# ID: svediakorp-gov420986
# author: Wurtz (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 564
# sentences: 27
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, fru minister, herr kommissionär!
Jag hade just kommit tillbaka från en imponerande vistelse på de palestinska territorierna och i Israel, när jag fick höra nyheten om den fruktansvärda massakern i Jerusalem, följd av ett andra attentat i Haifa.
Jag var chockerad av dessa avsiktligt grymma och dödliga handlingar och uttryckte omedelbart mitt djupa medlidande med offrens familjer.
Inga skäl - framhöll jag - kan under några omständigheter rättfärdiga massakrer på oskyldiga.
Anstiftarna måste arresteras, dömas och straffas.
Man behövde knappast vara särskilt klok för att förstå att dessa nya brott var en verklig katastrof för den palestinska ledningen.
Jag kunde på plats se den svårighet det innebär att hålla tillbaka befolkningens vrede mot ockupationens vardagliga våld, särskilt i flyktinglägren, något som har så mycket starkare skäl efter de oansvariga morden på de traditionalistiska rörelsernas historiska ledare.
Om den israeliska regeringen den här gången bestämmer sig för att på sitt sätt hämnas offren för attentaten, sade jag till mig själv, då kommer vi att få se den palestinska myndighetens lilla handlingsutrymme praktiskt taget försvinna.
Att bryta den tragiska onda cirkeln av förödmjukelser, attentat, vedergällningar och hämnd - som har blockerat denna konflikt alltsedan Ariel Sharon valdes - skulle då bli en nästan omöjlig uppgift.
Och så har vi kommit dit!
Och på vilket sätt!
Med oupphörlig eldgivning har Israel hämnats på traditionalisterna genom att rikta in sig på Arafat.
Den palestinska polisen, som har order att arrestera aktivister i Hamas och det islamiska Jihad, har också bombats.
Den internationella dagen för mänskliga rättigheter markerades i Hebron av en outhärdlig bild på två barn på 3 respektive 13 år som slets i stycken av en israelisk missil, vagt riktad på en misstänkt.
Vem kan ännu tvivla på Ariel Sharons vilja att tillintetgöra den palestinska myndigheten och allt som återstår av Osloavtalen?
Inför den dödliga faran som halshuggningen av den palestinska nationen innebär, och det islamiska jordskred som kommer att följa, vad säger Europa?
Fördömer vi den värsta vägens politik som förs av Sharon?
Uppmuntrar vi de modiga röster i Israel som kräver en återgång till förhandlingarna?
Gläder vi oss åt de första arresteringar av traditionalistiska aktivister som den palestinska myndigheten tog risken att genomföra?
Beklagar vi de palestinska civila offren på samma sätt som de israeliska?
Upprepar vi åtminstone vår gamla begäran om att internationella observatörer bör sändas till regionen?
Hur otroligt det än kan framstå förekommer ingenting av detta i de femtons kommuniké.
Tvärtom är det till den palestinska myndigheten som Europa sänder ett budskap, som enligt tidningarna har en ton med en bestämdhet som aldrig har funnits tidigare.
I ett skede när det enda hoppet ligger i ett kraftfullt ingripande från världssamfundets sida vore det tragiskt om Europa sköt rygg och utan att reagera lät George Bush ge grönt ljus till Ariel Sharon.
Jag tänker på Israels och Palestinas kvinnor och män som, i likhet med Peled-Elhanan och Ghazzawi, mottagarna av vårt Sacharovpris, räknar med att vi skall hjälpa dem att göra motstånd, hoppas och återuppbygga en väg till en rättvis fred.
Deras strid räcker för att påminna oss om vårt ansvar.
(Applåder)
