# ID: svediakorp-gov420261
# author: Schreyer (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: DE
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,916
# sentences: 78
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Herr talman, ärade ledamöter! 1995 undertecknade medlemsstaterna gemensamt en överenskommelse, som föreskriver att medlemsstaterna straffbelägger bedrägerier mot gemenskapens finanser, som ett skydd för gemenskapens intressen och ekonomi.
Senare undertecknades också protokoll som även nämner korruption och penningtvätt efter bedrägerier mot gemenskapens finanser som åtalspunkt.
Det finns egentligen ingenting att anmärka på dessa överenskommelser och protokoll, utom att alla hittills inte ratificerats, och därmed har de ännu inte trätt i kraft.
Jag vill inte förtiga att det år 2000 har skett saker med tanke på ratificeringen.
Jag har också vid alla möten med finansministrarna nästan som en bönekvarn upprepat kravet på ratificering, men det är ju den siste som avgör hastigheten.
Det protokoll där det också bestäms att penningtvätt är en åtalspunkt, har hittills bara ratificerats av sju medlemsstater.
Det skulle dröja lika länge om man väntade på att denna process skall slutföras.
Det vill vi inte acceptera; därför läggs förslaget till direktiv fram, som omvandlar det väsentliga innehållet i protokollet och överenskommelsen till ett direktiv, och detta har ju också redan åtskilliga gånger diskuterats i parlamentet och alltid krävts just av talmannen.
Jag vill tacka er, fru Theato, och naturligtvis hela utskottet, för att ni håller med oss om att det nu räcker, nu tar vi gemenskapsrätten till hjälp och förlitar oss inte på överenskommelsen, alltså instrumentet i den tredje pelaren.
Budgetkontrollutskottet har lagt fram många ändringsförslag, som röstats om i utskottet.
I fråga om många av dessa förslag delar kommissionen målsättningen och önskemålet.
Ändå - för den stora majoriteten av ändringsförslagen är det framlagda förslaget till direktiv enligt kommissionens mening inte rätt juridisk plats.
Jag vill därför be om att man inte så att säga tar förslaget till direktiv som en julgran, på vilken man kan hänga upp många riktiga önskemål och förslag.
Det gäller särskilt den europeiska åklagarmyndigheten.
Herr Bösch, jag vill än en gång säga följande: Kommissionen är naturligtvis fördragens väktare.
Enligt vår entydiga analys omfattas den inte av artikel 280, i den form som artikeln har i fördraget, och inte heller den " lilla " åklagarmyndigheten, för att än en gång använda detta begrepp.
Det saknas enligt vår bedömning, och den delas ju för övrigt också av vissa, en rättslig grund för övervakningskommittén för OLAF.
Det vore inte heller möjligt att välja instrumentet med en förordning, ty exempelvis sägs det i det förslag som ni nu lagt fram att en undersökningsdomare skall tillsättas vid EG-domstolen.
EG-domstolens uppgifter och domarfunktioner är emellertid fastlagda i detalj i fördraget.
Därför är det inte möjligt att så att säga genom en förordning institutionalisera en ny undersökningsdomare.
Även detta kräver en ändring av fördraget.
Men vi kommer att om några få veckor - Theato nämnde det - lägga fram grönboken.
Denna grönbok kommer naturligtvis att vara inledningen till en omfattande diskussion.
Jag är helt säker på att ni som förkämpe för detta förslag kommer att föra med er just denna diskussion så att säga in i fackkretsarna och medlemsstaterna, så att vi inte än en gång får uppleva den situation som vi hade i Nice, att det fanns bara förbehåll, men inte något godkännande.
Även för andra ändringsförslag saknas det enligt vår åsikt en rättslig grund.
Föreskrifter rörande samarbete mellan de nationella åklagarmyndigheterna vore inte förenliga med artikel 280 i fördraget, eftersom det gäller tillämpningen av medlemsstaternas straffrätt liksom deras straffrättsskipning.
Inte heller förslaget att omvandla direktivet till en förordning kan kommissionen godkänna eftersom gemenskapen för närvarande inte kan skapa någon rätt som är direkt tillämpbar i medlemsstaterna.
Jag förstår er begäran, och jag stöder naturligtvis med tanke på nuvarande situation kravet att snabbt förverkliga detta önskemål, men vi är ju långt från i det läget att Europeiska gemenskapen kan skapa en direkt gällande rätt.
Jag är säker på att just detta sannerligen inte heller skulle godkännas i de nationella parlamenten.
Ändringsförslag som kommissionen utan förbehåll kan godkänna är förslag 2 och 11.
Där understryks än en gång hur viktigt det är att införa den nya artikel 280 för skyddet av de ekonomiska intressena.
Ändringsförslag 27, där det föreskrivs frihetsstraff som kan leda till utlämning, är absolut nödvändigt för en effektiv bekämpning av den ekonomiska brottsligheten, och kommissionen vill även godkänna de respektive första meningarna i ändringsförslag 3 och 7, såvida man röstar separat om dem i morgon.
Jag vill också uttryckligen säga att förslagen om att utvidga listan med åtalspunkter för att skydda de ekonomiska intressena är mycket beaktansvärda, och enligt min åsikt värda att överväga, nämligen när det gäller bedrägerier i samband med anbudsförfaranden samt missbruk av tjänst.
Här är det verkligen mer en fråga om vilken strategi man väljer.
Den strategi som kommissionen föreslagit är att överta överenskommelsens ordalydelse så att säga tel quel och därmed ställa medlemsstaterna inför den situationen att de ju redan en gång har godkänt exakt denna text, och att det nu alltså inte finns någon anledning att omvandla den till ett annat instrument, vilket skulle ta en viss tid att genomföra.
Det är en av de rättsliga åtgärder som kommissionen lägger fram för att skydda gemenskapens ekonomiska intressen.
Kommissionen har i rapporten om bedrägeribekämpning gjort en lista över vilka förslag vi har lagt fram under 2000, exempelvis förslaget om att ändra direktivet om tvättning av pengar, förslaget om skydd av euron mot förfalskningar eller åtgärderna för att bekämpa piratprodukter.
De hör ju också till området med bedrägeribekämpning.
På totalt 50 sidor i kommissionens rapport räknas också de åtgärder upp som medlemsstaterna under år 1999 och 2000 har vidtagit för att skydda gemenskapens finanser.
De börjar med Belgiens utvidgning av ansvaret för tullförvaltningen till en tolvmilsgräns utanför kusten, vidare exempelvis Danmarks inrättande av ett centralt kontrollinformationssystem inom tull- och skatteförvaltningen, och vidare Spaniens utökning av personalen inom generalinspektionerna för jordbruksutgifter i Spaniens regioner.
I Förenade kungariket inrättades exempelvis en samordningsenhet för övergripande undersökningar i fråga om strukturfonderna.
För strukturfonderna har föredraganden, herr Bösch, tagit med den mycket kritiska rapporten från revisionsrätten, där det förklaras på hur olika vis medlemsstaterna tillämpar förordningen, och att fel vid genomförandet av strukturfonderna måste anmälas.
Jag kan försäkra er att jag också delar er och revisionsrättens kritik.
Vi arbetar därför mycket intensivt på att tillsammans med medlemsstaterna se till att denna anmälningsförordning följs på ett mer enhetligt och framför allt grundligare sätt.
Vi ser ju också de första framstegen.
Jag vill verkligen än en gång säga: Även om vi när det gäller tolkningen förmodligen fortfarande är av olika åsikt, så har genomförandet under de tidigare åren varit mycket tveksamt.
Enligt vad vi har konstaterat har det dröjt evigheter tills något fel har anmälts.
Det är nu i själva verket bättre, men det leder naturligtvis till att det ju också anmäls fler fel.
Det är som med polisstatistiken.
Är det bra eller dåligt, om det antal fall som polisen avslöjar, ökar eller minskar?
Jag vill därför verkligen be er att inte misskreditera de medlemsstater som tar sina felanmälningar på allvar och faktiskt också, i enlighet med förordningen, ofta lämnar in anmälningar, och inte säga att de praktiskt taget utgör högborgen, ty det är ett komplicerat instrument.
Vi har så att säga ett negativt incitament: Ju fler fel som anmäls, desto mer information har vi naturligtvis också till förfogande för att sedan göra ekonomiska ändringar.
Vi kan bara inte bortse från denna metod.
Jag är också ense med föredraganden, med er, herr Bösch, om att vi måste göra statistiken mera informativ, för att kunna konstatera vad som är nya anmälningar och vilka anmälningar som redan förut funnits i statistiken.
Framför allt måste vi granska vad anmälningarna egentligen resulterat i, och vilka åtgärder som vidtagits.
OLAF arbetar med det, Generaldirektoratet för budget och Generaldirektoratet för regionalpolitik arbetar med det, men det är en mödosam affär.
Jag är säker på att vi inte heller nästa år kommer att uppnå det som vi verkligen eftersträvar, utan vi kommer att få se att vi så att säga sektor för sektor kommer fram till att den blir mer informativ.
Det beror också på samarbetet med medlemsstaterna, och här arbetar ju OLAF intensivt tillsammans med den s.k.
Cocolaf (rådgivande kommittén för samordning inom området för bekämpning av bedrägerier).
Men jag kan meddela att varje misstanke om bedrägeri - också när det gäller strukturfonderna - förs vidare till OLAF.
De oftast förekommande oriktigheterna i fråga om strukturfonderna gäller exempelvis fall, där medlemsstaterna godkänner projekt efter att stödperioden egentligen redan gått ut.
Det dyker också upp sådana fel som att andra politiska områden i gemenskapen inte beaktas.
Ett mycket vanligt fel är att projekt godkänns, fastän man ännu inte gjort någon bedömning av miljöriskerna.
Många medel används för infrastrukturområden, och det är som sagt ett mycket vanligt fel.
Om man nu undrar vilken skada som kan uppstå på grund av detta, är det naturligtvis svårt att säga.
Det är inte någon ekonomisk skada, men kanske är det en miljöskada, eftersom man ju inte gjort någon bedömning av miljöriskerna.
Med tanke på ekonomiska ändringar, även detta en väsentlig punkt, kommer vi att ha skärpta regler för den nya stödperioden.
Ni har i betänkandet krävt att det, med tanke på de ekonomiska ändringarna och strukturfonderna, till den 15 december skall göras upp en lista över alla fel som har anmälts under perioden 1995-2000.
Det är uppgifter som vi inte har till hands, och som inte så snabbt kommer att finnas till förfogande.
Kommissionen kan lova att vi skall försöka att nu för de nya felanmälningarna få dem direkt så att det är informativa anmälningar, just för att se vilka fel som är förknippade med ekonomiska skador.
Hur kan man anta att direktivet för att skydda de ekonomiska intressena kommer att behandlas i rådet?
Några medlemsländer har tyvärr redan mycket klart uttalat sig mot detta direktiv, nämligen av rättsdogmatiska skäl.
Ni har nämnt det.
Alla medlemsstater kommer då i rådet att säga: ja, naturligtvis, vi måste göra något på det området, men ändå kommer det att argumenteras att nej, detta vore något som hör till den tredje pelaren och inte till den första pelaren.
Jag skulle gärna någon gång vilja uppleva att dessa justitieministrar, som argumenterar på så vis, skulle göra det i en offentlig diskussion.
Ingen människa skulle förstå det.
Befolkningen accepterar inte heller att man säger att det här inte går att göra någonting eftersom det ena hör till första pelaren och det andra till den tredje, och att gemenskapen bara skulle kunna handla via den tredje pelaren.
Det är helt klart att skyddet av gemenskapens intressen också kräver gemenskapsinstrument, och jag är mycket glad och tacksam över att Europaparlamentet och kommissionen här arbetar för samma sak.
