och fördrivna personers återvändande.
Detta har han gjort i överensstämmelse med de befogenheter som han fick av rådets ministerkonferens i Bonn för genomförande av fred, i december 1997.
Rådet har upprepade gånger och med stor bestämdhet stött Petrics insatser för att fullgöra sitt mandat.
Frågan om Europeiska unionens materiella stöd till återvändande och bosättning på nytt riktar sig i första hand till kommissionen, som förvaltar gemenskapens stöd.
Rådet har dock förstått att man sedan 1998 har, i överensstämmelse med rekommendationerna från den höge representantens kontor och arbetsgruppen " Återvändande och återuppbyggnad ", anslagit allt större belopp för att stödja minoriteters återvändande till Republika Srpska.
Denna sektor bör dessutom fortsätta att ha den viktiga plats som det är tänkt att den skall ha inom ramen för det stöd från gemenskapen som ges genom Cards-programmet 2000-2006, där man i artikel 2 uttryckligen nämner stöd till flyktingars och fördrivna personers återvändande.
Jag kan försäkra er - när ordförandeskapets halvår nu närmar sig sitt slut - att rådet och dess olika medlemmar lägger stor vikt vid frågan om flyktingars återvändande och återintegrering i Bosnien och Hercegovina, men också på andra platser på Balkan, där den här frågan tyvärr uppkommer.
Det verkar som om situationen avdramatiseras steg för steg och att antalet personer som återvänder och bosätter sig på nytt ökar, säkert inte i samma utsträckning överallt, men det hindrar inte att tendensen överallt är uppåtgående.
För vår del fortsätter vi att tillmäta frågan betydelse och denna punkt står på dagordningen för alla möten där detta kan diskuteras.
