# ID: svediakorp-gov420228
# author: Vitorino (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: PT
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 2,294
# sentences: 69
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


Fru talman, ärade ledamöter!
Jag skulle först och främst vilja tacka ledamot Gebhardt för hennes betänkande om inrättandet av Eurojust-enheten.
De tankar som kommissionen gav uttryck för i sammanhanget i sitt meddelande i november 2000, samt de rekommendationer som Europaparlamentet antog i maj i år, efter ett betänkande från ledamot Gebhardt, är i stora delar medtagna i den text som rådet nu håller på att ta ställning till.
Därför tror jag att det räcker om jag begränsar mig till att understryka två eller tre aspekter lite mer särskilt.
För det första, som ledamot Gebhardt nämnde, har de regler som rör skydd av personuppgifter, i den versionen som nu håller på att bedömas, utvecklats och förbättrats.
I förslaget har man intagit en balanserad hållning som samtidigt respekterar medborgarnas legitima intressen och grundläggande rättigheter och behovet av en effektiv samordning av de rättsliga utredningarna och åtgärderna.
Det kommer att finnas en gemensam översynsmyndighet, oberoende när det gäller uppgiftsskydd, och om så behövs rättsliga lösningar tillgängliga för de nationella domstolarnas kontroll.
Rollen för unionens institutioner har dessutom förstärkts och kommissionen är knuten till Eurojusts arbete inom vart och ett av dess ansvarsområden.
Parlamentet kommer att hållas fullständigt informerat om budgetfrågorna och jag hoppas att uppgiften att godkänna budgeten också kommer att tilldelas parlamentet.
I ledamot Gebhardts utmärkta betänkande finns det också en lista med kompletterande ändringsförslag, av vilka de flesta har godkänts av kommissionen.
Som exempel kan jag nämna de som handlar om sammansättningen för den gemensamma tillsynsmyndigheten för personuppgifter, samarbetet mellan kommissionens organ för bedrägeribekämpning, Europeiska byrån för bedrägeribekämpning och Eurojust, parlamentets godkännande av budgeten, tiderna för att lagra uppgifterna eller vilken lag som skall tillämpas då någon skada uppstått på grund av en inkorrekt behandling av sådan uppgifter.
Jag hoppas att rådet även tänker ta hänsyn till dessa förslag.
Fru talman, ärade ledamöter!
När det gäller de två andra initiativen som håller på att behandlas har händelserna den 11 september 2001 tragiskt nog bekräftat eller gett underlag för de rekommendationer som Europaparlament antog den 5 september 2001, efter ett initiativbetänkande utarbetat av ledamot Graham Watson.
Som kommissionär med ansvar för rättsliga och inrikes frågor skulle jag vilja lyckönska och offentligt hylla ledamoten och ordföranden för utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter vid detta parlament, vars ansträngningar, vars namn, för alltid kommer att förknippas med detta politiskt betydelsefulla initiativ som ju bekämpningen av terrorism och brottslighet i Europeiska unionen är.
Rekommendationerna i Watson-betänkandet från september har beaktats i stor utsträckning i de förslag som kommissionen presenterade den 19 september och som nu bedöms av rådet.
Jag skulle vilja börja med förslaget till rambeslut som rör kampen mot terrorismen.
När det gäller detta förslag har diskussionen i rådet kretsat kring de tre viktigaste och samtidigt mest problematiska frågorna: Definitionen av terroristbrott, bestämningen av behörighetsreglerna för att döma terroristhandlingar och vilka påföljder som skall kunna tillämpas på terroristhandlingar.
När det gäller definitionen är man angelägen om att försäkra sig om att den legitima handlingen, som t.ex. i samband med fackföreningarnas eller antiglobaliseringsrörelsernas aktiviteter, inte under några omständigheter får ingå i rambeslutets tillämpningsområde.
Kommissionen har redan från börjat skrivit under denna tolkning och anser att den lösning som vi strävar efter är en lösning som, samtidigt som den respekterar den huvudsakliga strukturen i kommissionens ursprungliga förslag, dvs., " definitionen av terroristbrott med utgångspunkt från en bestämning av ett objektivt element, en terroristhandling, tillsammans med en bestämning av ett subjektivt element, terroristmotivet, enligt förslagets lydelse, " - detta är den text som nu bedöms av rådet - gör det möjligt att mer detaljerat bestämma vilka rekvisit som måste vara uppfyllda för att ett brott som anses vara ett terroristbrott skall vara beskrivna i själva lagen.
Därför stöder vi en förbättring av definitionen i texten som rådet nu håller på att ta ställning till.
Denna aspekt ger dessutom ytterligare en garanti: Den att inget vanligt brott, inte ens de våldshandlingar som uppstår som incidenter i samband med vissa demonstrationer, kommer att täckas av det instrument som skall beivra terrorismen.
Rådet håller nu på att se över möjligheten att införa en förklaring som förtydligar att alla de som handlar i intresse av att bevara eller återställa demokratiska värden, så som det bl.a. förhöll sig i fallet med några medlemsstater under andra världskriget, inte får anses vara terrorister.
Denna aspekt går i samma linje som några av de ändringsförslag som parlamentet lagt fram för att se till att de grundläggande fri- och rättigheterna som våra länder grundar sig på inte i något fall blir drabbade av det nuvarande rambeslutet.
När det gäller behörigheten håller diskussionen i rådet på att leda fram till en lösning som ligger mycket nära den som förespråkas av de ändringsförslag som Europaparlamentet lagt fram.
I rådet finns det ett samförstånd om en balanserad formel som kombinerar kommissionens ursprungliga förslag och det mer ambitiösa projekt som några medlemsstater och parlamentet har föreslagit som handlar om att domstolarnas behörighet skall kunna utsträckas till hela unionens territorium.
Därmed skulle medlemsstaterna om de så önskar kunna vidga sin behörighet om brottet har begåtts på någon annan ort i unionen.
När det gäller den tredje frågan, den om påföljderna, tror jag att det huvudsakliga problemet i detta rambeslut fortfarande är bristen på samförstånd om en gemensam nivå på påföljderna för enskildas terroristbrott.
Kommissionen är ännu inte nöjd med det synsätt som nu gäller för enskildas brott enligt vilket gällande påföljder för terroristbrott begångna av enskilda individer inte kommer att harmoniseras, utan i stället skulle hårdare påföljder tillämpas än dem som finns i den nationella lagstiftningen för samma brott, men begångna utan det särskilda uppsåt som krävs för terroristhandlingar.
Om vi begränsar våra ambitioner på det här viset anser jag att vi inte uppfyller det mandat som föreskrivs i punkt e i artikel 31 i fördraget, inte heller den rekommendation som finns med i Watson-betänkandet.
Förutom detta skulle det inte finnas någon överensstämmelse med den omständigheten att vi i tidigare instrument har lyckats godkänna gemensamma påföljder för förfalskning av euro, för medhjälp till illegal invandring eller människosmuggling, och det skulle vara oförklarligt varför vi inte kan lyckas nå samma ambitionsnivå då det handlar om att sanktionera terroristhandlingar.
Jag hoppas att det skall vara möjligt att hitta en lösning med utgångspunkt från det förslag som kommissionen lagt fram för att skapa en rad påföljder för enskildas brott som nämns i artikel 1 och 2 i kommissionens förslag, med en högre flexibilitet vid tillämpning på gällande straffskala i nationell lagstiftning i de enskilda medlemsstaterna.
Slutligen förutses i detta rambeslut att medlemsstaterna skall vidta alla åtgärder som står till buds för att se till att lämplig hjälp ges till offrens anhöriga, och om möjligt tillämpa rambeslutets artikel 4 om bestämmelser för offren i brottmålsprocessen.
Detta synsätt följer parlamentets inställning helt och hållet.
Fru talman, ärade ledamöter!
När det gäller det andra rambeslutet, det om en europeisk arresteringsorder, anser vi att det bör grunda sig på principen om ömsesidigt erkännande av rättsliga beslut i brottmål, vilket då motsvarar de slutsatser Europeiska rådet kom fram till i Tammerfors i oktober 1999, och de anvisningar som stats- och regeringscheferna gav oss vid Europeiska rådet i Gent den 19 oktober i år.
Den text som nu debatteras, som lagts fram av ordförandeskapet, innefattar en positiv lista över brott då inte kravet på dubbel straffbarhet skall behöva vara uppfylld.
Som ledamöterna redan vet syftade det förslag från kommissionen som nu debatteras på att ett hävande av den dubbla straffbarheten måste vara universell, med undantag för en negativ lista som kommissionen bestämt.
Efter Europeiska rådet i Gent stod det klart att kommissionens synsätt inte skulle vinna något stöd från en majoritet i rådet.
Därför har ordförandeskapet arbetat fram ett kompromissförslag, ett förslag som utgår ifrån att ett verkställande av den europeisk arresteringsordern i samband med brott som finns upptagna på den positiva listan inte skall kräva dubbel straffbarhet.
Kommissionen är beredd att stödja detta kompromissförslag från ordförandeskapet under förutsättning att de brott som finns med på den positiva listan blir ett väsentligt antal och markerar ett tydligt och klart budskap om att vi har stärkt mekanismerna för rättsligt samarbete för att bekämpa olika former av gränsöverskridande organiserad brottslighet.
För att mekanismen för den positiva kampen skall fungera och vara effektiv är det nödvändigt att de brott respekteras som omfattas av gällande lagstiftning i varje medlemsstat som utfärdar en arresteringsorder då brotten på den positiva listan definieras.
Det är väsentligt.
Utan respekt för denna väsentlighet skulle villkoret om dubbel straffbarhet bli återinförd även för dessa brott, vilket är precis det som vi vill undvika.
Jag tror att vi håller på att närma oss en överenskommelse om vad den positiva listan skall innehålla.
Men för närvarande är överenskommelsen ännu inte helt uppnådd och tryggad.
Jag hoppas att det skall bli möjligt vid rådet den 6 och 7 december att komma fram till en enhällig överenskommelse om en innehållsrik positiv lista som motsvarar målet om en mekanism för en effektiv europeisk arresteringsorder som är lätt att tillämpa.
När det gäller den sista punkten som jag skulle vilja ta upp här har kommissionen i sitt förslag tagit med en del regler i syfte att förena en effektiv kamp mot brottslighet med ett skydd av medborgarnas grundläggande rättigheter och friheter.
Jag hoppas att rådet kan motstå frestelsen att ta bort skyddsbestämmelser med argumentet att de inte är nödvändiga då medlemsstaterna i alla fall är skyldiga att respektera de rättsliga garantierna.
Det stämmer att en av de väsentliga delarna av denna mekanism är principen om ömsesidigt förtroende som är ett resultat av att medlemsstaterna undertecknat den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter 1950 och tillsammans ha proklamerat Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna i december 2000.
Men jag tror att det är minst lika viktigt att understryka några specifika mekanismer som skall tas med i detta rambeslut för att garantera och värna om medborgarnas grundläggande rättigheter.
Andra ändringar som går i samma riktning är att anpassa skrivningen av Ne bis in idem, som finns i artikel 29 i kommissionens förslag, och formuleringen av artikel 50 i stadgan om Europeiska unionens grundläggande rättigheter, för att se till att arresteringsordern åtföljs av bevis på att personen verkligen har blivit informerad om förfarandet, så att denna hinner förbereda sitt försvar i händelse av dom i sin frånvaro.
Ett annat bra exempel på sådana bestämmelser är avräkningen av tiden för fängelsestraffet för brott beskrivet i artikel 24 i kommissionens förslag, då häktningstiden i den medlemsstat där det verkställs måste tas med i beräkningen för en beräkning av kompensationen i de fall då personen som utlämnas inte blir fälld.
Det måste finnas en balans mellan behovet av snabbhet och effektivitet vid samarbete mellan rättsliga myndigheter och personernas egna intressen, vilka inte får bli föremål för ytterligare och överdrivna besvär, eller se sina möjligheter till försvar inskränkta.
Från kommissionens sida anser vi det önskvärt i fråga om en bestämning av bestämmelser och principer som garanterar de grundläggande rättigheterna i ett gemensamt rättsligt område att dessa bestämmelser stärks, och därför är kommissionen medveten om att det är önskvärt att fortsätta arbeta för en tillnärmning av medlemsstaternas process- och straffrättsliga lagstiftning.
Vi måste samtidigt garantera en effektiv rättslig handläggning och ett tillvaratagande av individernas rättigheter.
Därför kan det bli nödvändigt att på EU-nivå på ett mer likformigt sätt hantera rätten till språkligt stöd, lämplig behandling av bevismaterial och frågan om det rättsliga borgenssystemet.
Kommissionen håller på att fundera över att lägga fram ett meddelande om dessa aspekter som skulle kunna omfatta många olika element.
Dessa frågor kräver ett horisontellt bemötande och därför föreslår vi att de skall utvecklas senare i en specifik mekanism.
Fru talman, ärade ledamöter!
Jag tänker avsluta med att hänvisa till ledamot Watsons muntliga ändringsförslag som i dag lades fram här i kammaren.
När vi nu håller på att diskutera kommissionens synpunkter måste ansträngningar vidtas för att förhandla, så att vi kan uppnå en överenskommelse mellan alla femton.
Inte en överenskommelse till varje pris, utan en överenskommelse som besvarar utmaningen att bekämpa den terrorism och organiserad brottslighet som vi nu upplever.
Jag tackar det belgiska ordförandeskapet för dess ansträngningar att försöka uppnå en sådan överenskommelse.
Men jag skulle också vilja förtydliga att det är möjligt att nå en överenskommelse om en lista på trettiofyra brott för den europeiska arresteringsordern så som minister Anne Neyts-Uyttebroeck sade.
Och samtidigt förtydliga att på denna lista förekommer inga mindre brott eftersom den är knuten till konventionen om Europol.
Jag tycker att om dessa brott anses vara relevanta brott för polisiärt samarbete inom Europol bör de också oundgängligen vara det för det straffrättliga samarbetet.
Oberoende av de nationella rättsliga formerna och det moraliska fördömandet som det ena eller andra brottet kan ge upphov till, är jag övertygad om att den väg vi måste ta i dag är att försöka nå en överenskommelse mellan alla femton, en ordentlig överenskommelse med en lista på brott för vilka den europeiska arresteringsordern skall gälla.
Om en överenskommelse mellan alla femton inte skulle vara möjlig får vi tänka på senare vad vi måste göra sedan.
