# ID: svediakorp-gov420847
# author: Lamy (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 997
# sentences: 36
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman!
Jag måste säga att det faktum att vårt arbete i kväll sker under ordförandeskap av en framstående specialist på handelsfrågor är mycket symboliskt, och jag skulle vilja tacka er, liksom dem bland er som i kväll ansett att Doha givit positiva resultat.
Jag tackar också, såsom Franz Fischler just gjort, dem bland er som anser att en del av detta skall tillskrivas förhandlarna, som i kväll finns på kommissionens bänk.
Jag förstår, efter att noga ha lyssnat till alla, att detta godkännande till stor del omfattade majoriteten bland er.
Att det inte var fullständigt enhälligt är något vi beklagar, i vilket fall som helst vi två, Franz Fischler och jag själv.
Vi får försöka göra det bättre nästa gång.
Om resultatet är av god kvalitet beror det i verkligheten på att det är resultatet av ett politiskt arbete som parlamentet och rådet haft stor del i.
Jag tror att Doha erinrat oss om den grundläggande regeln om gemenskapsalgebran som innebär att förhandlarnas betydelse är en exponentialfunktion av unionens solidaritet.
Ännu en gång har denna regel visat sig gälla.
Men denna solidaritet var varken resultatet av en plötslig handling av tillit, eller uttryck för ett blint förtroende för de två förhandlarna, oavsett vilka egenskaper ni betonat.
Denna solidaritet hänger egentligen ihop med innehållet i unionens förhandlingsståndpunkt och balansen, som på sätt och vis är inbyggd i vårt mandat, mellan avregleringen och styrande regler, mellan vår allmänna oro i länderna i norr och vår öppenhet för oron i länderna i söder, mellan de särskilda värderingar som vi vill försvara i vår egenskap av européer och öppenheten inför ett antal orosmoment bland våra samarbetspartner som inte nödvändigtvis delar dem.
Vi uppnådde naturligtvis inte våra målsättningar till hundra procent.
Men som i alla förhandlingar nådde vi en kompromiss, en kompromiss där alla kan vara vinnare, eftersom det inte handlar om ett nollsummespel.
Det stämmer emellertid att när det gäller det sociala området, och jag tror att varken Franz Fischler eller jag själv dolt det, har vi inte kommit dit vi skulle ha önskat.
Många av er har med rätta erinrat om det, och vi måste fortsätta att arbeta med detta i andra sammanhang.
Jag vill säga några ord för att bemöta den kritik jag hört om utvecklingen.
Uppriktigt sagt har jag svårt att förstå dem eftersom utvecklingsländerna kunnat uttala sig och deras åsikter vägt tungt vid detta ministermöte, under förhållanden som de aldrig tidigare kunnat uppnå, och det säger jag här i kammaren att det är till stor del unionens förtjänst.
Och om utvecklingsländerna vid konferensen och under förberedelserna fått en betydligt bättre plats än tidigare, beror det delvis på de ansträngningar som unionen gjort.
Vi kommer för övrigt att testas under förhandlingarna när det gäller vår förmåga att vara trogna denna uppfattning, särskilt när det handlar om att anpassa våra program för tekniskt utvecklingsstöd till det ambitiösa förhandlingsprogram som beslutats.
Vi kommer att få många möjligheter att kontrollera detta med våra afrikanska vänner vid phasing-in av tiden efter Cotonou och WTO-förhandlingen.
På frågan om det fortsatta arbetet vill jag svara att de verkliga förhandlingarna, bl.a. på det tekniska planet, kommer att inledas i början av nästa år.
Jag föreslår att vi behåller våra goda arbetsvanor, dvs. att vi vartefter och i en öppenhet som jag tror är ganska fullständig, håller varandra informerade om utvecklingen av vars och ens ståndpunkt, bl.a. unionens förhandlingsståndpunkt.
Strukturen i själva förhandlingen håller fortfarande på att utarbetas.
På denna punkt måste vi noggrant se till att ett antal av de politiska balanser vi uppnått i förhandlingsprogrammet inte bryts mer eller mindre diagonalt av tidsplaner med varierande hastighet, vilket skulle leda till att vissa frågor skulle gå före andra.
När det gäller just frågan om immaterialrättigheter och läkemedel återstår som sagt fortfarande att klargöra hur obligatoriska licenser kan utnyttjas av ett utvecklingsland som inte har någon produktionskapacitet, och vi funderar aktivt över det, precis som andra.
Vi kommer att föreslå lösningar som är i samma anda som det vi gjort för att uppnå denna kompromiss, en anda som dem bland er som känner till kommissionens ståndpunkt i februari förra året enkelt kommer att kunna erkänna.
Låt oss i förbigående notera att länderna i fråga till största delen är undantagna från reglerna i avtalet om immaterialrättigheter fram till år 2006.
Till dem bland er som vill att WTO skall reformeras, och som med rätta påpekat att reformen som sådan inte återfinns i arbetsprogrammet, vill jag svara att jag delar er uppfattning.
Framsteg har förvisso skett sedan Seattle i praktiken och utan att formella förändringar av förfarandereglerna genomförts.
Det stämmer när det gäller öppenheten och det stämmer när det gäller delaktighet i besluten för ett mycket större antal aktörer kring WTO: s bord, men jag tror att vi i Doha sannolikt uppnått gränsen för vad det informella kan tillföra det formella och att vi snabbt måste fundera över det.
Såsom de flesta av er sagt har allvaret bara börjat och det kommer att pågå under de kommande åren, med största sannolikhet med en maximal förhandlingsintensitet någonstans mellan 2003 och 2004.
Vi har alltså inte mycket tid för att förbereda denna topp, denna krampryckning som säkert kommer att uppstå då.
Jag tror att vårt sätt att arbeta tillsammans har givit goda resultat och min önskan är att vi under förhandlingarna behåller denna positiva, beslutsamma och öppna anda som gällt de senaste två åren.
Ni kan i vilket fall som helst räkna med Franz Fischler och mig för att se till detta, när det gäller kommissionens bidrag.
(Applåder)
