# ID: svediakorp-gov420980
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,916
# sentences: 79
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Fru talman!
Under de senaste åren har jag fått möjlighet - kanske bör jag säga att jag tyvärr har fått möjlighet - att göra alltför många uttalanden i parlamentet om läget i Mellanöstern.
Det är med beklagande som jag noterar att det skett en dramatisk försämring av läget i regionen, trots det internationella samfundets väldiga ansträngningar, särskilt från Förenta nationernas, Förenta staternas, Rysslands och Europeiska unionens sida.
Jag blir nedslagen av det faktum att fler än 1 000 personer, palestinier, israeler - bland dem, som vi hörde i morse, många kvinnor och barn - har dött sedan september i fjol.
Jag blir också nedslagen av det faktum att vi har fått se tillintetgörandet av de förväntningar och hopp som israeler och palestinier har haft allt sedan fredsprocessen inleddes för tio år sedan.
Vi måste koncentrera oss på att förhindra att själva fredsprocessen dör.
Mycket av det som åstadkommits med hjälp av det internationella samfundet står nu på spel.
Vi vill se två stater som existerar sida vid sida, fredliga och välmående.
I dag ser dessa framtidsutsikter alltför avlägsna ut.
Antalet dödsfall fortsätter att öka och det gör också - vilket är mindre viktigt - de fysiska och ekonomiska skadorna.
Världsbanken har beräknat att den palestinska ekonomin har gjort förluster på mellan 155 miljoner och 165 miljoner US-dollar när det gäller fysiska skador och 2,4 miljarder US-dollar när det rör bruttonationalinkomsten, sedan september i fjol.
Antalet palestinier som lever i fattigdom, dvs. att de har mindre än 2 US-dollar per dag att röra sig med, kommer att ha ökat från 600 000 till mellan 1,2 miljoner och 1,5 miljoner vid slutet av 2001.
Ännu värre är att Världsbanken räknar med att mer än 50 procent av befolkningen kan leva i fattigdom vid slutet av året.
Den ekonomiska nedgången och det faktum att Israel har upphört med att överföra skatter som man är skyldig den palestinska myndigheten, har orsakat en minskning av de palestinska intäkterna från ett månatligt genomsnitt på 91 miljoner US-dollar till 22 miljoner US-dollar.
Palestinierna förlorade fler än 100 000 arbetstillfällen i Israel och omkring 66 000 arbetstillfällen på Västbanken och i Gazaremsan, som ett resultat av Israels stängningspolitik.
Men den israeliska ekonomin drabbas också, vilket inte är överraskande när man tänker på omfattningen av det ekonomiska utbyte som ägde rum före den nuvarande intifadan.
Enligt nyligen gjorda prognoser, kommer år 2001 att bli ett av de värsta åren sedan 1950-talet för den israeliska ekonomin.
Detta har i huvudsak att göra med den globala ekonomiska avmattningen, men också med den nuvarande politiska säkerhetskrisen.
Preliminära siffror visar att 20 procent av israelerna lever i fattigdom, detta innebär en ökning på tio procentenheter i jämförelse med förra året, och arbetslösheten uppgick till 9,3 procent under tredje kvartalet.
Vilken är då Europeiska unionens inställning, med tanke på detta dramatiska undergrävande av den politiska och ekonomiska stabiliteten i Mellanöstern?
Vi har förstått att israelerna längtar efter säkerhet.
Vi tar hänsyn till det faktum att det är den israeliska regeringens plikt att försöka att skapa säkerhet för sina medborgare, och vi förstår också den palestinska frustrationen över den fortsatta militära ockupationen och det obevekliga spridandet av bosättningar.
I måndags - som ministern just nämnde - diskuterade rådet (allmänna frågor) dessa frågor med Shimon Peres och Nabil Shaath.
Precis som vanligt var de väldigt vältaliga.
Rådets förklaring bekräftar återigen Israels oåterkalleliga rätt att få existera under fredliga och säkra förhållanden inom internationellt erkända gränser, och behovet av att inrätta en livskraftig och demokratisk palestinsk stat och ett slut på ockupationen av palestinska territorier.
Den metod som valdes av personer som den bortgångne premiärminister Rabin, var att få en lösning genom förhandlingar som resulterade i två stater med, i princip, 1967 års gräns som deras gemensamma gräns, Jerusalem som huvudstad för båda staterna, och en lösning på flyktingfrågan som är godtagbar för både israeler och palestinier.
Olyckligtvis har krafter på både den palestinska och israeliska sidan arbetat emot detta mål.
De har helt avsiktligt beslutat sig för att förstöra det man uppnått genom Osloprocessen.
Det är vår gemensamma plikt att försöka hindra dem att göra detta.
Det enda sättet på vilket man kan återgå till meningsfulla förhandlingar, är att en gång för alla bestämma sig för att följa rekommendationerna i Mitchellrapporten.
I måndags uppmuntrade rådet kraftfullt parterna att vidta inledande åtgärder för att få ett slut på denna förödande och självgående våldsspiral som vi har bevittnat under de senaste 14 månaderna.
Jag bekräftar vår starka uppmaning till parterna att omedelbart genomföra rekommendationerna i Mitchellrapporten.
Det är viktigt man griper extremister och fortsätter att bekämpa de terroristgrupper som motarbetar fredsprocessen, som ministern sade.
Unionen måste fortsätta att pressa den palestinska myndigheten att vidta konkreta åtgärder för att arrestera och döma dem som utför terroristhandlingar.
Detta är skälet till varför rådet i måndags klart och tydligt uppmanade till en upplösning av Hamas och Jihads terroristnätverk.
Det är också lika viktigt att Israel drar tillbaka sina styrkor, stoppar de mord som sker utan rättsligt stöd, och avslutar stängnings- och begränsningspolitiken som drabbar det palestinska folket, i synnerhet det vansinniga bombandet av egendom och infrastruktur.
Det är svårt att se hur förstörelsen av flygplatsen i Gaza, förstörelsen av ett EU-finansierat rättsmedicinskt laboratorium och förstörelsen av stora områden av odlingsbar mark, kan vara till någon hjälp i kampen mot terrorismen, eller öka Israels säkerhet.
Jag skulle i stället kraftfullt hävda att effekten blir den omvända.
I Världsbankens rapport skriver man " att den största omedelbara orsaken till recessionen är stängningspolitiken ".
Ett upphörande, eller en betydande mildring, av denna politik är det viktigaste kravet, om man skall kunna undgå en ytterligare avmattning och avlägsna det ekonomiska trycket på den palestinska befolkningen.
Fortsatta ekonomiska umbäranden kommer att göra folket till ett lättare byte för extremister.
Vi måste övertyga Israel om att dess säkerhet kommer att öka, inte minska, om man låter den palestinska ekonomin utvecklas, för att på så sätt ge folk en anledning att tro på en bättre framtid.
Finns det något exempel i historien på att fattigdom och ekonomisk avmattning har lett fram till större säkerhet och politisk återhållsamhet?
Låt mig också nämna ett argument av Henry Siegman - en äldre medlem av Council on Foreign Relations i New York och en framstående Mellanösternexpert - i en artikel i International Herald Tribune i dag, som jag starkt rekommenderar till alla kammarens ledamöter.
Siegman skriver följande: " en politik som ökar palestiniernas förtvivlan genom att ta död på deras hopp om ett slut på ockupationen, kommer oundvikligen att driva på våldsspiralen ".
Vi får inte låta tio år av politiska och ekonomiska investeringar gå till spillo.
Europeiska unionen har bidragit med mer än 3 miljarder euro till Västbanken och Gazaremsan sedan 1994.
En del kanske, orättvist, säger att Europeiska unionen bara är en betalare och inte en aktör.
Jag har hört denna kommentar i kammaren.
Men det vi har gjort är att skapa några skäl till att känna hopp - och under de senaste månaderna har vi försökt att förhindra ytterligare ekonomiskt elände och hålla liv i den palestinska myndigheten genom att tillhandahålla ytterligare 108 miljoner euro i stöd genom budgeten under de senaste 14 månaderna.
Vissa personer har kritiserat oss för detta, även om ledamöter av den israeliska myndigheten uttryckligen har stött dessa initiativ tidigare.
Vi har arbetat för att förbli den enda livskraftiga partnern i fredsprocessen som Israel kan hitta, och vi bör fortsätta att stödja den palestinska myndigheten, särskilt dess kamp mot terrorismen.
Även om den palestinska myndigheten har gjort misstag som man måste rätta till, är myndigheten den enda organisation som kan skapa stabilitet i de palestinska territorierna.
Den tillhandahåller nödvändiga grundläggande tjänster, och är, när det kommer till kritan, garant för en viss säkerhet för både palestinierna och israelerna.
Om den palestinska myndigheten sätts ur stånd, kommer vi att få ett anarkistiskt läge där Hamas och Jihad utan tvekan kommer att få ett ökat stöd, och där lokala extremistgrupper kommer att tävla med varandra i en allt värre våldsspiral.
Det är fullständigt absurt att säga att vi, genom att göra detta, finansierar terrorister.
Våra pengar hjälper faktiskt till med att stärka den sekulariserade förvaltningen mot de verkliga terroristorganisationerna.
Vi har antagit en betydande mängd säkerhetsbestämmelser, som gör det möjligt för oss att övervaka användningen av våra pengar.
Den viktigaste av dessa är den regelbundna kontroll och rapportering som sker genom Internationella valutafonden om den återhållsamma budget som den palestinska myndigheten har gått med på.
Jag vill framhålla denna punkt mycket kraftfullt.
Europeiska unionen har gjort mer än någon annan när det gällt att stödja val, kampen mot korruption och rättssäkerheten i de palestinska territorierna.
Det finns fortfarande mycket att göra.
Men hur stöder vi anständighet, återhållsamhet och pluralism på bästa sätt?
Genom att låta de offentliga myndigheterna kollapsa i de palestinska territorierna, eller genom att hålla dem vid liv mot alla odds och genom att försöka stödja reformer?
Alternativet till den palestinska myndigheten är den palestinska anarkin.
Även om vägen är lång och besvärlig, måste vi fortsätta att stödja de återhållsamma krafterna, vilka de nu än är och medan - tack, gode Gud - de fortfarande finns, på båda sidor av denna tragiska konflikt.
Vissa kommentatorer har hänvisat till problemen i Mellanöstern som en av de grundläggande orsakerna till terrorism - eller så har de påpekat att konflikten mellan palestinier och israeler har utnyttjats som en billig ursäkt för våld eller som ett ondsint berättigande för att begå onda brottsliga handlingar.
Det internationella samfundet måste nu vidta åtgärder för att hjälpa till med att lösa denna potentiellt explosiva situation.
Faran för mer omfattande regional påverkan är överhängande, och vi måste använda alla till buds stående medel för att förhindra en återgång till den tid då palestinierna till stor del försökte att uppnå sitt mål genom terrorism.
En sista punkt.
I dag ligger fokus huvudsakligen på Afghanistan.
Men det kommer i allt högre grad att flyttas över till Mellanöstern.
Om vi skall kunna lösa problemen där, är det ingen idé att hålla sig kvar i det förgångna och utväxla halvsanningar, skylla på varandra, argumentera om vad Arafat skulle ha gjort i Camp David eller vad Sharon inte skulle ha gjort på det heliga berget.
Det som är gjort är gjort.
Freden kommer bara om det finns ett faktiskt, djärvt och hållbart åtagande att uppnå den, att se framåt mot en ljusare framtid och ignorera dem som försöker att förstöra hela processen genom våldsamma terroristhandlingar och genom oproportionerligt militärt gensvar.
På detta sätt gjordes framsteg tidigare, t.ex. under Rabins ledning.
Det måste vara den metod som vi européer förespråkar och som vi vill skall användas framöver.
(Applåder)
