# ID: svediakorp-gov420625
# author: Prodi (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-12-11
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 3,551
# sentences: 135
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Fru talman, ärade ledamöter!
Den årliga debatten om tillståndet i unionen är en av de viktigaste punkterna på vår agenda, och i år äger debatten rum i ett för Europeiska unionen avgörande ögonblick.
Under dessa dagar, under dessa månader, börjar faktiskt det stora Europa ta form.
Om knappt tolv månader kan förhandlingarna med de kandidatländer som har klarat anslutningskriterierna vara avslutade.
Därmed borde unionen före nästa val till Europaparlamentet kunna välkomna upp till tio nya medlemsländer.
Om mindre än tre veckor blir euron konkret verklighet, det viktigaste och tydligaste tecknet på en europeisk union som inte bara är ekonomisk utan även politisk.
Innan veckan är slut kommer så Europeiska rådet i Laeken att fatta beslut om att inrätta ett konvent som skall ha till uppgift att förbereda reformeringen av fördragen och där företrädare för de nationella regeringarna och parlamenten, Europeiska kommissionen och denna er församling för första gången kommer att samlas.
Det stora Europa som börjar ta form är ett enat och demokratiskt Europa med siktet inställt på framtiden.
Det är detta som har legat till grund för kommissionens arbete under året som är på väg att ta slut och som kommer att ligga till grund för kommissionens arbete under det år som snart inleds.
Fru talman, ärade parlamentsledamöter!
Innan jag övergår till att redogöra för det arbete som kommissionen utfört under 2001 och för våra planer för 2002, vill jag än en gång framhålla att jag betraktar ett fullständigt och öppet samarbete mellan institutionerna som ett avgörande villkor för att unionen skall fungera väl.
Det var i den andan som jag redan i januari i år meddelade kommissionens avsikt att förnya vår gemensamma arbetsmetod för att göra samarbetet mellan våra institutioner ännu effektivare och öppnare.
Men innan jag beskriver det förslaget vill jag påminna om de grundläggande principer som bör ligga till grund för vårt samarbete.
För det första: vi måste bevara kommissionens initiativrätt, en av hörnpelarna i gemenskapen och det som garanterar dess integritet.
En stark kommission ger ett ännu starkare Europaparlament.
För det andra: det interinstitutionella samarbetets trepartskaraktär skall bevaras.
Det kan faktiskt bara bli effektivt om de två lagstiftarna, parlamentet och rådet, kan diskutera med kommissionen i en anda av ömsesidig öppenhet.
Låt mig så beskriva mina förslag till förnyelse, förslag som jag är övertygad om kommer att bidra till att på ett avgörande sätt förbättra dialogen mellan våra institutioner.
För det första: med början från i år kommer arbetsprogrammet inte längre att vara en katalog över planerad lagstiftning, utan det kommer att bli, vilket ni har begärt, ett verkligt politiskt program.
I det programmet, som kommissionen inför er kommer att lova att respektera, anges såväl det aktuella årets prioriteringar som de initiativ som krävs för att förverkliga dem.
Jag vet att en del av er blivit förvånade över att inte få den årliga katalogen över planerade lagförslag som en bilaga till arbetsprogrammet för 2002, som ni fått under föregående år.
Jag vill emellertid understryka att vi lyssnade uppmärksamt på uttalandena från många av er den 13 februari i denna kammare.
Ni uppmanade entydigt kommissionen att överge den metod som tidigare tillämpats, nämligen att lägga fram en förteckning över planerad lagstiftning, och att välja en annan metod.
Det är denna uppmaning vi har försökt följa efter bästa förmåga.
Just de här motiven, som vi för övrigt beskrev för talman Fontaine skriftligen den 10 september, har fått oss att ersätta katalogen med ett betydligt pålitligare 18-månaders planeringsinstrument som används av kollegiet för att planera arbetet och som ni regelbundet skall få ta del av.
För att allt skall ske under största möjliga öppenhet har jag bett kommissionens generalsekreterare att omedelbart skicka parlamentets generalsekreterare de riktlinjer som bygger på förslagen från kommissionens tjänsteenheter, med början från riktlinjerna som ligger till grund för arbetsprogrammet för 2002.
Om detta ger positiva resultat är vi beredda att göra samma sak under de kommande åren.
För det andra är det lika viktigt att understryka att ett sådant program måste bygga på en mer strukturerad dialog mellan våra institutioner under de kommande åren.
Därför har vi för nästa år planerat ett förfarande i flera steg, som inleds i början av året med utarbetandet av arbetsprogrammet för 2003.
De två viktigaste stegen i denna politiska dialog blir februari, när jag kommer till er för att redogöra för de politiska prioriteringar som godkänts av kommissionen för 2003, och november, när jag kommer till parlamentet för att beskriva det arbetsprogram som kommissionen kommer att ha antagit på grundval av dessa prioriteringar.
Tack vare den diskussion som vi fört i talmanskonferensen kan jag konstatera att det finns en bred samsyn mellan oss när det gäller de övergripande frågor som jag nyss har beskrivit.
Vi å vår sida kommer med det snaraste att utarbeta detaljerna och inleda arbetet på att omsätta dem i konkret handling.
De Palacio, som på min uppmaning har inlett en dialog mer er om dessa frågor, kommer att fortsätta sitt arbete och kommer att fortsätta utveckla dialogen med målet att nå fram till ett avgörande före januari nästa år.
Slutligen är det viktigt att understryka att de olika stegen i den här processen inte får ytterligare öka arbetsbelastningen för våra respektive institutioner, utan att vi även i fortsättningen måste kunna utföra våra respektive åligganden.
Så till sammanfattningen av 2001.
Listan över det arbete som utförts under året är alltför lång för att jag här och nu skall kunna beskriva det för er i detalj.
Jag begränsar mig därför till att påminna om de områden där unionen, med ett avgörande bidrag från kommissionen, har haft sina största framgångar under 2001.
Det gäller förberedelserna inför övergången till euron, framstegen i utvidgningsförhandlingarna, förbindelserna med Balkan, dialogen med Ryssland, den nya rundan i handelsförhandlingarna som inleddes i Doha och införandet av en strategi för hållbar utveckling som går utöver att enbart anta en serie specifika åtgärder och som gradvis kommer att leda till en total revidering av hela vår inrikespolitik.
Slutligen gäller det åtgärderna för att skapa ett gemensamt europeiskt område för rättvisa och säkerhet, något som blivit särskilt viktigt efter den 11 september.
På vart och ett av dessa områden och under hela året har kommissionens arbete fått ett avgörande stöd från denna församling.
Om vi så riktar blickarna mot 2002, tillåter ni säkert att jag grupperar de sju prioriteringar som kommissionen angett för sitt program för 2002 under fyra huvudrubriker, för att på så vis i min presentation kunna ge er en tydligare bild av våra åtaganden inför det kommande året.
De fyra huvudrubrikerna är den interna säkerheten, euron och de ekonomiska och sociala frågorna, utvidgningen och slutligen debatten om Europas framtid och reformeringen av institutionerna.
Det arbetsprogram som vi utarbetade i februari omfattade sex prioriterade områden.
Händelserna den 11 september har tvingat oss att lägga till ett sjunde - och jag är säker på att ni alla inser att en sådan flexibilitet är nödvändig i alla program för att bemöta oförutsedda situationer.
Kommissionen kommer följaktligen under 2002 att presentera en serie åtgärder för att bekämpa terrorismen och den organiserade brottsligheten och för att garantera medborgarnas säkerhet.
Bland dessa åtgärder återfinns ett heltäckande system för kontroll av de yttre gränserna, utveckling av det civila skyddet, åtgärder för folkhälsan och en förstärkning av transporternas säkerhet.
Som jag redan haft tillfälle att säga i mitt tal den 12 november i Brügge så kommer förstärkningen av det rättsliga och polisiära samarbetet att ligga till grund för arbetet att på sikt skapa en gemensam polisstyrka för att bekämpa den organiserade brottsligheten och terrorismen.
Redan från det ögonblick den tillsattes har denna kommission bland de fyra bärande pelarna i sitt arbete angett ambitionen att ändra inriktning på unionens arbete, en inriktning som tidigare i huvudsak varit ekonomisk, till att få en vidare syftning och bli såväl ekonomisk som social och miljömässig.
Programmet för 2002 utgör inget undantag i det avseendet.
Införandet av euron är det viktigaste och samtidigt mest konkreta steget i den europeiska integrationen.
I det avseendet gläder jag mig framför allt åt att alla politiska motsättningar har kunnat överbryggas, även när det gäller problemet med gränsöverskridande betalningar, ett område där talmannen Fontaine faktiskt inom kort kommer att meddela antagandet av en gemensam ståndpunkt.
Tack vare de insatser vi gjort på vägen mot euron är vår ekonomi i dag stark och stabil, trots att det är den öppnaste i världen.
Man kan fråga sig vilka effekterna hade blivit av den 11 september om vi inte hade haft euron.
Stabiliteten är grunden för vår framtida politik och den måste vi bevara.
Konjunkturläget är verkligen inte lätt i dag, men jag är övertygad om att vi skall kunna överbrygga de svårigheter som ligger framför oss på kort sikt.
Vi har de instrument som krävs och då tänker jag i första hand på stabilitetspakten och de stora linjerna i den ekonomiska politiken.
Vi måste emellertid tänka på behovet av att förbättra samordningen av budgetpolitiken i de olika länderna inom euroområdet.
Våra respektive ekonomier har aldrig varit så inbördes beroende av varandra som de är i dag tack vare den gemensamma valutan.
Mot den bakgrunden har jag nyligen pekat på möjligheten att utarbeta en uppförandekod som, genom att tydligt ta hänsyn till de olika euroländernas inbördes beroende vad gäller budgetpolitiken, förstärker den övergripande konsekvensen och trovärdigheten i vår ekonomiska politik.
Det är i första hand på längre sikt som jag hyser starka tvivel.
Europa har i själva verket behov av strukturella reformer.
De är en nödvändig förutsättning för en tillväxt som håller i sig över tiden och som skapar sysselsättning.
I det sammanhanget har vi redan rätt recept.
I två avgörande steg, som båda tagits under första delen av denna kommissions mandatperiod - i Lissabon i mars 2000 och i Göteborg i juni 2001 - har staterna lovat arbeta för en hållbar utveckling som kan förena konkurrenskraft, social rättvisa och miljöhänsyn.
I sitt arbetsprogram för 2002 bekräftar kommissionen denna handlingslinje.
Förverkligandet av åtagandena från Göteborg är en av de sju prioriteringarna för nästa år.
Mot samma bakgrund får man se förberedelserna inför mötet i Johannesburg om en hållbar utveckling och arbetet på att göra det mötet framgångsrikt.
Men varför hyser jag då detta tvivel?
Jo, på grund av förseningarna när det gäller att omsätta de formella beslut som redan tagits i konkret handling.
De oöverstigliga hindren för att utveckla Galileo, ett initiativ och en teknik som är oundgängliga för den europeiska ekonomins tillväxt och konkurrenskraft, är bara det senaste av en lång rad problem.
Det tjänar inget till att nämna samtliga, ett exempel räcker: det europeiska patentet.
Europa betalar ett mycket högt pris för sin oförmåga att i praktiken genomföra de åtaganden som gjorts och som presenterades under högtidliga former och för sin bristande vilja när det gäller att gå vidare på vägen mot en fullständig utbyggnad av den inre marknaden.
Kostnaderna för detta icke-Europa, vi skulle kunna säga kostnaderna för detta icke-Lissabon, håller snabbt på att bli oöverstigliga.
Den ekonomiska årsrapport som kommissionen kommer att lägga fram om lite mer än en månad inför rådets sammanträde under våren, kommer att innehålla detaljerade föreskrifter i detta avseende, och i Barcelona måste vi äntligen ta ett avgörande steg framåt.
Men som jag redan sagt i Brügge så kan kommissionen inte göra något på egen hand.
Medlemsstaterna måste ta sitt ansvar och fatta sina beslut.
Och även parlamentet måste göra sitt.
Jag är till exempel övertygad om att bristen på samsyn när det gäller den nya lagstiftningen för offentlig upphandling har förhindrat en positiv utveckling av våra finansmarknader.
Inom den sektorn märks fortfarande den europeiska ekonomins svaghet jämfört med den amerikanska.
Väl medveten om de olika faktorer som samverkar för att skapa en stark ekonomi kommer kommissionen under 2002 att lägga fram särskilt viktiga lagförslag inom området finansiella tjänster och banker.
Vi kommer också att lägga fram en politisk strategi till försvar av konsumenterna samt åtgärder för att stödja privata investeringar i forskning och utveckling.
En gemensam valuta, en gemensam finansmarknad och en gemensam ekonomisk politik: detta är våra mål.
Men det största orosmolnet är under alla omständigheter sysselsättningen, en nödvändig förutsättning för social sammanhållning.
Så kommer det att vara under 2002 och så kommer det att förbli under de år som kommer.
Därför kommer vi i Barcelona att lägga fram ett meddelande om de sociala aspekterna av företagens omstrukturering, riktat till arbetsmarknadens parter, eftersom vi är övertygade om att det finns ett samband mellan socialt skydd och konkurrens.
Att genomföra utvidgningen och att se till att den blir en framgång: se där prioritet nummer ett för kommissionen alltsedan den först tillträdde.
Det var den 13 oktober 1999 som jag här, inför er, krävde att Europeiska rådet före utgången av 2002 skulle genomföra de reformer som krävs för utvidgningen, och som jag underströk att kommissionen bedömde det som möjligt att till den dagen avsluta förhandlingarna med de länder som uppfyllt anslutningskriterierna.
I dag har unionen formellt godkänt det datumet, 2002.
De framsteg som gjorts under de två åren som gått har varit imponerande.
Framför oss ligger fortfarande - och det är vi väl medvetna om - åtskilliga förhandlingsfaser som är extremt känsliga - tänk bara på kapitlen strukturfonderna eller jordbruket - men under de kommande tolv månaderna kommer anslutningsdörren äntligen att öppnas för de länder som tack vare sina ansträngningar har visat att de är redo, innan det blir dags att förnya denna församling.
År 2002 kommer med andra ord att bli av avgörande betydelse, något som kommer att återspeglas i kommissionens program.
Detta inte bara på grund av att, som jag redan har påpekat, förhandlingarna måste fortsätta och avslutas, utan på grund av att vi måste inleda arbetet på att bestämma mål och instrument som är anpassade till den nya situationen med en union som utvidgats med de nya medlemsstaterna, och detta gäller för alla gemenskapens politiska program.
Under 2002, men i än högre grad under 2003 och 2004 - och samma sak kommer att gälla även för dem som tar över efter oss under de kommande åren - måste vi genomföra en veritabel intellektuell revolution.
Detta stora Europa blir måttstocken för våra diskussioner, våra planer, våra handlingar.
Att anpassa sig till denna nya måttstock för Europa blir av avgörande betydelse för kommissionen, men det blir lika viktigt för de övriga institutionerna och för medlemsstaterna inom unionen.
Vi måste förklara denna nya verklighet för våra medborgare för att hjälpa dem att övervinna sin tveksamhet och verkligen inse utvidgningens mänskliga, kulturella och ekonomiska möjligheter.
Ur ekonomisk synpunkt är utvidgningen en av de sällsynta situationer som samtliga berörda parter kan tjäna på.
Utvidgningen kommer att medföra en bättre tillväxt såväl för de nya medlemsstaterna som för de nuvarande femton.
Naturligtvis kommer utvidgningen att få olika kraftiga effekter på olika länder och för olika regioner inom unionen.
Men tack vare den inre marknaden kommer dess fördelar att bli märkbara i unionen som helhet.
Men detta stora Europa kan inte begränsa sig till att enbart växa mot öster och söder.
Det borde gå vidare på vägen mot en gradvis tillnärmning av Balkan och främja en sfär av stabilitet vid sin egen tröskel mot Ryssland och Ukraina, liksom mot Medelhavet.
Inför mötet i Valencia i april kommer kommissionen att lägga fram förslag om hur partnerskapet Europa-Medelhavsområdet kan fås att fungera bättre, framför allt inom områdena utbildning och kultur.
Under 2002 kommer kommissionen också att föreslå åtgärder som är avsedda att stimulera investeringar och att förbättra samarbetet när det gäller invandringen samt att förstärka unionens roll i fredsprocessen i Mellanöstern.
Utvidgningen är en händelse av historisk betydelse.
Men den får inte leda till en förlamning av unionen.
Det är mot den bakgrunden som diskussionen om unionens styrelseformer skall föras, den diskussion som kommissionen har bidragit till genom att lägga fram sin vitbok.
Det är viktigt att det blir en diskussion mellan våra båda institutioner om de frågor som tas upp i vitboken och om de åtgärder som de borde leda till.
Om detta finns det detaljerade planer i arbetsprogrammet för 2002.
Diskussionen om Europa och om framtiden har under alla omständigheter utvidgats bortom de gränser som angavs i vitboken och den har nu fått en klart konstitutionell prägel.
Redan från de första dagarna av sin mandatperiod har emellertid denna kommission kämpat för att unionen skall få fart på diskussionen om institutionerna.
Redan i september 1999 när jag talade inför er i denna kammare, så begärde jag uttryckligen att regeringskonferensen 2000 skulle godkänna en mer omfattande dagordning, förutom " resterna från Amsterdam ".
Jag sade till er vid det tillfället att jag fruktade en reform av minimalt format som skulle vara oförmögen att ge oss förutsättningar för att fatta beslut.
Efter Nicefördraget - viktigt, visst, men utan tvekan minimalt - framförde kommissionen tillsammans med parlamentet genast tanken på ett konvent, något som det nu råder en allmän samstämmighet om.
Detta är något som gläder mig, för jag är fast övertygad om att detta är den rätta vägen för att bygga upp ett nytt Europa som är öppnare och mer demokratiskt.
Under tiden pågår det i alla europeiska länder en omfattande diskussion om unionens framtid, en diskussion som bör fortsätta och som även i fortsättningen bör bli fruktbar för konventets arbete.
Den tid när man kunde fortsätta att skjuta upp nödvändiga reformer till morgondagen som om händelserna skulle avvakta våra beslut, är förbi.
Ett viktigt bidrag till denna diskussion har vi redan fått genom betänkandet av Méndez de Vigo och Kaufmann och genom den debatt som detta parlament genomförde om det betänkandet under plenarsammanträdet.
Inför Europeiska rådet i Laeken lade kommissionen den 5 december fram ett eget meddelande.
Som vi förklarade i det dokumentet, som enbart var avsett att erbjuda ett antal riktlinjer för diskussionen, så är problemets kärna att förnya och förstärka gemenskapsmetoden.
Vårt mål får inte vara att förändra den balans som byggts upp under de senaste femtio åren.
Det handlar snarare om att modernisera vårt system och att se till att de europeiska folken kan känna att det verkligen är deras.
Jag hoppas att resultatet av konventets arbete skall bli en sammanhängande text som bärs upp av en inre logik och inte av en inköpslista.
En text som antagits genom samtycke, dvs. som slipper ifrån enhälligheten till varje pris och som, för att inte avstå från den ambitionsnivå som är nödvändig, låter minoriteternas åsikter komma fram.
En text som blivit enklare, lättare att läsa och som klart och tydligt uttrycker såväl de principer som styr vårt handlande - och där stadgan över de grundläggande rättigheterna bör vara kärnan - som de mål vi strävar efter.
En text som tydliggör de offentliga europeiska myndigheternas organisation, dvs. som klart beskriver såväl institutionerna som de instrument som behövs för att nå de mål som tilldelats dem.
En text, slutligen, som kan utvecklas och som därför delats upp i ett antal grundläggande regler och föreskrifter av mer teknisk natur.
Innan konventets arbete inleds kommer kommissionen att tillkännage sina ståndpunkter i flera frågor, till exempel frågan om unionens och medlemsstaternas behörighetsområden, förstärkningen av parlamentets roll som lagstiftare, skillnaden mellan rådets verkställande och lagstiftande makt, samt kommissionens verkställande uppdrag.
Majoritetsbeslut i fler frågor, metoden för att förnya fördragen och unionens egna medel är andra frågor som också kommer att bli föremål för en politisk diskussion och som bör behandlas inom den närmaste framtiden.
När jag nu avslutar mina resonemang kring det kommande konventet skulle jag vilja dröja vid en fråga som normalt sett sammanfattas i ett enda ord: konstitutionen.
För mig är det viktiga inte namnet som ges till den text som blir resultatet av konventets och regeringskonferensens arbete.
Mitt mål är att denna text, tack vare sitt innehåll, tack vare den öppna och demokratiska process som skapat den, av alla till slut skall betraktas som en konstitution.
Jag är övertygad om att arbetsprogrammet för 2002 kommer att bli den röda tråd längs vilken våra båda institutioner under de kommande tolv månaderna skall kunna utveckla ett intensivt, konsekvent och fruktbart samarbete.
(Applåder)
