# ID: svediakorp-gov420349
# author: Corbey (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: NL
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 279
# sentences: 17
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman!
Den etiska dimensionen i denna debatt är av avgörande betydelse, men vi får inte låta det stanna vid det: vi måste också ta upp makt.
Vem har beslutanderätt över den mänskliga kroppen?
Biopatentdirektivet reglerar den makten.
Tyvärr är detta direktiv inte helt tydligt.
Möjligheterna till patent är för brett formulerade och därigenom kommer makten att ligga hos de stora patenthavarna på ett för ensidigt sätt.
Vi måste sätta något emot detta.
För det första måste vi underkasta direktivet en grundlig utvärdering av de socialekonomiska konsekvenserna och om det behöver föreslås en revidering.
För det andra måste vi se till att läkemedelsföretag är överens med allmänheten.
Det måste finnas offentligt inflytande på en forskningsagenda.
Vad vill vi veta, vad kan vi veta och vem får veta vad?
För det tredje måste vi se till att genterapi förblir tillgänglig för alla.
Det är fortfarande mycket dyrt med genterapi, och det kan medföra att tillgängligheten kommer i kläm.
För det fjärde måste vi ställa oss frågan vilka de samhälleliga konsekvenserna av den medicinska revolutionen är: vi blir äldre, vi blir mer individuella, vi bannlyser avvikelser, och allt detta får konsekvenser för de mänskliga förhållandena, för arbetsmarknaden och för hälsovården.
Slutligen måste vi utforma en offentlig forskningsagenda som vi inte får låta avgränsas av konstgjorda, etiska gränser.
Vi måste bort från en smal etik som baseras på ortodox religion till en bred samhällelig etik.
Det sjätte ramprogrammet spelar en viktig roll i sammanhanget, men samarbete mellan nationella offentliga institutioner är minst lika viktigt.
