# ID: svediakorp-gov420321
# author: Fiori (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-29
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: IT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,449
# sentences: 53
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(IT) Herr talman, herr kommissionär, ärade ledamöter!
I juni förra året lade president Bill Clinton i Förenta staterna och premiärminister Tony Blair i Förenade Kungariket fram en kartläggning av människans arvsmassa för världen, ett resultat deras respektive forskningsgrupper nådde samtidigt.
En månad senare fäste Nature världens vetenskapsmäns uppmärksamhet på de gjorda upptäckterna mer i detalj.
I dagarna nåddes vi av nyheten om det första experimentet som inleder processen med kloning av människor i Förenta staterna.
Som ofta är fallet med profetior som görs i efterhand höjs nu förskräckta röster som mycket indignerat unisont uttrycker fördömande och oro.
Forskarna själva erkänner att de har banat vägen för dem som vill begå dårskapen att klona människor.
Dessa båda händelser är historiska: mellan dem har det gått något mer än ett år, men det verkar nästan som om vi talar om två skilda historiska epoker.
Bortsett från de oroande scenarierna tror jag trots allt att jag kan slå fast att det mellan dessa båda historiska ögonblick har uppstått ett nytt sätt att utöva läkekonst: botandet av sjukdomar lämnar plats för en regenerativ läkekonst som är inriktad på att förutse sjukdomar.
Inom en snar framtid kommer vi förmodligen att kunna förutse vilka sjukdomar vi kommer att drabbas av och, vilket är ännu viktigare, urskilja sätt att undvika att de bryter ut.
På så sätt öppnar sig, som ofta i de mänskliga upptäckternas historia, två motsatta vägar: å ena sidan börjar den underbara vandringen på det terapeutiska hoppets väg.
Å den andra faller den ångestladdade mur som markerar gränsen till den etiska monstruositet kloning av människor innebär.
Vi har alltså den paradoxala uppgiften att staka ut gränserna i det okända mare magnum vi har framför oss.
Det handlar om det största projektet under det sekel som just har börjat, och det berör hela mänskligheten.
Det är just tack vare medvetenheten om detta som man har känt behovet att införa övervakningsgrupper som skall följa de nya forskningsprogrammens etiska, sociala och juridiska konsekvenser.
De enastående möjligheterna till vetenskapliga och medicinska framsteg har genast fått varningsklockor att ringa på grund av sin inneboende potential.
Det var fruktan som fick Unesco att tillsätta en bioetisk kommitté med uppgift att studera de sociala konsekvenserna av kunskaperna om våra gener och det var fruktan som ledde till att Allmänna förklaringen om människans arvsmassa och de mänskliga rättigheterna antogs 1997.
Den stora uppslutningen bakom förklaringen medförde att Förenta nationernas generalförsamling firade 50-årsdagen av ett annat mycket viktigt dokument - den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna - genom att anta Unescos förklaring om genetik.
Ändå har jag en känsla av att en del av de principer som vi har slagits så för oförklarligt försvinner när man kommer in på detaljbestämmelser.
Jag är medveten om hur omfattande denna fråga är, men jag skall ändå försöka mig på en sammanfattning av projektets återverkningar på de mänskliga rättigheterna och människovärdet, återverkningar som ligger till grund för vårt betänkande.
Jag skall sammanfatta försöket och åtagandet att förena vetenskapens efterlängtade framsteg med absolut respekt för att mänskligt liv är heligt i fyra målsättningar.
Som första punkt framträder de vetenskapliga genetikexperimentens framsteg när det gäller att uppnå terapeutiska fördelar.
Med kunskaperna om våra gener som utgångspunkt måste man göra kliniska experiment.
Läkekonsten i sig lär oss att det alltid kommer en punkt när dessa experiment måste göras på människor och således är det uppenbarligen nödvändigt att vidta alla åtgärder som syftar till att garantera säkerheten hos dem som underkastar sig dessa experiment, så att det inte finns någon som helst risk för deras hälsa, eller än mindre för deras liv, och man alltid kan basera sig på deras fria, upplysta samtycke.
För det andra kan vi, också med den bristfälliga information vi fortfarande har, hävda att de genetiska kunskaperna skulle kunna göra det möjligt att manipulera våra gener.
Därför är det absolut nödvändigt att redan i dag slå fast vilka dörrar vi aldrig skall öppna.
Här påminner jag återigen om Allmänna förklaringen om människans arvsmassa och de mänskliga rättigheterna som förbjuder ingrepp i könscellernas utvecklingskedja.
Jag tycker inte att det som inträffade i dagarna verkade ha detta som rättesnöre.
Kunskapen är dessutom någonting som utvecklas kontinuerligt och fordrar ständig övervakning.
Mot bakgrund av den information vi har är det enda som är säkert att embryona har mänsklig natur, oavsett vad det blir av dem.
För det tredje innebär dörrarna som leder till kunskap om arvsmassan att vi ställs inför allvarliga risker för brott mot privatlivets helgd, som en följd av kunskapen i sig.
Vi måste kunna garantera att den information som stammar ur kunskapen om vårt genetiska arv inte sprids till andra än de som använder den för vårt eget bästa.
Det står ju klart att om det skulle vara möjligt att få tillgång till information om att en individ har anlag för en viss sjukdom öppnar man lätt fältet för att en ny sorts diskriminering uppstår, till exempel på arbetsmarknaden, men inte bara där.
Vi måste vara medvetna om denna risk och om behovet av att vidta lämpliga åtgärder för att undvika den.
Ytterligare ett mål för mänsklighetens framtid som står på spel, slutligen, är målet att forskningen skall ha en universell karaktär.
Det är självklart att forskningen kräver betydande investeringar och att ekonomiska incitament är oundgängliga för framsteg.
Emellertid är det också så att vi inte kan acceptera att kravet på att resultaten av framstegen obestridligen skall tillhöra mänskligheten sätts i andra rummet.
Om vi inte kan göra nyttan av kunskapen om människans gener allmängiltig kan vi redan konstatera att vi har förlorat.
Då har vetenskapen i stället för att vara ett redskap för att skapa en rättvisare värld bidragit till att skapa ytterligare klyftor mellan fattiga och rika och gjort sig till ytterligare ett instrument för sociala skillnader.
Mot bakgrund av detta kan det inte undgå någon hur viktigt - och svårt - det är att på ett genomtänkt sätt göra en seriös reglering av patenten, med målet att skapa en rättvis fördelning av nyttan mellan alla människor: det är återigen en balansgång mellan incitament till initiativ och tryggandet av människovärdet och instrumentet för att uppnå detta.
Europarådet, som var angeläget att trygga mänskliga rättigheter i medlemsstaterna, gav klara anvisningar i Oviedo: förbud mot all diskriminering på grundval av genetiskt arv, förbud mot ingrepp i människans gener som inte sker av terapeutiska skäl, absolut förbud mot förändringar av arvsmassan och förbud att välja kön.
Jag anser att vi bör hålla oss till dessa punkter.
Ärade ledamöter!
Vi står inför en rad utmaningar för vetenskapsmännen, juristerna, etikspecialisterna, sociologerna och för dem som, som vi, skall staka ut gränserna för vår nya väg från institutionernas sida.
Jag har närmat mig betänkandet - denna uppgift som får ådrorna att koka och pulsarna att slå, och som jag inte vet om jag har varit vuxen - ledd av en princip som för mig är oavvislig: jag har inte ansett det vara rätt att gå vidare där framstegen skulle innebära att det mänskliga livets helighet fick maka på sig, där de krockar med respekten för människovärdet.
När denna kollision uppstår har jag ansett att det är de vetenskapliga framstegen som skall slå in på en annan väg.
En av dessa vägar känner vi till redan i dag: det är ett icke destruktivt alternativ som är lika lovande som forskningen på embryoceller, men som använder sig av celler från vuxna människor.
Jag tror att vi borde föredra denna inriktning som förutom att den är önskvärd inte medför några etiska och sociala konflikter.
Inom ramen för den biomedicinska forskningen förutsätter respekten för människovärdet att vetenskapen skall underkasta sig människan, inte tvärtom.
Alla mänskliga varelser skall skyddas under alla faser av sin existens, från befruktningen till en naturlig död, särskilt om de är sårbara eller har funktionshinder.
Jag är för framsteg inom den vetenskapliga forskningen, också eftersom de ger upphov till ekonomisk utveckling, men jag tycker att jag måste förhindra att de förvandlas till en slags dödsfälla för människan för att vi inte i tillräcklig grad har uppmärksammat de etiska principer som måste styra den.
Slutligen tackar jag alla de som har bidragit till mitt betänkande.
(Applåder)
