# ID: svediakorp-gov420641
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,092
# sentences: 42
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman, fru företrädare för ordförandeskapet, ärade parlamentsledamöter!
Detta är en nyttig och klargörande diskussion.
Ett antal extremt tydliga budskap har framkommit som kommissionen kommer att ta hänsyn till, eftersom vi har samma mål och det finns en harmonisk allians mellan parlamentet och kommissionen.
Kanske har det förekommit ögonblick när vi inte har lyckats finslipa instrumenten för att uppnå den, denna harmoniska allians, men vi har arbetat mycket bra.
I det här sammanhanget skulle jag vilja göra ett par påpekanden.
Jag kan försäkra er om att kommissionen uttryckligen har förbundit sig att samarbeta med parlamentet.
Jag tror till och med aldrig att det har förekommit en kommissionsordförande som lika ofta varit närvarande under plenarsammanträdena och, när han kallats, vid lika många utskottssammanträden.
Varje kommissionär besöker i genomsnitt sju gånger per år det behöriga parlamentsutskottet för att diskutera de politiska problemen i samband med sitt eget ansvarsområde, sin egen portfölj.
80 procent av ärendena diskuteras i plenarsammanträden av den behörige kommissionären.
Ett rekordstort antal sekretessbelagda dokument har skickats till parlamentet.
Vi har hittills varje år besvarat över 3 000 frågor i parlamentet och 200 framställningar från ombudsmannen.
Vi försöker med andra ord verkligen anstränga oss för att uppfylla det åtagande vi gjort inför parlamentet om seriösa förbindelser.
Naturligtvis finns det brister, det finns problem, och det är just för att kunna rätta till det förflutnas brister som vi har ändrat arbetsmetoden.
I dag får vi höra - och jag förstår vad det innebär - att det politiska programmet inte räcker till.
Att vi har utarbetat det politiska programmet har varit ett framsteg, men det räcker inte, för det måste åtföljas av ett lagstiftningsprogram.
Vi har vissa svårigheter när det gäller att göra detta, och när vi har förstått att detta är budskapet, så har vi, även om det skett med vissa tekniska förseningar, genast sett till att utarbeta ett lagstiftningsprogram.
Men vi vet att den starkaste delen av våra förbindelser med parlamentet är det politiska programmet.
Det är det vi måste samarbeta om.
Här säger man: börja inte i februari och sluta i november utan att först skapa kontinuerliga inbördes relationer.
Även när det gäller detta instämmer jag till fullo.
Men det jag begär är att vi skall kunna få tidsplaner för arbetet från ordförandena i de olika utskotten med en ordentlig framförhållning.
Jag kan försäkra er om att de få gånger vi inte har lyckats komma till ett sammanträde, så är det för att vi hade gjort åtaganden som det var absolut omöjligt att avstå ifrån.
Om vi däremot arbetar tillsammans på att skapa en sådan tidsplan, så tror jag att vi skall kunna nå fram till detta.
Efter dessa kommentarer om problemen i anslutning till samarbetet skulle jag nu vilja ägna ett ögonblick åt frågan om kommissionens roll, om det framtida konventet, och därvid utgå från ett förhållande som kan verka vara av underordnad betydelse, men som jag anser vara mycket viktigt: vi måste ta ansvaret för konventets sekretariat tillsammans med rådet.
Detta är ett mycket viktigt ögonblick.
Konventet kommer naturligtvis inte att besluta något på egen hand, men det är så nytt som arbetsmetod och det faktum att konventet kommer att agera inför hela vår kontinent, inför alla våra medborgare är i sig så betydelsefullt, att det i slutändan kommer att få en enorm betydelse.
I det sammanhanget skulle jag vilja göra ytterligare ett påpekande: det har då och då sagts att kommissionen borde vara starkare.
Jag håller med om det, men jag skulle vilja analysera de resultat vi uppnått, även om de ibland varit otydliga och, som man säger, svårbegripliga.
För mig är resultaten det viktiga.
Konventet är inte fött, det är ingen present: konventet är resultatet av det samarbete mellan parlamentet och kommissionen som inleddes efter Nice, under de dagar när båda institutionerna kände sig som mest desperata.
Det är just detta vårt gemensamma arbete som har gjort det möjligt för oss att nå de mål som då verkade fullständigt otänkbara.
Vi måste medge att vi har fått mycket hjälp av det belgiska ordförandeskapet, som har gjort denna fråga till ett av sina flaggskepp, men det är samarbetet mellan parlamentet och kommissionen som har fört oss fram till denna möjlighet som aldrig tidigare har funnits i den europeiska historien, att gå vidare mot en förnyelse av institutionerna i ett större sammanhang, i en öppen debatt, med god framförhållning, så att alla de europeiska medborgarna kan höra oss och förstå vad det är vi diskuterar.
När de europeiska medborgarna uppfattar denna diskussion som en diskussion om institutionernas effektivitet, om enhälliga beslut eller olika veton, om nödvändigheten av att snabbt gå fram för att kunna arbeta i Europas tjänst, ja, då kommer man verkligen att förstå vad den handlar om.
Vårt problem var att besluten fattades i organ och sammanhang som var obegripliga.
Det är detta som är kommissionens styrka, det är detta som är parlamentets styrka: tålamodet, men också det faktum att vi aldrig glömt vilka mål det är vi vill uppnå.
Till Swoboda, som gjorde ett mycket konstruktivt inlägg, vill jag säga att när det gäller de synpunkter vi framförde om grundtexten, så utarbetades vårt förslag i januari 2001: det var då vi tog initiativet för att denna text gradvis skulle kunna bli en utgångspunkt för allt vårt arbete.
2001 var ett år då vi åter bestämde gränserna för vårt arbete, när vi beskrev vår strategi.
Visserligen riskerar vi mycket, för allt kommer att rymmas inom konventet, hela vår framtid, men nu har vi äntligen fört ut denna diskussion till ett forum där medborgarna kan höra oss.
Låt mig slutligen avsluta en aning skämtsamt när det gäller institutionernas reformering och påminna Barón Crespo och de övriga fyra talmännen om att jag besvarade deras brev den 5 december och att svaret har diarienummer 850511.
Jag tror med andra ord att vi måste reformera postgången, jag vet inte om det gäller den avgående eller den ankommande.
Under alla omständigheter har jag samvetsgrant besvarat brevet, som jag alltid gör.
