# ID: svediakorp-gov420681
# author: Meijer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 243
# sentences: 11
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(NL) I samband med produktion av livsmedel var kvalitet och folkhälsa i åratal underordnade strävan efter allt lägre produktionskostnader.
En billigt matpaket skulle begränsa kostnaderna för de breda lagren.
Makthavarna och det privata näringslivet var tillsammans överens om denna minskning av kostnaderna som bland annat uppnåddes genom utökning av verksamheten, utnyttjande av onaturliga råvaror, intensifierad användning av utrymme, import av djurfoder från tredje världen och en enorm utslagning av mänskligt arbete.
Man kunde bidra till detta genom att utfordra djur med slaktavfall och dioxinförgiftat gräs eller genom att fösa ihop djur i burar och lastbilar där sjukdomar lätt kan spridas.
Den som ville ha bättre livsmedel kunde ju alltid anlita en särskild distributionskedja för höginkomsttagare.
Först då det visade sig att människor kan bli obotligt sjuka av smittade livsmedel ville allt fler människor veta vad de äter.
På nytt visar det sig att det först måste ske olyckor innan man tar itu med att lösa ett problem.
Denna lösning ligger inte i att utvidga den europeiska byråkratin eller att bråka om var en ny institution skall ha sitt säte och dess ledning.
Livsmedelssäkerhet kan uppstå först när kostnadsreduktion och rörelsevinst inte längre går före allt och en maximal öppenhet uppstår på sådana områden som klagomål, minoritetsåsikter, sammansättning och säkerhetsåtgärder.
Jag hoppas på den epokgörande vidareutveckling som Staes förutser, men det återstår fortfarande att se.
