# ID: svediakorp-gov420210
# author: Barnier (speaker)
# authorBorn: 
# pseudonym: 
# translator: 
# title: 
# subtitle: 
# originalTitle: 
# manuscriptDate: 
# originDate: 2001-11-28
# retrieveDate: 2020-06-24
# sourceDescription: Retrieved from Språkbanken's collection 'Europarl - svenska', containing the Swedish part of the European Parliament Proceedings Parallel Corpus.
# genre: governmental
# subgenre: European Parliament, EU, speech
# location: 
# language: sv
# languageVariety: 
# codeswitching: 
# originalLanguage: FR
# manuscript: 
# manuscriptChapter: 
# manuscriptPages: 
# printer: 
# printedVolume: 
# printedIssue: 
# printedPages: 
# printedDate: 
# editor: 
# publisher: 
# digitisationMethod: 
# transcriptionPrinciples: 
# transcriber: 
# retrievedFrom: Språkbanken (https://spraakbanken.gu.se/)
# retrieveFormat: XML
# annotation: tokens, lemma, POS, morphology, syntax
# annotationMethod: automatic
# words: 1,713
# sentences: 55
# sentenceOrder: original
# URL: https://spraakbanken.gu.se/resurser/europarl-sv
# cite: 
# availability: CC-BY attribution (https://creativecommons.org/licenses/by/4.0/)


.
(FR) Fru talman, herr minister, mina damer och herrar parlamentsledamöter!
Jag vill i min tur för kommissionens räkning tacka er för täta innehållsrika inlägg av hög kvalitet under hela denna debatt om två stora frågor som sammanförts: styrelseformen och Laeken.
Jag ber er att ursäkta ordförande Prodi som tvingades lämna kammaren för en stund sedan, för ett nödvändigt åtagande i Ekonomiska och sociala kommittén.
Låt mig, när det gäller styrelseformen, betona de allra första orden från Kaufmann, som jag återigen precis som Prodi skulle vilja tacka mycket uppriktigt för hennes tillgänglighet och för kvaliteten i det arbete hon utfört för er i denna både viktiga och svåra fråga.
Ni uttryckte det mycket bra, fru Kaufmann: debatten om styrelseformerna är en del av den stora debatten om unionens framtid.
Det är inte bara vårt berättigande som står på spel - jag skall återkomma till det strax - det är också vårt sätt att vara och agera.
Kommissionen kommer, särskilt i vitboken om styrelseformerna, att främja systemet med Europaparlamentet som medlagstiftare.
Vi föreslår parlamentet i vitboken en bättre sits för att utöva sin företrädesrätt, däribland den som består i att bättre kontrollera kvaliteten i valen av lagstiftningsinstrument, de som består i att bättre kontrollera kvaliteten i utnyttjandet av experter - är den pluralistisk? - och kvaliteten i utnyttjandet av samråd - är den rättvis?
Om jag skall vara helt uppriktig återstår en diskussionspunkt mellan oss, som Swoboda betonade i sitt inlägg nyss, ni erinrade om det: vi är inte övertygade om att det är välgörande med en bestämmelse som skulle göra det möjligt att när som helst skjuta upp lagstiftningsakter, den berömda bestämmelsen om call-back, när kommissionens ansvar inom kommittéförfarandet inte är säkerställt.
Vi har föreslagit att vi tillsammans med er, med parlamentet och rådet, skall studera andra system som på de områden som i dag omfattas av medbeslutandet ger Europaparlamentet möjlighet att utöva sitt kontrollansvar på ett proportionellt sätt, dvs. rättvist.
Men utöver denna diskussionspunkt, som vi fortfarande måste arbeta med tillsammans, mina damer och herrar parlamentsledamöter, skulle jag vilja säga att vi bedömer den debatt ni just haft om samtliga frågor beträffande styrelseformerna som ett sätt att gå vidare efter dagens sammanträde.
Jag skulle i min tur nu vilja säga några ord om toppmötet i Laeken, som vi, liksom ordförande Prodi, arbetat mycket med.
Vi kommer fortfarande att arbeta mycket med Laeken och efter Laeken.
Jag har också i min tur välkomnat kvaliteten - jag gjorde det redan inför utskottet för institutionella frågor - i det arbete som utförts av era två föredragande, Jo Leinen och Méndez de Vigo.
En av er sade med sin vanliga uppriktighet något mycket hårt om kommissionen som står i centrum för gemenskapsmetoden och gemenskapsmodellen, och som har för avsikt att stå kvar i centrum med denna tredelade roll när det gäller förslag, övervakning och verkställande som den tilldelats i fördragen och som i och med den europeiska kontinentens återförening, när skillnaderna kommer att öka och centrifugalkrafterna kommer att bli alltfler, kommer att bli ännu mer nödvändig än vad den varit de senaste femtio åren.
Voggenhuber sade att " kommissionen har inga visioner ".
Jag tror inte att han är här så att han kan höra mitt svar, men jag skall ändå ge det.
Var och en har rätt att ge ordet " vision " den innebörd han eller hon vill.
För egen del har jag snarare för vana att tillämpa förnuftets pessimism och viljans optimism, och att jag citerar detta vackra uttalande av Jean Monnet beror helt enkelt på att jag vill upprepa det som minister Michel nyss sade, eftersom han erkände att han på sätt och vis kommit hit för att finna möjligheter till en kur av optimism som han inte fick i andra kamrar.
Jag ville därför hänvisa till det vackra uttalandet av Jean Monnet.
Ordförande Prodi aviserade när det gäller voluntarism fyra strategiska målsättningar, och det har varit ett gemensamt drag i många av era inlägg.
Vi vill hålla oss till dessa, och han får själv tillfälle att i sitt inlägg redogöra för det aktuella läget i unionen, under sammanträdet den 11 december, och bevisa att han håller sig till detta.
Vad skulle parlamentet ha sagt om kommissionen till och med före konventet, som vi kämpat för tillsammans, hade lagt fram sin definitiva vision om vårt konstitutionella fördrag eller vår konstitution, och struntat i eller föregripit den demokratiska debatt som för första gången skall uppstå om så breda frågor?
Jag vet det mycket väl, jag säger det under kontroll av min kollega och vän Vitorino, som arbetat mycket tillsammans med er under det föregående konventet om de grundläggande rättigheterna; nu handlar det om ämnen som är politiskt mer öppna och sannolikt svårare.
Debatten måste äga rum.
Vi skall delta i den, men det var för oss inte fråga om att föregripa den eller bete oss som om den inte var viktig.
Vi skall inte underskatta synsättet med styrelseformerna och vitboken, intensiteten i er debatt i dag visar att det inte är några beskedliga frågor.
Innan jag avslutar, för jag har lovat att fatta mig kort om frågan om konventet i Laeken och framför allt efter Laeken, tillåt mig att för kommissionens räkning uttrycka vår tacksamhet till det belgiska ordförandeskapet, till Guy Verhofstadt och Louis Michel framför allt, för den politiska voluntarism och det mod de visat prov på, och som de måste visa prov på under det fåtal dagar som återstår fram till Laeken, för att övertyga om att linjen i förslaget till förklaring, som de arbetat på och som de föreslår medlemsstaterna, verkligen skall respekteras och inte förringas.
Också jag hörde nyss Louis Michel använda ord som jag känner till väl.
Jag har en känsla av att med detta konvent, och den tid det för första gången kommer att ta i en institutionell debatt, har vi tid på oss: två år, och vi har en öppen metod som, när det handlar om en reform av fördraget för institutionerna själva, inte reduceras till enbart en dialog mellan regeringens ministrar, i all hemlighet och bekvämlighet inom den enda metoden med regeringskonferensen, vars begränsningar vi alla upplevt, både i Amsterdam och Nice.
Låt oss utnyttja denna möjlighet och göra detta konvent till den resonanslåda den behöver vara uppåt, i riktning mot institutionerna och regeringarna som slutligen måste fatta beslut, och i riktning mot de medborgare ni företräder.
Detta konvent skall inte fatta några beslut - låt oss upprepa det så att det blir tydligt.
Och i och med att detta står helt klart måste man acceptera, jag var också på denna punkt mycket glad att höra minister Michel, att man inte uppfattar de fyra punkterna från Nice alltför ängsligt och slutet.
De måste tvärtom uppfattas öppet och konstruktivt, punkterna måste sammanföras och behandlas ambitiöst.
Det märks att detta tydligt leder till en process av konstitutionellt slag.
Låt oss inte skräda orden.
Och att bedöma dessa punkter ambitiöst, särskilt de som handlar om utövande av befogenheter, bra verktyg för att utöva den nuvarande makten och klargöra befogenheter, det leder oss naturligt och logiskt till att ifrågasätta det europeiska projektet.
Vad vill vi göra tillsammans?
Vill vi stoppa här?
Vill vissa gå bakåt och upplösa gemenskapens regelverk?
Vill man gå längre med integrationen i medborgarnas allmänna intresse, när det gäller den tredje pelaren, utrikespolitiken och försvaret?
Detta är medborgarnas krav och uppmaningar.
Om vi vill gå längre, skall vi då göra det alla tillsammans eller bara några stycken?
Och hur?
Alla dessa frågor står i centrum, med dessa fyra tankstreck, och konventet, som inte skall fatta något beslut men lämna starka förslag, kommer att få arbeta hårt.
Det var vad jag ville säga, och avslutningsvis anser också jag att vi som skall delta i detta konvent måste vara mottagliga och lyssna till det som samtidigt sägs utanför.
Bland medborgarna i vart och ett av våra länder, och jag är mycket uppmärksam på den regionala offentliga debatten, medborgarnas debatt, där mycket kan sägas och överföras på ett bra sätt.
Vi måste vara mottagliga för den debatt som kommer att äga rum samtidigt i det civila samhället.
Kommissionen kommer inte att vara åskådare under denna period.
Kommissionen kommer att ha en unik plats i konventet, på samma sätt som den kommer att delta senare i regeringskonferensen och kommissionens ordförande aktivt kommer att delta i Europeiska rådet vid den allra sista regeringskonferensen, senast i början av 2004, före valet till Europaparlamentet.
Nästa vecka skall vi uttala oss om ett meddelande, som jag arbetar på tillsammans med ordförande Prodi, om Laeken, tiden före Laeken och efter genomförandet av besluten från Laeken.
Räkna med oss, räkna med mig, kommissionen kommer regelbundet att bidra och lägga fram meddelanden i debatten om var och en av frågorna.
Jag har hört flera gruppordförande säga eller begära det.
Jag kan lugna dem, såväl ordförande Poettering som Barón Crespo och Cox, kommissionen kommer inte bara, herr Barón Crespo, i alla frågor om förenklingen eller behörighet, i alla andra frågor, men framför allt i frågan om behörighet som berör oss direkt, att för konventet lägga fram bidrag, förslag för att uttrycka en uppfattning, men denna uppfattning, det skulle jag vilja säga med några ord, och vi kommer att bekräfta det nästa vecka i vårt meddelande, kommer under alla omständigheter att innebära att vi måste bevara gemenskapsmodellen och gemenskapsmetoden, men att den sedan måste ses över och rättfärdigas.
