# ID: svediakorp-gov420894
# author: Vitorino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-12
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,199
# sentences: 67
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Herr talman, mina damer och herrar ledamöter!
Den debatt som äger rum här i dag sker som vi vet mot bakgrund av internationella händelser som inte annat än understryker kravet på och t.o.m. det brådskande i att uppnå målen i Amsterdamfördraget och att följa det program som fastställdes 1999 i Tammerfors av unionsländernas stats- och regeringschefer.
Debatten förs också efter ett möte i rådet (rättsliga och inrikes frågor) vars fullspäckade dagordning avspeglade de intensiva arbeten som pågår och förberedelserna inför toppmötet i Laeken, ett halvtidsmöte som erbjuder ett tillfälle att utvärdera de framsteg som gjorts sedan Tammerfors och som ger - hoppas jag - en ny impuls till de insatser som gjorts för att förverkliga vårt program.
Denna debatt öppnar sig slutligen för det medellånga perspektivet, nämligen regeringskonferensen som kommer att äga rum år 2004, med unionens utvidgning som bakgrund.
Vissa av de frågor som har uppkommit - framför allt när det gäller Europaparlamentets roll på området för rättsliga och inrikes frågor och skyddet av medborgarnas grundläggande rättigheter inom det europeiska rättsliga området - kommer att vara högst närvarande i denna debatt.
Utifrån de frågor som ställdes av Boumediene-Thiery skall jag försöka svara på frågorna från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor.
Den första frågan rör en principfråga: det mål om skyddet av medborgarna som fastställs i Amsterdamfördraget, och som har satts högst upp på unionens politiska dagordning på grund av tragiska aktuella världshändelser, men även planerade händelser som rycker allt närmare, såsom utvidgningen.
Kan detta mål vara till nackdel för de grundläggande rättigheter som anges i stadgan om de grundläggande rättigheterna?
Självklart inte.
Kommissionen är mycket angelägen om att de förslag som har lagts fram för att garantera inre säkerhet och unionsmedborgarnas skydd skall vara väl avvägda och proportionerliga och att de skall ingå i ett värdesystem där rättsstatens principer är centrala.
Först och främst finns det ett antal rättsakter av nästan konstitutionell karaktär som garanterar dessa rättigheter i Europeiska unionen, och som systematiskt omnämns i de förslag som läggs fram av kommissionen.
Detta gäller Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, men även stadgan om de grundläggande rättigheterna.
Dessa rättsakter gäller för unionens lagar, men även de nationella lagarna.
Dessutom tror jag att det är nödvändigt att påpeka att unionens mål i fråga om skydd av medborgarna inte bara överensstämmer med de grundläggande rättigheter som finns förtecknade i stadgan om de grundläggande rättigheterna, utan också att de stöder sig på dessa rättigheter.
Rekommendationerna i betänkandet av Watson om demonstrationer som organiseras i samband med Europeiska rådets möten är i det avseendet välkomna.
De är rimliga rekommendationer som i våra ögon tycks utgöra en balans mellan å ena sidan medborgarnas yttrandefrihet och det fulla utövandet av den grundläggande rättigheten att demonstrera, och å andra sidan kravet på att inte lämna fältet fritt för dem som i realiteten säger nej till en demokratisk debatt och tror sig kunna förmedla sina budskap genom våldsamma konfrontationer med ordningsmakten.
När det gäller rekommendationen att faktiskt inleda en dialog om globaliseringens inre och yttre inverkan kan jag tala om att denna fråga kommer att väckas i ett meddelande som kommissionen skall lägga fram i januari nästa år om de yttre aspekterna av politiken för hållbar utveckling.
När det gäller den andra punkten - dvs. eventuella undantagsåtgärder, vilket togs upp av den ärade ledamoten Boumediene-Thiery - tror jag inte att man kan säga att Europeiska unionen har slagit in på den vägen för att bemöta terroristhotet.
Jag vill återigen påpeka att det i viss mån är brådskande att fatta beslut, framför allt att vidta åtgärder som förstärker det polisiära och rättsliga samarbetet mot de mest allvarliga formerna av brott mot våra fri- och rättigheter, värderingar och institutioner, men jag tror inte att de initiativ som tagits eller föreslagits på Europeiska unionens nivå kan beskrivas som undantagsåtgärder, dvs. åtgärder som avviker från väsentliga principer till följd av exceptionella omständigheter.
Nej, de åtgärder som föreslagits är grundläggande åtgärder som visserligen har vidtagits under exceptionella omständigheter, men som inte är improviserade och som faktiskt följer de mandat som våra regeringar och nationer gav oss när de antog Amsterdamfördraget.
Jag vill dra fördel av detta tillfälle för att glädja mig åt och gratulera det belgiska ordförandeskapet till att ha lyckats, i går i Rom, med att konsolidera de beslut som fattats av rådet (rättsliga och inrikes frågor), i den bemärkelsen att man antog ett rambeslut mot terrorism och ett rambeslut om en europeisk arresteringsorder.
Föredragandens förslag om att inkludera en klausul om tillfällig giltighet, eller en klausul om översyn, är intressant med hänsyn till den föreslagna principen, nämligen kravet på att effekterna av ett antaget förslag skall bedömas i förhållande till det mål som eftersträvats.
Den tredje punkt som framhålls handlar om förseningarna i genomförandet av målen från Tammerfors.
Den riktar sig till alla institutioner och myndigheter som är ansvariga för att genomföra det program som fastställdes i Tammerfors.
Den senast utgivna resultattavlan från kommissionen innehåller en första utvärdering av de framsteg som gjorts.
Förseningar har noterats, framför allt på vissa områden som asyl och invandring och minimiharmonisering av straffrättsliga påföljder.
Den halvtidsutvärdering som skall göras, som ni vet, vid Europeiska rådets möte i Laeken, är således en avgörande etapp.
Det blir ett tillfälle för att kontrollera att de åtaganden som gjordes i Tammerfors, och som upprepades den 21 september, tar sig uttryck i en verklig vilja hos medlemsstaterna att gå framåt.
Detta blir också ett tillfälle att ta lärdom av den framgång som uppnåtts och de svårigheter som har uppstått fram tills nu.
Att omvärdera målen från Tammerfors och, framför allt, att ifrågasätta de fastställda tidsfristerna, skulle leda till en kris när det gäller allmänhetens förtroende för ett politiskt projekt, som alla upplever som nödvändigt och prioriterat oavsett de svårigheter som kvarstår.
I dag har vi också behov av såväl en vilja som en metod för att inte svika allmänhetens legitima förväntningar, men inte heller de män och kvinnor vilkas yrke det är att skydda vår frihet, garantera vår säkerhet och verka för ett mer lättillgängligt rättsväsende.
Det möte i ministerrådet (rättliga och inrikes frågor) som ägde rum förra veckan gjorde det möjligt att få fram uppmuntrande resultat i fråga om medlemsstaternas vilja att se till att deras handlingar stämmer överens med deras åtaganden.
Men det var också en illustration på alla de begränsningar, ja även tvetydigheter, som utmärker den beslutsprocess som är helt och hållet underkastad enhällighetsregeln.
I Laeken kommer kommissionen att betona det faktum att betänkligheterna mot att gå framåt bara är möjliga att övervinna om man börjar med att spruta in en ny dos politisk vilja.
Men toppmötet i Laeken kommer också att bli ett tillfälle - eftersom stats- och regeringscheferna ger sig in i en mer allmän debatt om Europas framtid - att upprätta ett samband mellan framsteg som gjorts, framsteg som återstår att uppnå och framtiden för unionen och unionens funktionssätt.
Diskussioner bör inledas om hur nästa regeringskonferens skulle kunna föreslå institutionella förändringar och reformera beslutsmekanismerna, på ett sådant sätt som är nödvändigt för att vi fullt ut skall kunna förverkliga området med frihet, säkerhet och rättvisa.
Den fjärde frågan rör harmoniseringen på det straffrättsliga området.
Jag vill först och främst påminna om att harmoniseringen av den väsentliga straffrätten specifikt åsyftas av fördraget.
Målet med denna harmonisering är inte att möjliggöra ömsesidigt erkännande - målet är snarare att se till att unionens medlemsstater kämpar på ett samordnat sätt, på samma sätt och med hjälp av påföljder av motsvarande grad mot fenomen som påverkar alla länder i unionen.
Det handlar om ett redskap som skall komplettera ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden.
Som jag alltid har sagt och upprepar återigen i dag skall man självklart harmonisera med urskiljning och endast där det behövs.
Vid Europeiska rådets toppmöte i Tammerfors räknade man upp de sektorer där ett sådant närmande har visat sig vara nödvändigt.
Alla dessa områden är föremål för initiativ från medlemsstaterna eller förslag från kommissionen.
Flera av dem har antagits, andra är på god väg att antas och jag tror mig kunna säga att vi snart kommer att ha en gemensam arsenal som ligger i linje med detta mandat.
När det däremot gäller processrätt har jag redan haft tillfälle att tala om att kommissionen planerar att lägga fram ett meddelande i den frågan, vilket har blivit än mer nödvändigt mot bakgrund av den mycket intressanta politiska debatten om en europeisk arresteringsorder.
Syftet med ett sådant meddelande skulle vara att klargöra gemensamma normer för skydd av individuella rättigheter i straffrättsliga processer, ur ett antal synvinklar, rättigheter som följer av konventionen om de mänskliga rättigheterna och rättspraxisen i domstolen i Strasbourg.
Ett sådant tillvägagångssätt skulle bidra till att förstärka det ömsesidiga förtroende - i dagens union och senare i ett EU som har utvidgats till 25 eller 30 medlemsstater - som uppbyggnaden av det europeiska rättsliga området grundas på.
Den femte punkten avser det demokratiska underskott som fortfarande finns inom unionen på områden som hör till rättsliga och inrikes frågor.
Frågan har två sidor, eftersom den både avser er institutions roll i beslutsprocessen på området för rättsliga och inrikes frågor och ett gott utövande av era befogenheter.
Viktigt är att vår vilja att gå vidare på vägen mot att uppnå våra mål sammanfaller med förbättrade demokratiska och rättsliga kontroller.
Jag måste i första hand säga att kommissionen under de två senaste åren har varit mån om att underrätta Europaparlamentet och göra er så delaktiga som möjligt när det gäller utformningen av kommissionens strategiska riktlinjer och initiativ.
Men faktum kvarstår att parlamentets deltagande, inte bara i utarbetandet av unionens strategi men också i genomförandet av den, är en punkt som måste fördjupas och som kommissionen anser vara avgörande i de framsteg som återstår att förverkliga.
En källa till ständiga svårigheter är att foga samman de frågor som hör till den första pelaren och de medel som anses tillhöra den tredje pelaren.
Denna situation medför dessutom risker för att beslutsprocessen blockeras, risker som även när de har övervunnits - till priset av konstgjorda uppdelningar mellan rättsakter som egentligen har samma ändamål - gör att unionens agerande blir svårt att uppfatta för medborgarna.
Därför välkomnar jag rådets rekommendation om straffrättsliga påföljder och gemenskapsrätten, som kammaren antog den 15 november i år och som uppmanar till att gemenskapen bör bli behörigt åtminstone när det gäller rättsligt samarbete på det straffrättsliga området.
När det gäller parlamentets tillgång till känslig information som innehas av kommissionen, vilket är ett av de praktiska villkoren för att er institution skall kunna utöva sin kontrollfunktion på ett bra sätt, måste jag påminna om att våra båda institutioner har ett ramavtal, daterat den 5 juli, och att kommissionen kommer att tillämpa det till fullo.
Boumediene-Thiery ställer slutligen frågan om förstärkning av kandidatländernas institutionella kapacitet.
I de rapporter som vi har offentliggjort och i de återkommande utvärderingar som vi gör av förbättringen av kandidatländernas kapacitet anser jag att vi har varit medvetna om detta och att vi har redogjort tillräckligt för vår utvärdering av vart och ett av kandidatländerna.
Herr talman, mina damer och herrar!
Det förstärkta samarbetet mellan unionen och Förenta staterna på området för kampen mot terrorism anser jag är en bra illustration på hur omöjlig den europeiska dimensionen i dag är att skilja från varje internationell insats som sätts in mot gränsöverskridande fenomen och som syftar till att vara heltäckande och effektiv.
Självklart är detta samarbete fortfarande ganska färskt.
Det skapar problem, framför allt när det gäller garantin för att principerna i vår europeiska rätt följs till fullo, även den internationella rättens principer.
Genom utvecklingen av denna europeiska dimension ser jag en chans att framhålla våra värderingar och principer, snarare än att vi skulle offra våra principer på samarbetets altare.
För att avsluta, fru ordförande, herr talman, mina herrar ministrar, mina damer och herrar ledamöter: inför vår tids utmaningar och brännande frågor måste unionens svar vara väl övervägt men snabbt, öppet men effektivt, utvecklingsbart men samordnat.
Det är enligt dessa riktlinjer som jag ser på framtiden för det omfattande arbete som ett område med frihet, säkerhet och rättvisa innebär och som jag avser att fullfölja de samarbetsförbindelser som inleddes med Europaparlamentet för två och ett halvt år sedan.
Jag är personligen mycket tacksam för att alla ledamöter i utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor är angelägna om dem, framför allt utskottets ordförande Graham Watson, som jag vill tacka särskilt.
