# ID: svediakorp-gov420301
# author: Patten (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: EN
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,670
# sentences: 60
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(EN) Herr talman!
Jag antar att det skulle vara en lätt överdrift att säga att kammaren var packad med välunderrättade vänner till f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, men de som är här i högsta grad kvalificerade att diskutera detta ämne, eftersom jag anser att de ledamöter som förvisso vet mest om Makedonien och som är - i vissa avseenden - mest välunderrättade om sydöstra Europa i sin helhet, befinner sig i kammaren.
Jag är oerhört tacksam för det bidrag som ledamöterna har gjort till vad som blivit en ganska framgångsrik utveckling av Europas strategi i Balkanområdet, och jag riktar ett särskilt tack till föredraganden, Lagendijk, för hans betänkande.
Låt mig bara återigen nämna sammanhanget i vilket vi har denna diskussion.
Ledamöterna känner till att Makedonien var det första landet med vilket vi förhandlade fram ett stabiliserings- och associeringsavtal.
Samtidigt som vi förhandlade om detta avtal, under vart och ett av mina besök i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien - och jag har förmodligen besökt Skopje mer än någon annan huvudstad i världen under de senaste åren - fick vi regelbundet ta emot klagomål om hur lång tid det tog för vårt utvecklingsbistånd att komma fram.
När krisen kom i år arbetade vi mycket hårt, och jag är särskilt tacksam för det arbete som min kollega Javier Solana utförde.
Vi arbetade oerhört hårt för att få ordning på f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.
Vi var mycket nöjda med Lake Ohrid-avtalet och sade direkt att vi skulle göra allt vi kunde för att hjälpa till med genomförandet av ramavtalet.
Mitt bekymmer var, som jag har förklarat för ledamöterna, att om vi inte gjorde särskilda ansträngningar, skulle vi inte kunna leverera biståndet tillräckligt snabbt.
Jag skulle mycket gärna ha gått igenom decentraliseringsprocessen i förhållande till f.d. jugoslaviska republiken Makedonien litet snabbare och levererat vårt bistånd på vanligt sätt, men detta innebar en risk.
Det säkraste sättet på vilket vi kunde leverera detta bistånd, var genom att utvidga Europeiska byrån för återuppbyggnads arbetsuppgifter, och detta är skälet till varför vi alla är här i kväll.
Jag känner till att vissa ledamöter förståeligt nog var litet förvirrade när det gäller vår förvaltningsstrategi.
I efterklokhetens ljus, som gör oss alla mycket klokare, skulle det kanske ha varit förnuftigt om vi hade rådfrågat ledamöterna på ett tidigare stadium.
Men jag hoppas att vi har lyckats att övertyga ledamöterna att vi inte hade någon avsikt att nedvärdera våra förbindelser med f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.
Jag träffade president Trikovsky tidigare i veckan.
Han var på väg till en frukostandakt - jag är rädd att jag inte var det - och jag tror att vi nu har lyckats övertyga honom och myndigheterna i Skopje att vi försöker att få fram biståndet så snart som möjligt, och vi har redan fått fram hjälp i form av elektricitet och bostäder, etc.
Det är förståeligt att ledamöterna kan tycka att det finns en viss förvirring i vår förvaltningsstrategi för hela regionen, men jag anser inte att jag är inkonsekvent när jag, å ena sidan, säger att vi måste arbeta genom EuropeAid, genom decentralisering, som nu har inletts och som vi nu måste genomföra så snabbt som möjligt, samtidigt som jag, å andra sidan, säger att det kan finnas enstaka tillfällen, i synnerhet kriser, som kräver olika typer av arrangemang.
Vi är t.ex. för närvarande i färd med att bedöma hur vi skall ta itu med situationen i Afghanistan - om vi skall sätta in en specialgrupp i landet för att få igång snabbverkande projekt så snart som möjligt.
Jag anser alltså inte att det är inkonsekvent att gå vidare med reformen av EuropeAid, samtidigt som man i bland kan tycka att det är nödvändigt med andra arrangemang.
Låt mig påminna ledamöterna om att vi ville ha 30 miljoner euro till genomförandet av ramavtalet, och att vi också har delat ut 12,5 miljoner euro inom ramen för mekanismen för akuta ingripanden.
Vi har anslagit omkring 5 miljoner euro genom ECHO till humanitärt bistånd, och vi har fått ett regelmässigt Cards-program på 42 miljoner euro till f.d. jugoslaviska republiken Makedonien för innevarande år.
Allt detta arbete, förutom ECHO-delen, kommer att gå genom byrån under de kommande månaderna.
Vad oss anbelangar, kommer nästa evenemang att handla om konferensen för givarländerna, som vi skall försöka att arrangera tillsammans med Världsbanken.
Det finns en rad villkor, som ledamöterna känner till.
Först och främst insisterade vi på genomförandet av ramavtalet om godkännandet av ändringarna av konstitutionen, genom parlamentet i Skopje.
Vi ville också att man skulle anta en lag om lokalt självstyre, därför att - helt uppriktigt - om man inte gör det, är det osannolikt att Förenta staterna deltar i en konferens för givarländerna.
Det är absolut nödvändigt, som min kollega kommissionär Solbes kommer att övertyga er om, att det måste finnas ett avtal med Internationella valutafonden, om vi skall kunna ge makroekonomiskt bistånd vid en konferens för givarländer.
Makroekonomiskt bistånd ges aldrig om det inte finns något sådant avtal.
President Trikovsky försäkrade mig i veckan att det nu är mycket troligt att man kommer att sluta ett avtal med IMF, och jag tror att det aktuella sammanträdet i Washington kommer att äga rum i början av december.
Jag hoppas därför att vi, efter antagandet av lagstiftningen, som jag har hänvisat till, efter ändringarna av konstitutionen och efter rekommendationen från IMF: s styrelse till ett avtal, kan hålla en framgångsrik konferens för givarländerna.
Om det är godtagbart för alla parter, och för f.d. jugoslaviska republiken Makedonien, kommer vi att hålla den före jul, men vid det tillfälle då den ser ut att bli mest framgångsrik.
Jag vill inte fastställa ett datum för andra gången och sedan tvingas skjuta upp det, eftersom detta skulle vara katastrofalt.
Jag är mycket tacksam för ledamöternas snabba utarbetande av sina yttranden om våra förslag.
Jag beklagar att jag inte kan uttrycka min tacksamhet genom att godta alla de ändringsförslag som har lagts fram.
I vanlig ordning har jag ingen möjlighet att göra det.
Vissa ändringsförslag, t.ex. hänvisningarna till den provisoriska karaktären av vår verksamhet, har inget faktiskt rättsligt värde.
Andra - har jag förstått - är inte helt lämpliga att införas i ett rättsligt beslut.
Jag vill emellertid ge ett något annorlunda gensvar på två av de framlagda argumenten, som ni kommer att förstå.
Jag vill först och främst naturligtvis garantera parlamentet att det kommer att rådfrågas om det skulle bli tal om att utvidga byrån till andra länder.
Om vi skulle föreslå detta, kommer vi naturligtvis att rådfråga parlamentet.
För det andra tar ledamöter upp - och detta är en fråga som Swoboda har tagit upp på ett mycket vältaligt sätt - frågan om okränkbarheten i samband med förvaltningen av vår verksamhet i sydöstra Europa.
De oroas över sammanhållningen av verksamheten i sydöstra Europa, och uppmanar oss, förståeligt nog, att redovisa vår strategi för förvaltningen av gemenskapsbiståndet till Balkanområdet.
Detta gör jag gärna.
Jag vill bara be parlamentet att inte pressa mig att göra det före den 31 januari.
Jag skall berätta skälet till detta för parlamentet.
Det är en grupp med skickliga personer från kommissionen som arbetar i Balkanområdet.
De använder tre fjärdedelar av sin tid till sammanträden i rådet, i rådgivande specialgrupper och till att utarbeta rapporter; vi är just nu i färd med att utarbeta en rapport till rådet, som parlamentet naturligtvis kommer att få ta del av, om den övergripande utvecklingen hos stabiliserings- och associeringsprocessen.
Jag vill inte ställa orimliga krav på dem, men jag kan försäkra parlamentet att jag - så snart jag kan nästa år - skall komma till parlamentet och försöka att redovisa den typ av strategi som jag anser att ledamöterna har rätt att be om, och som vi gärna redovisar.
Det är mycket viktigt att parlamentet då och då ser till att ta reda på att vi faktiskt vet vad vi håller på med.
Jag har haft detta arbete i drygt två år och det jag kommer att säga antyder inte att allt som har hänt har att göra med att det kommit en ny kommission - jag antyder inte detta över huvud taget.
Men vi har, först och främst, sett en omvandling i regionen i och med de senaste beundransvärda händelserna, som ledamoten nämnde: valen i Kosovo och utvecklingen i f.d. jugoslaviska republiken Makedonien.
Vi vet att varje gång vi tar några steg framåt, kommer något att hända som drar oss tillbaka igen, men jag anser att vi från Kroatien till Serbien, till Makedonien och Albanien, är på väg i rätt riktning.
Vi har en sammanhållen strategi och vi har gjort anmärkningsvärt stora framsteg.
Vi har gjort dessa framsteg, eftersom vi har samarbetat på ett sätt som gett stabilitet i regionen och stött dem som är beredda att på ett djärvt sätt argumentera och arbeta för ekonomiska och politiska reformer.
Efter en genomförd stabiliserings- och associeringsprocess, kan det bli tal om medlemskap i Europeiska unionen.
Detta har varit den mest överväldigande delen i samband med uppgiften att skapa fred och stabilitet i sydöstra Europa.
Vi måste se till att de enorma politiska och ekonomiska investeringar som vi har gjort under de senaste åren fortsätter att ge avkastning i form av en stabil utveckling.
Detta kommer naturligtvis att bli mer troligt om vi får möjlighet att samarbeta med parlamentsledamöterna.
